Brittiska scenkonstnärer i Paris teatersäsong – Brook, Donnellan, Mitchell och McBurney
I början av 70-talet reste den brittiske teaterregissören Peter Brook under flera år runt i Asien och Afrika, med sin nybildade, internationella grupp. I Afghanistan upplevde han något egenartat. Han mötte en man som hade blivit dömd att sitta av ett långt straff framför ett fängelse. Dagar, månader och år satt mannen och stirrade oavvänt på fängelset. I mer än 40 år har Peter Brook burit minnena av denna gåtfulla situation. Vem var denne man? Vilket brott hade han begått? Varför var han fängslad utanför anstalten och inte inuti?
Dessa obesvarade frågor har den nu 93-årige Brook använt för att tillsammans med dramaturgen Marie-Hélène Estienne skapa en pjäs och turnerande teateruppsättning, The Prisoner, som i vår haft premiär på Théâtre des Bouffes du Nord i Paris. En grupp om fem skådespelare, med rötter i Indien, Sri Lanka, Rwanda, Mexiko och Storbritannien spelar fram berättelsen i ett enkelt, okonstlat tilltal, som vore det en urgammal myt om brott och straff, våld och rättvisa.
En västlig besökare i ett främmande land får höra historien om unge Mavuso som dödat sin pappa då denne hade sex med sin dotter, Mavusos 13-åriga syster. Men Mavuso dödar fadern inte bara för att avvärja incesten, utan av svartsjuka. Han hyser själv förbjudna begär till sin syster. Mavuso döms att i tjugo år sitta ensam i öknen framför ett fängelse. Det blir givetvis ett praktiskt överlevnadsprov, men efterhand blir hans största utmaning att via meditation frigöra sig från de undermedvetna aggressioner och begär som utgör hans inre fängelse.
Peter Brook etablerade redan 1968 det numera klassiska teatermottot The Empty Space, och som alltid är hans scenspråk sparsmakat. Några trädgrenar och gulnade grässtrån ligger spridda på golvet. Skådespelarna axlar flera roller och agerar nyfiket undersökande, som i en workshop. Deras korta replikskiften omfamnas av långa partier av tystnad. Tystnaden är intensiv och inbjuder åskådaren att tillsammans med rollfigurerna reflektera över deras valsituationer och handlingar. Den enda kvinnan – systern – agerar sig glädjande nog ut ur familjens sorg och historia, medan Mavuso finner en förlösande inre balans. Det finns inget moraliserande i pjäsen, endast frågor om hur vi människor kan förhålla oss till vårt eget mörker och livets svårbemästrade utmaningar.
Ända sedan Peter Brook 1970 som hyllad regissör lämnade brittisk teater har Paris varit basen för hans scenkonstnärliga utforskningar av uttryck och motiv som skulle kunna förena människor från de mest skilda traditioner, språk och ursprung. På 90-talet bjöd han in regissören Declan Donnellan till gästspel på Bouffes du Nord. Samarbetet ledde till att Donnellan 2007, med Brook som mentor, satte upp Racines tragedi Andromaque med en grupp franska skådespelare. Donnellan har sedan dess gjort internationellt turnerande uppsättningar omväxlande på engelska och franska – eller ryska, med en ensemble han bildat i Moskva.
I Paris har Donnellan och hans kompani Cheek by Jowl fått en hemmascen på Les Gémeaux i Sceaux, en förortsteater som profileras av sina internationella samproduktioner. Där hade hans franska ensemble nyligen premiär på Shakespeares sena pjäs Pericles. Donnellan är en av samtidsteaterns verkliga specialister på att bena upp de mest omöjligt konstruerade klassiska dramerna och framställa dem i tydlig nutida form. Pericles är ett omtumlande drama om en prins från kustorten Tyr som tvingas fly ut på Medelhavet, drabbas av skeppsbrott, flyter i land på en ö och vinner en prinsessa, seglar hemåt, förlorar hustrun till sjöss i barnsäng och senare även deras dotter Marina som kidnappas av pirater och hamnar på bordell.
I Donnellans franska version utspelas allt på ett nutida sjukhus, där en psykotisk Pericles svävar mellan liv och död. Omkring honom står hustru, dotter, svärson, en läkare och två sjukskötare. Personerna blir till rollfigurer ur hans traumatiska minnen som spelas upp likt hallucinationer. Skådespelarna kastar sig mellan olika roller ur hans förflutna, och sjukrummets rekvisita förvandlas till bärande objekt: en huvudkudde hanteras som det nyfödda barnet, en tvångströja ser han som rustning. Declan Donnellan använde samma koncept, att gestalta en osannolikt dramatisk historia som utbrott i en persons fantasi, då han 2013 med sin franska ensemble iscensatte Alfred Jarrys absurdistiska pjäs Kung Ubu.
