Innovativ regi frigör klassiker – Simon McBurney sätter upp Mozarts Trollflöjten

Opera har egentligen aldrig varit den form av scenkonst som satt fart på regissören Simon McBurneys kreativa ådra. Som medgrundare och konstnärlig ledare för det Londonbaserade, internationella scenkonstkollektivet Complicite är McBurney mer driven av egna originalprojekt, där man inte begränsas av traditioner och konventioner. I hans scenkonst står den enskilde skådespelaren i centrum, och utifrån den bygger en grupp i kollektiva processer fram en mångdimensionell teatral gestaltning av bild, rörelser, ljud, text och musik.

Det var mot just denna bakgrund som chefen för De Nederlandse Opera i Amsterdam, Pierre Audi, var särskilt angelägen att dra in Simon McBurney i operans förunderliga värld. Operakonst, med dess knepiga produktionsapparat och internationellt verksamma artister, löper ständigt risken att reduceras till klichéer och säkra grepp, ett slags minsta gemensamma nämnare där alla inblandade på kort tid anser sig kunna röra sig framåt i välkända spår. Under de senaste 25-30 åren har genren dock successivt osäkrats och förnyats genom att operahusen medvetet lockat in scenkonstnärer från andra håll för att möta verken med ny blick.

Audi lyckades övertala McBurney att operadebutera för tre år sedan, då med en helt nyskriven opera, A Dog’s Heart, byggd på en rysk roman från 1925 av Mikhail Bulgakov. Med häftig, expressiv musik av tonsättaren Alexander Raskatov, och ett organiskt samarbete med Complicite-skådespelare och Blind Summits virtuosa dockspelare vävde regissören samman ett livfullt stycke musikteater med stark politisk satir och omvälvande sceniska förvandlingar. Med den lyckade uppsättningen av A Dog’s Heart i ryggen var det svårt för Simon McBurney att tacka nej till ett av den klassiska operarepertoarens mest älskade verk, WA Mozarts Trollflöjten.

Här, liksom i Raskatovs opera, rör det sig om en samproduktion mellan Nederlandse Opera och English National Opera (ENO) i London. Trollflöjten går sedan vidare till operafestivalen i Aix-en-Provence 2014. Man skulle önska att uppsättningen fick bredare spridning, för detta är en ungdomlig Magic Flute som rör sig mitt i vår tid och kultur och ändå så tydligt är en saga bortom vår omedelbara verklighet. Simon McBurney håller ihop de olika berättarnivåerna med en konkret fysisk gestaltning, förankrad i sångare, musiker och aktörer. Trots att Trollflöjten handlar om en ung prins och prinsessas prövningar på vägen till visdom, kärlek och upplysning är tilltalet lättsamt och humoristiskt.

Redan scenografin av Michael Levine och videodesignen av Finn Ross gör uppsättningen flexibel och innovativ. Scenen består av en stor plattform, upphängd med vajrar i ett slags byggnadsställning. Den kan snedställas i alla riktningar, hissas till att stå på högkant eller läggas på golvet. Plattan fungerar som spelplats, vägg och projiceringsyta för video, allt efter situationens behov. Framför och bakom plattan höjs och sänks halvtransparenta slöjor, som tar emot ljus, färger och videobilder.

Bilderna skapas vid sidan av scenen, de ritas av en performer med krita på en svart tavla, vilket filmas och liveprojiceras. På andra sidan scenen står en ljudtekniker i en glasbur och skapar simultant förstärkta och överdrivna ljud till skeendet. Detta att allt sker så hantverksmässigt och synligt ger en enkel och lättillgänglig kommunikation med publiken. Vi ser sångarna röra sig i miljöer som konstrueras inför våra ögon. Ibland byggs också mer avancerade scenbilder upp, exempelvis Sarastros tempel, vishetens rum, som består av en rad böcker. Bokryggarna arrangeras och filmas av performern intill scenen, så att de i realtid kan uppförstoras och videoprojiceras mot fondslöjan. Där blir de till en monumental arkitektur för den unge prins Tamino (Ben Johnson) som ska ta sig in genom en öppning.

Trollflöjten handlar bland annat om prinsessan Pamina, dotter till Nattens drottning, som hålls inlåst i detta tempel av översteprästen Sarastro – som visar sig vara hennes gudfar. Han representerar upplysning och balans, mot nattdrottningens dunkla, destruktiva hämndlystnad. I denna version är Nattens drottning redan från början stukad – hon sitter i rullstol, vilket intressant nog skapar en logik för hennes mörka raseri. Simon McBurney har också i övrigt lagt sig vinn om att punktera Mozart/Schikaneders stereotypa kvinnoskildringar. Kvinnorna här är krigare i fält, en armé av självständiga, tuffa brudar. Om de så bär combatkläder eller utmanande tajta kortklänningar har de inga problem att ta plats, även sexuellt, eller att svinga kniv om de känner sig hotade.

