Katie Mitchell gör filmteater om Duras och Jelinek

I sin insiktsfulla biografi om Marguerite Duras (1914-1996) skriver den franska journalisten Laure Adler att Duras mot slutet av sitt liv inte fruktade den fysiska döden, men däremot fasade för att hennes skrivande skulle upphöra. ”När man inte skriver måste man ta sig fram i en skog som man aldrig kan lämna bakom sig, därför att skogen sluter sig om dig, du är fångad.”

Driften att skriva för att kunna leva (och leva med döden) delade Duras med sin österrikiska och alltjämt fysiskt levande kollega Elfriede Jelinek (f 1946). I två aktuella teateruppsättningar av deras verk framträder hur de båda skriver in döden som en levande kraft i skapandets begär.

Den brittiska regissören Katie Mitchell har signerat båda uppsättningarna, å ena sidan La maladie de la mort, efter Marguerite Duras, och Schatten (Eurydike sagt), efter Elfriede Jelinek. La maladie de la mort, som hade premiär i januari på Bouffes du Nord i Paris, turnerar under 2018 i Europa, medan Schatten (Eurydike sagt) sedan hösten 2016 spelas i repertoar på Berlins Schaubühne eller på gästspel. Båda verken har iscensatts som liveinspelad film, i en estetik som blivit utmärkande för Katie Mitchells scenkonst.

La maladie de la mort (Dödssjukan) från 1982 är en förtätad, fåordig roman som lämpar sig mycket bra för teater. Den utspelas på ett hotellrum med utsikt över havet i Normandie. En man och en kvinna arrangerar att hon under en period, mot betalning, ska tillbringa varje natt där med honom. Under deras nätter ska han undersöka om hennes nakna kropps närvaro, hennes hud ska göra det möjligt för honom att älska.

Den unga brittiska dramatikern Alice Birch har skrivit manus, och i Alex Eales scenbild agerar Laetitia Dosch med Nick Fletcher under en filmduk där deras sceniska handlingar liveprojiceras i en direktredigerad svartvit film. Irène Jacob sitter i en glasbox bredvid scenen och läser högt, som berättarröst.

Scenerna fångar det klaustrofobiskt tvångsmässiga i deras märkliga, nästan ordlösa relation. Rummet blir som en erotisk frizon där kvinnan utan frågor klär av sig naken, ibland intar pornografiskt utmanande ställningar och låter sig konsumeras av hans blick eller okänsliga, våldsamma försök till penetration. Irène Jacobs läsning är suggestiv och intim, orden omsluter handlingarna utan värderingar.

Katie Mitchell skapar distans till scenens situationer genom att låta skådespelarna professionellt, sakligt inta de positioner som i filmen uttrycker begär och sexualisering av kvinnans kropp. Hon visar hur enkelt en filmbild kan laddas erotiskt, särskilt genom att göra kameran till den ena älskarens blick. De två teknikerna på scen filmar också mannen som filmar kvinnan i närbilder. Hennes uppförstorade navel, öga, tår, kön blir genom hans mobiltelefon till fetischer att erövra. Här möter Katie Mitchells filmspråk Marguerite Duras inträngande, konstlöst raka skildringar, fulla av tystnad, bortom all snaskig sensationalism.

Det är också kvinnan som genom att överge sig vinner över mannens oförlösta, självförintande begär. Han söker narcissistiskt ett ägarskap – över henne, över sina egna drifter. När hon inte är i rummet sitter han sunkigt och masturberar framför porrfilmer på datorn. Kvinnan säger att han lider av la maladie de la mort, dödssjukan.

Och hon har sett det förr. I Katie Mitchells bearbetning inflikas förinspelade filmsekvenser där kvinnan ges ett psykoanalytiskt färgat förflutet i form av att hon som barn konfronteras med sin pappas självmord. Marguerite Duras sökte inga förklaringar till mannens och kvinnans handlingar, och denna roman är nog snarast inspirerad av hennes samlevnad med den homosexuelle mannen Yann Andréa Steiner. Mitchell däremot betonar hur kvinnan genom detta vuxna möte med manlig (själv)destruktiv sexualitet tar makt över sig själv i en personlig frigörelse. Ju mer han söker objektifiera och inringa henne desto mer förskjuts kvinnans reala jag bortom hans kontroll. Berättaren bejakar: Elle est vivante, ”hon är levande”.

Samspelet mellan scenisk handling, ljud, musik och film är i La maladie de la mort enklare än det numera brukar vara hos Katie Mitchell. I Schatten (Eurydike sagt) skapar regissören däremot en av sina mest avancerade filmteateruppsättningar.

Föreställningen är som en inre monolog för Eurydike, lågmält uppläst ur Elfriede Jelineks rikt associativa ordkaskader av skådespelerskan Cathlen Gawlich i en separat ljudbur på scenen. Även här samarbetar Katie Mitchell med scenografen Alex Eales som har inrättat scenen i olika fragment av interiörer. Helheten ser ut som en filmstudio med funktionella inspelningsplatser. Fem videofilmare rör sig fritt runt bland kablar och kameror, tillsammans med ytterligare några tekniker.

När Schatten (Eurydike sagt) rullar igång är det ett artistiskt maskineri som kräver absolut precision i alla led – ljus, video, ljud, skådespeleri och förflyttningar.