Men Pericles äventyr får en annan, mer drabbande resonans. Dramat utspelas på olika platser runt Medelhavet, det handlar om tragiska separationer, om att tomhänt fly ut på havet i panik, om våld, falskspel och människohandel. Genom en suggestiv ljudinstallation av brusande hav och knarrande båtljud omsluts Pericles av sitt outhärdliga trauma. Mycket raffinerat slår scenerna om till sjukrummets nu så att hans förtvivlade rop eller till synes irrationella handlingar hejdas av skötarna som om de vore psykotiska eruptioner. För publiken är hans nöd däremot högst konkret och begriplig. Detta skulle kunna vara en av de många individer som i dag lämnat krigsområden och under fasansfulla umbäranden flytt över Medelhavet mot Europa. Shakespeare föreställde sig redan för 400 år sedan den identitetsförlust som förlamar människor i exilens påtvingade uppbrott och separationer.
Den brittiska regissören Katie Mitchell har inte samarbetat med Peter Brook, men hon har i likhet med honom och Declan Donnellan hämtat inspiration i polsk och rysk teater. Gemensamt för dessa tre vitt skilda regissörer är deras fokus på konkreta situationer där skådespelarna ställs inför tydliga uppgifter och utmaningar. På ett mera ytligt plan delar de erfarenheten att ha fått resurser att utvecklas i sin scenkonst utanför Storbritannien. Katie Mitchells utforskningar av form möts med entusiasm av institutioner, publik och kritik i länder som Tyskland och Frankrike.
Katie Mitchell hade tidigare i år premiär på Bouffes du Nord med en nu turnerande fransk scenadaption av Marguerite Duras La maladie de la mort (Dödssjukan). Duras roman, dramatiserad av Alice Birch, skildrar en tvångsmässig relation, baserad på en överenskommelse om att en kvinna varje natt under en viss tid, mot betalning, ska bo över på en mans hotellrum. Mannen ska utifrån deras erotiska spel försöka känna begär till hennes kropp. Men han lider av ”dödssjukan”, av destruktiva, narcissistiska begär som förintar honom själv.
Katie Mitchell är mest känd för sin estetik med direktfilmad, liveprojicerad teater. Vi ser alltså en film av dramat simultant med att det pågår på scen. Med La maladie de la mort förstärker filmen det kvävande, klaustrofobiska i parets omöjliga relation. Som alltid gestaltar regissören ur kvinnans perspektiv. Mitchell och Alice Birch har lagt till filmsekvenser med flashback till kvinnans barndom, där hon konfronteras med sin pappas självmord (detta finns inte i romanen). Kvinnans handling i nuet ses som en frigörelse från detta trauma. Ju mer mannen försöker ta makt över och objektifiera hennes kropp desto mer förskjuts hennes jag bortom hans kontroll. ”Hon är levande”, säger berättaren, och denna tolkning blir ett bejakande av en kvinnas förmåga att omformulera sig själv i en ny livscykel.
En intressant pendang till La maladie de la mort är Elfriede Jelineks pjäs Schatten (Eurydike sagt) som Katie Mitchell satt upp för Schaubühne i Berlin. Den skildrar Orfeus och Eurydike-myten helt ur kvinnans medvetande, en författarkvinna som ända in i döden söker ro att få skriva men ständigt jagas av sin självupptagne sångarmake. Verket, som också spelats i Paris denna säsong, är ett mästerligt exempel på Mitchells mångdimensionella filmteater och helt kongenialt med Jelineks malande inre monolog.
Ett fascinerande stycke monolog, av en annan brittisk scenkonstnär med starka band till Paris, gästspelade nyss på Odéon-Théâtre de l’Europe. Simon McBurney, som är ledare för det internationellt hyllade kollektivet Complicité, gick på 80-talet i teaterskola hos den inflytelserike franske pedagogen Jacques Lecoq. McBurneys aktuella uppsättning The Encounter bygger på den rumänske författaren Petru Popescus dokumentära roman Amazon Beaming, en skildring om en förirrad amerikansk naturfotografs möte med en stam av det utrotningshotade mayorunafolket i Amazondjungeln.
