Peter Brook 1925-2022: på resa genom teatern

En dag i januari 2019 befann jag mig hemma hos den nästan 94-årige teaterregissören Peter Brook i Paris. Under två timmar hade vi ett intensivt samtal om teater och liv, utifrån hans mer än 70 år långa praktik med scenkonst. Peter Brook sa bland annat att han irriterades av att folk tillskrev honom en kärlek till teater: ”Det gör mig arg. Jag älskar inte alls teater. Den tråkar ut mig, den intresserar mig inte”, hävdade han och skrattade. ”Jag har inte gett mitt liv åt teatern. Men teatern har gett mig så mycket liv”, tillade han allvarligt, ”det här råkar vara det som har blivit mitt öde”.

Mötet med regissören kom som en oväntad inbjudan, 30 år (!) efter att jag förgäves hade framställt intervjuförfrågningar till teater Bouffes du Nord i Paris och för länge sedan nått insikten att det väsentliga som fanns att förstå uttrycktes i de verk han skapade. Peter Brooks praktik byggde helt på hans tanke att teater är ett stycke förtätat liv som bara finns medan en föreställning äger rum. Själv var han ointresserad av att dröja vid självförhärligande kommentarer om sina verk. Hans utforskningar gick oupphörligt vidare, och den sista produktionen, ett koncentrat av Shakespeares Stormen hade premiär i våras.

Det kan löna sig att ha tålamod och bara vänta ut något som kanske kommer eller kanske aldrig ska infinna sig. Detta tålamod var också en omvittnad egenskap i Peter Brooks konstnärliga utövning. Det som gjorde honom till en av de senaste 50 årens mest vitala och internationellt hyllade scenkonstnärer var att han inte sökte pressa fram välgjorda scenproduktioner utifrån förutbestämda koncept. Han bara väntade tålmodigt på att något levande skulle växa fram i kollektiva konstnärliga processer.

I centrum för Brooks teaterskapande – och det gällde i allt från klassisk opera till små dramaskisser – stod hans lyhörda, intuitiva arbete med skådespelare. Peter Brook använde scenen till utforskningar av allmänmänskliga erfarenheter, och han gjorde det genom att låta berättelser och myter från olika kulturer silas genom aktörerna på scen, i möte med publiken. Uttolkaren av en rollfigurs situation och belägenhet skulle försätta sig i en beredskap för att nyfiket och oförställt upptäcka rollens utmaningar och handlingsmöjligheter.

En roll är inte något statiskt, det är inte en mur man bygger upp, framhöll Brook. Med den inställningen gick han emot en dominerande tradition inom teatern, där inlevelsefulla ”karaktärskådespelare” förväntades ”vara” sina roller. Brook såg tidigt (egentligen redan på tidigt 60-tal) att konventionen med inkarnerande rollprestationer kunde låsa skådespelare i manér och klichéer. Dessutom tog han avstånd från den fåfänga, osunda stjärnkult som ofta kringgärdar klassiska karaktärskådespelare. Hans väg till förnyelse av teatern byggde tvärtom på skådespelarens arbete med att finna ett slags mentalt tomrum inne i sig själv, utifrån vilket hon kreativt skulle kunna öppna sig för situationen, medspelarna, publiken och spelplatsen. I det avseendet är hans etik och estetik en källa till inspiration och utmaning även för yngre generationer, då teaterns konstnärer i dag tidigt tvingas in i nöjesindustrins prestationsdrivna logik.

Peter Brook hade i grunden stor erfarenhet av teatern som väloljad nöjesmaskin. Född 1925 i London av lettisk-ryska judiska föräldrar blev han tidigt intresserad av musik, måleri, teater och film. Under studietiden i Oxford bildade han grupper för att göra film och teater. Redan som 17-årig autodidakt fick Peter Brook sätta upp Christopher Marlowes Doctor Faustus med amatörer på en fickteater i London. Det visade sig lyckosamt att han då bara hade en aktör till att gestalta de sju dödssynderna, för det lärde honom skådespelarens unika möjlighet att förvandla sig till olika figurer, genom en modifierad gest, ett tonfall, en kroppshållning. Denna typ av lekfulla rollförvandlingar skulle bli något av ett signum i Brooks teater.

