Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris

Den brittiska regissören Katie Mitchell är aktuell på Odéon-Théâtre de l'Europe i Paris med ett gästspel från Schaubühne, Berlin. Die Gelbe Tapete (Den gula tapeten) är Katie Mitchells tredje ”filmteater”-uppsättning i Tyskland på temat ensamma kvinnor i en krissituation. Vi har i Sverige kunnat se hennes subjektiva tolkning av köksan Kristins upplevelser i Strindbergs Fröken Julie (Schaubühne), och tidigare i år satte hon med Kölns Schauspielhaus upp Friederike Mayröckers Reise durch die Nacht. Die Gelbe Tapete är en scenisk bearbetning av romanen The Yellow Wallpaper, skriven av Charlotte Perkins Gilman 1892 (alltså samtida med Fröken Julie).

Handlingen är av Mitchell förlagd till nutidens Tyskland. Den skildrar en kvinna, Anna, i ett modernt, kärleksfullt äktenskap, som efter en kort tid hemma med nyfödd baby hamnar i en psykos. I panikångest inför rollen som mor innesluter hon sig i sitt sovrum, är sömnlös, blir alltmer paranoid och får hallucinationer om en annan kvinna som är instängd i rummet gula tapeter. Hennes man och deras barnflicka slits sönder av oro för henne. Barnet är hon helt oförmögen att ens se.

Berättelsen är, som i Mitchells tidigare uppsättningar, uppdelad mellan teatrala handlingar i en scenografi av filmstudiokulisser, och en film av dessa scener som realtidsredigeras och simultant projiceras på en vit duk ovanför.

Föreställningen är komponerad helt som ett inre förlopp i Anna. Hennes röst och tankar uttalas av skådespelerskan Ursina Lardi, som står i en ljudkabin mitt på scenen, medan Judith Engel ordlöst utför Annas gestaltningar i rummet. Splittringen mellan hennes kroppsliga och mentala jag är därmed etablerad. Sedan tillkommer den andra kvinnan, en fantom – som på scenen är reell i form av skådespelerskan Luise Wolfram – och tillför ytterligare en dimension av hennes jaguppfattning. Anna är egentligen lugn först när hon har slitit ner alla tapeter och ”befriat” den inlåsta kvinnan. De omfamnar varandra och man kan som åskådare identifiera sig med Annas vanföreställning.

Katie Mitchell har i denna uppsättning lagt ribban av tekniska utmaningar mycket högt. Fyra-fem videokameror förflyttas – ibland lite väl högljutt – mellan de olika studiomiljöerna. Det redigeras med dubbelexponerade bilder och växlas mellan fragment, närbilder och hela scenrum. Som vanligt är den löpande filmen ett helt självständigt, sammanhållet verk, dessutom med en djuplodande, suggestiv ljudbild av Gareth Fry, som understryker vår upplevelse av kvinnans alienation och rädsla. Alla ljud skapas separat av teknikern Cathlen Gawlich, som står synlig i en glaskabin till vänster på scenen. De liveredigeras ihop med Lardis röst och Frys elektroniska musik och ljudinstallation.

Verket kräver en exakt koordination och koreografi på scenen, inte bara av de tekniska aktörerna, men även av skådespelarna, som får växla mellan att gestalta roller och hantera kameror och kablar. Detta dubbelspel skapar ett intressant perspektiv på maken/nyblivne fadern Christoph, som Tilman Strauss ger en ömsint, sympatisk tolkning. Han blir ju alltmer skrämd och orolig av att se hur hustrun glider ifrån deras delade verklighet – något som förstärks av att vi inte hör dem tala, utan rösterna hörs som dova, drömlika fragment och ekon när vi ser dem i dialog med varandra. I ett stort antal scener filmar han henne, vilket innebär att kameran läggs som ett filter mellan deras världar, och eldar kanske på hennes paranoida känslor av att vara intryckt i en roll hon inte kan hantera. Detta komplicerade förhållande mellan dem ställs för övrigt mot inflikade sekvenser av en hemmavideo mannen gjort, just när de kom ut från sjukhuset. Då var de en ”normal”, glättig familj, och filmen visas i ljusa, starka färger.

Det intressanta med Katie Mitchells ”teaterfilmer”, som eventuellt riskerar att bli en begränsande metod för henne, är att de belyser den moderna människans självbilder i en tillvaro fylld av inre och yttre projiceringar. Vi lever i teknologiska system som tillåter oss att spegla oss själva i olika slags budskap, visuella avtryck och representationer. Mer än någonsin tidigare projicerar vi ut våra jag mot en offentlighet, och får direkt feedback, samtidigt som det kanske finns djupa diskrepanser mellan dessa konstruerade rollfigurer och våra inre föreställningar om vem vi faktiskt är. Katie Mitchell lyckas alltså på ett ytterst intelligent sätt inringa dessa simultana, sammansatta uttryck för en individs personlighet(er) i nuet. Och hon pekar, inkännande, på svårigheterna en individ har att ta makten över sig själv när hon gått vilse i sina olika jagfigurer.

Die Gelbe Tapete

Text: Charlotte Perkins Gilman

Schaubühne, gästspel på Odéon-Théâtre de l’Europe, Paris

Bearbetning, regi: Katie Mitchell. Scenografi: Giles Cadle. Ljud: Gareth Fry, Melanie Wilson. Medv: Judith Engel, Ursina Lardi, Tilman Strauss, Iris Becher, m fl

Publicerad exklusivt på webben 26/9 2013

Läs mer om Katie Mitchell:

• Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
• Scenkonstens språk essä (3) – The Forbidden Zone av Katie Mitchell >>>
• The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
• Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
• Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
• Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
• Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
• Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
• Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
• Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
• Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>