Simon McBurney berättar historien ensam, i virtuost samspel med avancerad teknik. Hans bearbetning av texten skapar flera simultana berättarlager: i nuet på teatern, en kväll hemma i förberedelse av detta verk, i berättelsens nu på plats i Brasilien, samt i ett möte med Popescu för några år sedan, inför McBurneys arbete med boken. En del röster är förinspelade, liksom ljudillustrationer från djungeln. De förmedlas i ett intrikat ljudsystem medan alla rollfigurer i historien framställs direkt av McBurney genom hans förskjutningar av accenter och röstdjup. Han skapar närvaron av en hisnande äventyrsresa och inflikar samtidigt olika skikt av kommentarer till hur man bäst ska kunna förmedla erfarenheten av mötet med en civilisation som inte låter sig formuleras genom västerländska sätt att definiera verkligheten.
Till Världsteaterdagen var Simon McBurney i år av Unesco utsedd att framföra ett budskap. Han talade om vår splittrade samtid, med människor på flykt, med nya murar och gränser, misstro, rädsla och manipulationer av sanning. Men just teatern, framhöll han, förenar oss människor, genom tid och rum, i ett levande och verkligt nu. Denna vidsynta konstsyn delas troligen av samtliga brittiska scenkonstnärer som omnämns här ovan. I deras teater ryms hela världen.
Publicerad SvD Kultur Under strecket 10/5 2018
The Prisoner och La maladie de la mort gästspelar på Edinburgh International Festival 2018: The Prisoner 22-26/8 (därefter på National Theatre London 12/9-4/10 2018), La maladie de la mort 16-19/8 i Edinburgh
Foton
- The Prisoner, Théâtre des Bouffes du Nord, Simon Annand
- Pericles, Les Gémeaux, Patrick Baldwin
- La Maladie de la mort, Théâtre des Bouffes du Nord, Simon Cummiskey
- The Encounter, Odéon-Théâtre de l'Europe, Robbie Jack
Läs mer om Peter Brook:
- Peter Brook i tystnadens tidlösa rum >>>
- The Valley of Astonishment av Peter Brook >>>
- Peter Brook - en resenär genom teaterkonsten >>>
- Peter Brooks teaterkonst >>>
- Une Flûte enchantée – Peter Brook, efter Mozart, Bouffes du Nord, Paris 2010 >>>
- Paristeater: Lars Noréns Pur och Shakespeares Sonetter i regi av Peter Brook >>>
- Peter Brook får det internationella Ibsenpriset 2008 >>>
- Paris - en internationell knutpunkt för nydanande teater och scenkonst >>>
- Världsteater i Paris - Ariane Mnouchkines Tambours sur la digue, Peter Brooks Le costume >>>
Läs mer om Declan Donnellan:
- Shakespeare 2016 – om nutida makthavare och politik >>>
- A Winter's Tale – Shakespeare i regi av Declan Donnellan, Cheek by Jowl >>>
- Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – Declan Donnellan sätter upp Jarrys Ubu >>>
- Declan Donnellan sätter upp en rysk Stormen, i aktuell version >>>
- Nya franska och engelska böcker om skådespelarkonst - Ayckbourn, Donnellan och Berling/Bouquet >>>
- Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès... >>>
Läs mer om Katie Mitchell:
- Katie Mitchell gör filmteater om Duras och Jelinek >>>
- Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
- Scenkonstens språk – ur essä om Katie Mitchells The Forbidden Zone >>>
- The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
- Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
- Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
- Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
- Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
- Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
- Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
- Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
- Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
- Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
- Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
- A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
- Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>
Läs mer om Simon McBurney:
- Simon McBurney – en virtuos i teaterns nu! >>>
- Teater i Bryssel, Berlin och London – hemmavid! >>>
- Innovativ regi frigör klassiker – Simon McBurney sätter upp Mozarts Trollflöjten>>>
- Teaterfestivalen i Avignon 2012: I – Simon McBurney, William Kentridge, Sophie Calle >>>
- Gränsöverskridande teater - om Complicites uppsättningar Shun-kin och A Dog's Heart >>>
- A Dog's Heart - opera av Alexander Raskatov/Simon Mc Burney med Complicite, ENO London >>>
- Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
- Simon McBurney/Complicite - A Disappearing Number >>>
- Simon McBurney/Complicite - Mnemonic, teater om människans förmåga att minnas >>>