Peter Brook upptäcktes snart och fick uppdrag på institutionsteatrar, innan han rekordung, 22 år gammal, anställdes på Royal Opera House. 1950-talet var en frenetisk period, med minst tre scenproduktioner per år, förutom tv och film. Peter Brook regisserade i London, New York och Paris. Hans stil följde samtidens etablissemang och mainstream, men han var också nyfiken på teknikens möjligheter och ny dramatik. Som 37-åring hade han satt upp åtta Shakespearepjäser, sju större operor, nya pjäser av dramatiker som TS Eliot, Jean Cocteau, Jean Genet och Friedrich Dürrenmatt, boulevardkomedier, musikaler, TV-drama och fyra filmer. Brook framhöll själv att han ville prova så många former som möjligt för att nå fram till de bästa konstnärliga uttrycken för sin samtid.

En konstnärlig brytpunkt kom under tidigt 60-tal, då han ledde ett kontroversiellt projekt inom nybildade Royal Shakespeare Company. Inspirerad av den franske teatermannen Antonin Artauds Grymhetens teater utvecklade Brook alternativa, kollektiva workshop-metoder med en grupp inom husensemblen. De utgick från frågan varför man alls skulle spela teater, utforskade ord, ljud, kroppar och gester, frikopplade från dramatexter och teatrala strategier. Gruppen hade inget tvång att prestera till en premiär, undersökningen var det centrala. Brook inbjöd dessutom den polske visionären Jerzy Grotowski, vars teaterlaboratorier med långtgående fysisk och mental träning skulle bli internationellt banbrytande och leda till nya strömningar inom skådespelarkonsten. Brook och Grotowski fick en livslång själsfrändskap. De hade gemensam förankring i den rysk-armeniske esoteriske läraren GI Gurdjieffs energiutvidgande idévärld och övningar. Men där Grotowski med sina studenter och grupper gick mot en alltmer inåtvänd praxis var det för Peter Brook ändå centralt att utifrån de undersökande processerna i repsalar föra ut arbetet som föreställningar i möte med publik.

Kring 1970 bröt Peter Brook upp från Storbritannien och flyttade till Paris. Här bildade han med producenten Micheline Rozan ett Centre International de Recherches Théâtrales CIRT, som alltsedan dess har organiserat och producerat Brooks arbete. Genom uppbrottet från livet som engelsk stjärnregissör sökte Brook nu nya utmaningar. Med en grupp skådespelare och scenkonstnärer från vitt skilda kulturer och länder reste han runt tre år i Västafrika. Syftet var att spela ”teater” på offentliga platser och se hur de sceniska uttrycken formades i relation till spontant församlade åskådare som man varken delade språk eller kultur med.

Allt det ovan nämnda – kunskap om teater som underhållning, fokus på skådespelarens inre beredskap, övningar med kropp och psyke, konstnärlig utforskning snarare än strävan efter fulländad prestation, kulturellt heterogena scenaktörer i nyfiket möte med varandra och med publik av olika ursprung – var några ingredienser som sedan kom att genomsyra Peter Brooks hyllade iscensättningar på Théâtre des Bouffes du Nord i Paris och på turnéer i världen. Från 1974 och fram till i dag.