Pamina ses normalt som en skir, oskuldsfull blomma, men Devon Guthrie ger henne kött, beslutsamhet och mod. När hon och Tamino ska genomgå prövningar i eld och vatten – en fantastiskt spektakulär scen där videon bäddar in dem visuellt i flödande lågor och hav – är det Pamina som orädd leder dem framåt. McBurney och den musikaliske ledaren Gergely Madaras har också fått orkestern att spela med, genom att orkesterdiket har höjts till nästan samma nivå som scenen. En kvinnlig flöjtist är viktig för handlingen – det är nämligen hon som spelar på den trollflöjt som ger Tamino magisk kraft. Likartat ser vi en kvinnlig celestamusiker spela de toner som i ett kritiskt läge befriar fågelfångaren Papageno – den burleske och publikfångande Roland Wood.

Om man nu beaktar att visdomens tempel förvaltas av en sektliknande grupp präster och skriftlärde, under ledning av översteprästen Sarastro, så kan även detta vara vanskligt att förmedla till en modern publik. När den legendariske regissören Peter Brook för några år sedan gjorde en fickversion av Trollflöjten motade han problemet genom att jämställa templet med teatern. Brook tonade ner idén om att endast initierade skulle inkluderas efter vissa riter och ironiserade över att män skulle styra över kvinnor.

Även Simon McBurney formulerar en distanserande samtidskommentar genom att gestalta de lärde männen som grått kostymklädda pärmbärare samt en och annan präst. De samlas kring ett enormt konferensbord och bildar ett maktetablissemang som i hög grad följer ett flockbeteende, anförda av den karismatiske men ganska ensamme Sarastro. Bassångaren James Cresswell är som en mediaikon, med moderiktigt halvlångt grått hår, långkavaj och pondus. Likt en shakespearsk Prospero agerar han komplext och motsättningsfullt med lika delar auktoritära och humanitära utspel.

Trollflöjten är ju ett sångspel och en av de verkligt folkkära figurerna är Papageno. Här är Roland Wood en ruffig men godhjärtad karl, ej försedd med panflöjt, men väl med en väl begagnad melodica. Så snart han spelar sin kända trudelutt samlas ett batteri av aktörer kring honom och fladdrar likt fåglar med notblad. Detta att låta böcker eller musikblad flaxa som fåglar är en återkommande, viktig symbol hos Simon McBurney och Complicite. Dels bejakar den scenkollektivets förmåga att skapa bilder med sina kroppar och gester, dels framhäver den ordets och, i det här fallet, musikens frihet i rummet, ja i vår kultur. Just där upplever jag att Simon McBurney möter Mozart i ett oreserverat, ömsesidigt samförstånd. Regissören tar ställning till det klassiska verkets stoff och värderingar, formar det till en humanistisk utsaga för vår tid. Genom denna medvetna, mångskiktade gestaltning tillåts musiken att flyga fritt och engagera åskådarens fantasi till medskapande av en erfarenhet som går långt bortom föreställningen.

The Magic Flute

English National Opera / De Nederlandse Opera

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart

Text: Emanuel Schikaneder, övers Stephen Jeffreys

Regi: Simon McBurney. Dirigent: Gergely Madaras. Scenografi: Michael Levine. Ljuddesign: Gareth Fry. Medv: Ben Johnson, Devon Guthrie, Cornelia Götz, Roland Wood, Brian Galliford, James Cresswell m fl

ENO, London 7/12 2013. Produktionen spelas närmast på operafestivalen i Aix-en-Provence i juli 2014 >>>

Publicerat exklusivt på webben 17/12 2013

Läs mer om Simon McBurney/Complicite:

• Teaterfestivalen i Avignon 2012: I – Simon McBurney, William Kentridge, Sophie Calle >>>
• Gränsöverskridande teater - om Complicites uppsättningar Shun-kin och A Dog's Heart >>>
• A Dog's Heart - opera av Alexander Raskatov/Simon Mc Burney med Complicite, ENO London >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• Simon McBurney/Complicite - A Disappearing Number >>>
• Simon McBurney/Complicite - Mnemonic, teater om människans förmåga att minnas >>>

Läs mer om Trollflöjten:

Une Flûte Enchantée - Peter Brook, efter Mozart, Bouffes du Nord, Paris hösten 2010 >>>