A Dream Play - av Strindberg, omarbetad av Katie Mitchell, National Theatre, London

Man formligen bombarderas av fantasi och uppskruvad teatralitet i National Theatres virtuosa tolkning av Ett drömspel. Allt på scenen är i ständig rörelse: människor, bord, sängar förbyts, förvandlas och diktas om. Precis enligt den drömmens logik som Strindberg angav i sin ”Erinran” till pjäsen: ”Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas.”

Men är detta Strindberg? Både ja och nej. Liksom i en dröm är det svårt att i denna kollektivt framarbetade uppsättning särskilja enskilda insatser. Caryl Churchill har gjort en ny engelsk version av texten (fast hon inte kan svenska). Hon har egensinnigt strukit och komprimerat, framför allt styckets religiösa filosofi, som är bärande hos Strindberg. Denna text har Katie Mitchell, scenografen Vicky Mortimer och ensemblen sedan omvandlat till en helt egen dröm. Scenerna har kastats om eller strukits. Orden har eliminerats eller fladdrar förbi i sluddriga dialoger. Många repliker uttrycks som visuella, koreografiska associationer eller abstrakta ljudeffekter.

Ändå är resultatet är ett drömspel som i mångt och mycket speglar Strindbergs fantasivärld. Katie Mitchells Dream Team spinner fritt vidare på själva den teatrala idén med drömteknik.
Drömmen pågår här i psyket hos en man, Alfred, som i Angus Wrights rangliga, sårbara gestalt genomgår en 40-årskris. Det utspelas i 50-talets London, han är börsmäklare och somnar utbränd över skrivbordet. Sedan bryter allt loss. De perfekta sekreterarna, som nyss kom med kaffevagnar, och grabbiga kritstrecksklädda kollegor, som hängt i bakelittelefonerna hela dagen, återvänder i en balett som under de kommande 90 minuterna oavbrutet ska provocera Alfred.

Vi kastas mellan hans hem, där det är skilsmässa på gång med hustrun Victoria, till Covent Garden, till glättiga balsalar (Fagervik och Skamsund), barndomshemmet, moderns begravning, skola och kontor. I ett spel med personliga arketyper går Alfreds kollegor igen som föräldrar och bror, hustru, lärare, rivaler och bekanta. En av sekreterarna tar form som Agnes (Indras dotter), men hon är här blott ett kvinnoideal i Alfreds liv, ibland utstyrd med vingar. Hennes gudomliga status betonas inte.

Idén med en utsänd gudadotter, som ska uppleva mänsklighetens lidande men peka på en försoning, har åsidosatts. Agnes säger bara: ”I’m sorry”, inte ”Det är synd om människorna”. Dramat har individualiserats, bort från den universella, existentiella smärta och det befriande medlidande som Strindberg utforskade.

Detta är Alfreds neuros. Han plågas av skuld, skam och ouppfyllda begär. Drömmen kastar honom in i Degas-liknande baletter där han kläs i tutu och gör bort sig, eller kastreras, förnedras och oroar sig för sin död. Ibland ligger han hopkrupen, naken som en ångestfylld Francis Bacon-figur, andra gånger jagas han av fåglar och makter som i en Hitchcockfilm. Det finns många referenser till film och konst.

Roligt är greppet vid sceningången där han med blommor väntar på sin hustru, operasångerskan Victoria. Här kör Mitchell en ”fast forward”, så att Alfreds livslånga väntan skildras som en videos snabbspolning. Skådespelarna rör sig spattigt snabbt, Alfred grånar, blommorna vissnar, till sist är han i rullstol. En rad älskare släpps förbi honom, med nummer på ryggen – ett av många nya infall.

Som alla drömmare upplever Alfred vanmakt, hans röst bär inte, och man hör den då i högtalare med surrealistisk resonans. Hela föreställningen spelas musikstycken, som till glättig dans och samvaro, men alltid ofullbordad av dissonanser och avbrott. Mycket av den dialog som faktiskt förs blir översköljd av brusande hav eller musik som skapar övergångar till nya scenfragment.
Allt speglar den enskilde drömmaren Alfred och hans känsla av främlingskap i livet.

Det är briljant genomfört av 10-mannaensemblen, ett precisionsspel där varje minut bjuder på nya formationer. Vad som går förlorat är Strindbergs poesi, den dikt som erbjuder en befrielse från det vardagliga lidandet. Den engelske Alfred är låst i sin situation och kan nog bara hoppas på lindring i en långvarig Prozac-kur. Strindbergs Officer-Advokat-Diktare kan frigöra sina liv i den dikt som är ”Ej verklighet men mer än verkligheten…ej dröm men vakna drömmar.”

A Dream Play
National Theatre, London
Text: August Strindberg, i ny version av Caryl Churchill, bearbetad och utökad av Katie Mitchell med ensemblen

Regi: Katie Mitchell
Scenografi: Vicky Mortimer
Medv: Angus Wright, Lucy Whybrow, Anastasia Hille, Justin Salinger m fl

Publicerad SvD februari 2005

Läs mer om Katie Mitchells teaterregi:

• Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
• Scenkonstens språk essä (3) – The Forbidden Zone av Katie Mitchell >>>
• The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
• Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
• Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
• Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
• Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
• Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
• Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
• Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
• Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>