Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell, Royal Court Theatre

Det finns många som går runt och känner rädsla för att ha ärvt en benägenhet att begå självmord. Om en nära anhörig, som mamma, pappa eller ett syskon har tagit livet av sig, så är väl risken och sannolikheten stor att även jag ska göra det? Eller kan det finnas någon strategi för att bryta självmordsmönster i en familj?

Denna svåra frågeställning ligger till grund för den unga brittiska dramatikern Alice Birchs senaste pjäs, Anatomy of a Suicide, som spelas på Royal Court Theatre, London, i regi av Katie Mitchell. Birch/Mitchell har valt att gestalta tematiken i en djärv form, som en triptyk, där tre generationer kvinnor i samma familj simultant agerar inom olika handlingsförlopp.

Carol (Hattie Morahan) möter vi första gången 1971, till vänster på scen. Dramat för hennes dotter Anna (Kate O’Flynn) utspelas i mitten av scenen, och inleds 1997. Annas vuxna dotter Bonnie (Adelle Leonce) följer vi från och med 2030, längst till höger på scen.

Scenografin av Alex Eales är neutral och symmetrisk, med en tom spelyta framför tre dörrar i fondväggen samt två dörrar vardera på sidoväggar till vänster och höger. Väggytorna är slitna, belysta av blekt ljus från lysrör, som om scenen vore ett väntrum i en eftersatt offentlig institution.

Dialogerna framförs nästan som ett körverk, med perfekt rytm och balans mellan de tre ”pjäser” som spelas parallellt. Berättelserna drivs framåt självständigt, ibland så att repliker stör varandra, eller att någon talar medan det är tankepaus och gest hos de andra, och ibland sammanfaller enskilda repliker i kör genom alla tre berättelser (det senare kan vara sådant som ”I’m sorry”, ”I know” eller ”She will be so frightened/I’m frightened”).

Texten får också en inre resonans genom vissa ledmotiv som går igen i de olika berättelserna, till exempel elchocksbehandling (ECT), drunkning, relationen till fisk osv. Familjens hus, som går i arv från mor Carol till dottern Anna och vidare till Bonnie är en stark symbol för kvinnornas upplevelse av att vara inneslutna i ett slags ödesgemenskap.

Ändå försöker Alice Birch aldrig pressa in dessa kvinnor i någon förutsägbar bild av orsak och verkan. De skildras i tillstånd av existentiella tvivel och situationer där de tar ställning till att knyta nära relationer, skapa hem och bilda familj. Pjäsen och uppsättningen tydliggör att var och en av dem i allt väsentligt gör egna livsval.

Trots Carols självförlamande ångest är hon mån om att följa dottern Anna till myndig ålder – ”I have stayed for as long as I possibly can”, säger Carol uppgivet till sin psykiater innan hon försvinner. Den unga vuxna Anna kanaliserar sin ilska och sorg i ett utagerande drogmissbruk. Hennes avgörande kris uppstår när hon själv föder ett barn och hamnar i psykos. Den yngsta, Bonnie, lider av en depressivt inkapslad skräck att vara dömd till självmord, och vill låta sterilisera sig för att avsluta linjen – ”I need to know that I am where it ends”, säger hon.

Dessa kvinnor kämpar mot djupa, starka, inre krafter. Som vanligt ligger Katie Mitchells fokus på utforskningen av kvinnors specifika belägenhet, denna gång särskilt kopplad till de drifter och föreställningar som väcks av att bära och reproducera nytt liv. En liknande problematik behandlas av Mitchell i Die Gelbe Tapete från 2013 (se recension här). Kvinnornas män – och i Bonnies fall flickvän – är genomgående sympatiska, uppmärksamma och sökande, men de når aldrig riktigt in i dessa kvinnliga centralgestalters inre världar.

30-åriga Alice Birch har ett dramatiskt fokus som väcker associationer till bland annat Sarah Kane – i detta fall är Psykos 4.48 närliggande med dess skildring av en individ som nästlat sig hjälplöst in i ett slags parallellvärld där hon är oemottaglig för den omgivande verklighetens avdramatiserande normalitet och lugnande rutin. När en psykiater respektive barnmorska här i Anatomy of a Suicide söker dämpa Carols respektive Annas inre oro och vanföreställningar säger de i kör ”That’s normal”. Deras repliker och attityder uttrycker den institutionella förnekelse som innebär att ostyriga, förbjudna känslor neutraliseras och sopas undan. Men kvinnornas rädsla och främlingskap inför sig själva förblir ju akut.

Föreställningen spelas av en perfekt koordinerad ensemble, där sju skådespelare växlar mellan olika roller kring de tre huvudpersonerna. I varje scenbyte turas de om att byta kläder på Carol, Anna och Bonnie, som står likt mannekängdockor vid scenens framkant. Kostymdesignern Sarah Blenkinsop klär Carol i rött, kvinnofrigjort 70-talsmode, Anna i blå och gröna toner av vardaglig 00-talsdesign, medan Bonnie bär gråvita privatkläder när hon inte är i vit läkarrock.

Som vanligt i en uppsättning av Katie Mitchell finns en koreografisk precision i scenerierna, ibland även slow motion-rörelser, samt en elektronisk ljudbild som förstärker miljöer samtidigt som den kan förmedla centralgestalternas upplevelse att stå inför emotionella avgrunder. Musiken är komponerad av Paul Clark och ljuddesignen har skapats av Melanie Wilson som senast 2016 gjorde ett minnesvärt ljudverk i Mitchells iscensättning av Sarah Kanes Cleansed på National Theatre i London.

Triptykformen skapar särskilda utmaningar för regissör och skådespelare, då de måste skapa en dynamik med tydliga tyngdpunkter och pauser i respektive narrativ för att publiken ska hänga med. Katie Mitchell orkestrerar ensemblen i ett tajt samspel – och jag anar att detta fascinerande mångbottnade formspråk är något hon kommer att vilja utveckla och förfina i kommande samarbeten med Alice Birch.

Anatomy of a Suicide

Text: Alice Birch

Regi: Katie Mitchell

Royal Court Theatre, London

Scenografi: Alex Eales. Kostym: Sarah Blenkinsop. Ljuddesign: Melanie Wilson. Kompositör: Paul Clark. Ljusdesign: James Farncombe

Medv: Hattie Morahan, Kate O’Flynn, Adelle Leonce, Peter Hobday, Paul Hilton, Jodie McNee m fl

Publicerad 26/6 2017, exklusivt på theresabener.se

Foton, Anatomy of a Suicide, Royal Court Theatre, Stephen Cummiskey

Läs mer om Katie Mitchell:

• Scenkonstens språk – ur essä om Katie Mitchells The Forbidden Zone >>>
• The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
• Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
• Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
• Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
• Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
• Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
• Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
• Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
• Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
• Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>