Det finns ett pärlband av uppsättningar att minnas. Här några få utvalda titlar: Bizets Carmen (1981) i intimversion, det hinduiska eposet Mahabharata (1985) i monumental tolvtimmarsföreställning, Shakespeares Stormen (1990) präglad av västafrikanska andevärldar, Oliver Sacks Mannen som (1993), en scenisk meditation om mänskliga rollspel och normer, Mothobi Mutloatses och Barney Simons Kostymen (1999), om liv och hedersförtryck i en sydafrikansk township, Mozarts En trollflöjt (2010) med unga sångare, ett piano och två kommenterande berättare, samt från 2018 fram till i dag en rad lågmälda dramaminiatyrer om de kulturella normer och livsval som reglerar vårt skapande och vår mänskliga frihet; The Prisoner, Why?, Shakespeare Resonance och The Tempest Project, av Peter Brook i duo med mångåriga medarbetaren Marie-Hélène Estienne.

Peter Brook verkade inte som något ensamt ”geni”. Hela hans konstnärskap var förankrat i fruktbara samarbeten. Marie-Hélène Estienne var en nära konstnärlig partner i 45 år, författaren och dramatikern Jean-Claude Carrière samspelade med Brook i nära 30 år. Franck Krawczyk respektive Toshi Tsuchitori skapade livemusik till nästan alla uppsättningar. Skådespelarna Bruce Myers, Sotigui Kouyaté, Yoshi Oïda, Karen Hunter och Marcello Magni har varit betydelsefulla följeslagare. Liksom givetvis Natasha Parry, Peter Brooks hustru som gick bort 2015.

Finns det då ett ”arv” att förvalta från denne scenkonstnär som själv alltid var i rörelse framåt, som aldrig önskade fastna i några succéformler eller traditioner? Peter Brook efterlämnar en handfull böcker, där essäerna i The Empty Space (1968) fortfarande är högaktuella i de kritiska analyserna av scenkonstens fällor: önskan att underhålla och bli älskad, ta till säkra trick, fastna i kulturella stereotyper, vara otydlig och bekväm. Här framför Brook sin grundläggande bild av ”den tomma spelplatsen” – teatern – där varje ting, kropp, gest och ljud blir bärare av sociala koder och budskap. Konstnären bör söka den inre tystnad som nollställer henne inför den omgivande världens buller, för att i scenens levande nu koncentrera sig på det stoff som ska delas med publiken.

I en annan essäbok, There Are No Secrets (1993), skriver Brook följande: ”Tomhet i teatern ger utrymme åt fantasin att fylla ut tomrummen. Fantasin blir paradoxalt nog bara lyckligare ju mer man ger den, för det är en muskel som gillar att leka”.
Förmodligen är det stunderna av tomhet och tystnad, mitt i ett flöde av dramatiska händelser, som kommer att bestå i minnet hos alla som varit i kontakt med Peter Brooks scenkonst. I dessa förtätade tomrum andas teatern, och vi med den.

Publicerad i SvD Under Strecket 5/7 2022. Foto: Theresa Benér

Läs mer om Peter Brook

• Europeisk scenkonst – Peter Brook, essäbok av Theresa Benér (29 media, 2020) >>>
• Why? – av Peter Brook och Marie-Hélène Estienne, Bouffes du Nord, Paris >>>
• Brittiska scenkonstnärer i Paris teatersäsong – Brook, Donnellan, Mitchell och McBurney >>>
• Peter Brook i tystnadens tidlösa rum >>>
• The Valley of Astonishment – av Peter Brook/Marie Hélène Estienne, Bouffes du Nord >>>
• Peter Brook - en resenär genom teaterkonsten >>>
• Peter Brooks teaterkonst >>>
• Une Flûte enchantée – Peter Brook, efter Mozart, Bouffes du Nord, Paris 2010 >>>
• Paristeater: Lars Noréns Pur och Shakespeares Sonetter i regi av Peter Brook >>>
• Peter Brook får det internationella Ibsenpriset 2008 >>>
• Paris - en internationell knutpunkt för nydanande teater och scenkonst >>>
• Världsteater i Paris - Ariane Mnouchkines Tambours sur la digue, Peter Brooks Le costume >>>