Jelinek/Mitchell diktar om Orfeus och Eurydike-myten till en nutida skildring av relationen mellan en populär manlig rocksångare och en författarinna. Läst och betraktad ur Eurydikes position. Hon bara strävar efter att få ro att skriva men känner att hon försvinner i Orfeus självupptagna universum, där hans rusiga adrenalinpåslag kräver omedelbar bekräftelse och sex från Eurydike, oavsett vad hon just då håller på med.

”Kvinnan är ingenting. Mitt verk är ingenting”, skriver hon uppgivet, medan hon sitter och speglar sig själv i Orfeus sminkloge. I bakgrunden hörs ”nymfetternas” skrik och pojkvännens sång. Mitchell arrangerar också en snygg filmscen där Orfeus i rockkonsertestetik filmas underifrån som om kameran stod bland de upphetsade fansen. Renato Schuch har skägg, mörkt charmrufsigt hår, klädd i skinnjacka och uppknäppt skjorta, allt enligt nöjesindustrins välkända koder, som svenska kostymdesignern Sussie Juhlin-Wallén avläst med säker blick.

Men Jule Böwes Eurydike frigörs från denna förlamande erotiska bindning genom ett oväntat ormbett. Hon förs till sjukhus i en akutscen vars inspelning är uppdelad i tre bitar: på ett ställe en närbild av kvinnan, flimrande ljuseffekter av att hennes bår i ilfart förs mot intensivvård, och separat bild av Orfeus, utom sig av oro. Men i filmen ovanför scenen ser allt ut som ett och samma bildflöde.

Här vidtar ett veritabelt drömspel: Åtföljd av svindlande elektroljud åker Eurydike i en Volkswagen i hög fart genom biltunnlar (smart videoillustration) till en hiss som tar henne ner i underjorden. Eurydikes främsta panikreaktion inför döden är att inte ha färdigställt sitt verk. Hon försöker bulta sig ut ur en svart box men hålls innesluten, omgiven av ett våldsamt ljud.

Mitchell iscensätter sedan en thrillerliknande fritagning, där Orfeus hämtar sin kvinna, inte för hennes skull utan därför att han urholkas utan hennes bekräftelse. ”Ju mer han känner att han mister någon, desto hårdare håller han fast”, konstaterar Eurydike lakoniskt. Under bilfärden upp från dödens rike berusar de sig med kokain och sex – och här visas i filmen en enastående kalejdoskopiskt splittrad närbild av henne, som om vi går in i Eurydikes hallucinationer.

Men snart nog befinner sig Jule Böwes hjältinna i ny alienation, reducerad till mannens objekt. Hon säger att hon vill tillbaka till skuggan och flyr tillbaka till underjorden, där hon euforiskt upplever sig som en fri skugga bland andra skuggor i en skuggvärld. Först här greppar hon lättat efter en penna och hamnar i ett rum bland kartonger av tomma, oskrivna pappersark.

En ro lägger sig över hennes lilla hörn av scenen och Eurydike/Elfriede J talar om hur avundsvärt det är att vara död. Kein Glück, kein Unglück, nur Schwärze. "Varken lycka eller olycka, bara svärta"; en svärta i svärtan – där allt är möjligt.

Kvinnan i fokus, inre monologer och en frigörelse som går bortom behovet av mannens blick – se där hur Katie Mitchell i sin scenkonst försöker formulera en kvinnlig erfarenhet och integritet. Hon har konsekvent utforskat detta tema, bland annat i verk som Reise durch die Nacht, Die Gelbe Tapete, Pelléas et Mélisande och Fräulein Julie.

Med sitt specifika filmteaterkoncept undersöker hon separationen mellan kvinnans faktiska kropp i ett rum och de tillrättalagda, medierade bilder som kan skapas av henne. Mitchells konst tydliggör att kvinnan som fysisk realitet är betydligt starkare och mer sammansatt än hennes image.

La Maladie de la mort

Text: Alice Birch, efter Marguerite Duras

Regi: Katie Mitchell

Scenografi, kostym: Alex Eales

Video: Ingi Bekk

Musik: Paul Clark

Medv: Laetitia Dosch, Nick Fletcher, Irène Jacob

Théâtre des Bouffes du Nord, Paris, sedan turné i Europa

Schatten (Eurydike sagt)

Text: Elfriede Jelinek, bearbetad av Alice Birch

Regi: Katie Mitchell

Scenografi: Alex Eales
Kostym: Sussie Juhlin-Wallen
Videodesign: Ingi Bekk

Ljuddesign: Melanie Wilson, Mike Winship

Medv: Jule Böwe, Cathlen Gawlich, Renato Schuch, Maik Solbach

Schaubühne, Berlin

Foton:
1-2. La maladie de la mort, Théâtre des Bouffes du Nord, Stephen Cummiskey
3-5 Schatten (Eurydike sagt), Schaubühne, Gianmarco Bresadola

Text publicerad 8/3 2018, exklusivt för theresabener.se.

Läs mer om Katie Mitchell:

• Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
• Scenkonstens språk – ur essä om Katie Mitchells The Forbidden Zone >>>
• The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
• Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
• Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
• Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
• Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
• Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
• Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
• Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
• Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
• Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>