Shakespeare 2016 – om nutida makthavare och politik

När teaterchefen Nicholas Hytner 2003 iscensatte William Shakespeares Henry V på National Theatre i London blev det patriotiska kungadramat från 1599 inpass i en brännhet debatt. I Hytners regi var kung Henry en nutida statschef, omgiven av strategiska rådgivare, som på tvivelaktiga grunder drog in England i ett ”rättfärdigt” krig. Parallellen mellan dramats invasion av Frankrike 1415 och Storbritanniens då pågående medverkan i koalitionen mot Irak var slående. Liknande tvivel då som nu, liknande försök att legitimera krigshandlingar och oavsiktligt våld mot civila. Tv-kameror och monitorer användes på scen för att förmedla Henry Vs monologer och propagandatal i en modern, medialiserad kultur.

”Shakespeare är som världen eller livet. Varje epok finner hos honom det den söker och det som den själv vill se.” Så skrev den polske teatervetaren Jan Kott i sin klassiska essäbok Shakespeare – vår samtida (Natur och kultur 1965). Kott beskrev det tidlösa i Shakespeares ingående analyser av makthavare och politiskt spel, lyfte fram hur aktörerna i ledarskikt dras med i historien, oavsett om de vill det eller inte. Alla blir någon gång offer för historien, även de som tidigare varit bödlar.

Denna logik är särskilt tydlig i Shakespeares kungadramer. Nicholas Hytner hade inga problem att klä Henry V i moderiktig märkeskostym och ge aktuell resonans åt hans 400 år gamla resonemang. Nutida miljö och politiska referenser är också något som blivit mera regel än undantag i uppsättningar av Shakespeares historiedramer. Den holländske regissören Ivo van Hoves Toneelgroep turnerar nu internationellt med Kings of War, en maffig uppsättning som sammanför tre kungapjäser: Henry V, Henry VI och Richard III. Allt utspelas här och nu, i scenografen Jan Versweyvelds high tech-inredda regeringskanslier, militära högkvarter och eleganta loungemiljöer, med effektivt bruk av videofilm, som visar liveprojicerade utspel på scen, tv-reportage som snabbt för handlingen framåt, eller skildrar händelser i maktens korridorer bakom scenen. De tre kungarna regerar i svit efter varandra, och ger med sina skilda mentaliteter olika bud på hur man kan uttolka rollen som kung. För är det något vi lär oss av Shakespeare så är det att makthavare först och främst utövar ett avancerat rollspel och att deras framgång delvis beror på hur konsekvent rollmedvetna de är i sitt ledarskap. Ramsey Nasrs Henry V underordnar sig en idé om nationen, folket och institutionen, han handlar inte primärt av egenintresse. Eelco Smits Henry VI är en jagsvag, lite nördig person, som är rädd att fatta beslut och oftast gör impulsiva och felaktiga bedömningar. Han lämnar ett vakuum av osäkerhet i maktens centrum, vilket får hans rådgivare att intrigera mot varandra, i jakt på inflytande. Richard III däremot, här porträtterad av Hans Kesting, är helt uppfylld av sin egen omättliga hunger efter makt. Han är en eländig politiker, som motar sin personliga paranoia med oberäkneliga, våldsamma övergrepp mot både vänner och fiender, vilket fullständigt urholkar kungarollens auktoritet.

Ivo van Hove inleder den långa föreställningen med ett bildspel, där namn och årtal ur hela kungalängden snabbt bläddras förbi, från dagens snart treårige prins George och bakåt, till 1400-talets Henry IV. Allt börjar med dennes död och den omedelbara kröningen av Henry V. Detta enkla visuella grepp skapar en direkt länk mellan dagens ”rollinnehavare” i det brittiska kungahuset och pjäsernas figurer. Att de tre pjäserna slås ihop till en ger också en tydlig bild av monarkins kontinuitet. Vi får bevittna fem kröningsceremonier – videosända live och på scen – vilket ger uttryck för ledarnas utbytbarhet och ett system som obevekligt rullar vidare, både före och efter pjäserna. I van Hoves uppsättning finns också ett slags dödsängel, i form av en kontratenor, Steve Dugardin. Han dyker upp i scener och sjunger stillsamma arior intill varje person som håller på att dö eller har förlorat sin plats i maktens kretsar (och alltså kommer att dödas). Det finns inga dramatiska åthävor hos sångaren, bara en markering av vem som är på väg ut ur dramat. Jan Kott menar att rollfigurernas handlingar formas av en pågående, större historia: ”Det enda som finns är kungens situation och systemet”, skriver han. Makthavarna är inte ensidigt ”onda” eller ”goda”, utan agerar i förhållande till ett nu. Detta nu som påkallar beslut, handling och konsekvens är något som just teatern skildrar så suveränt.

Det är intressant att se hur Henry V förstärker kungens auktoritet genom att regera ”mjukt”: när han sorgset dömer en i sin stab för förräderi är det av respekt för lagen och den institution de är satta att tjäna. När en soldat ifrågasätter det meningsfulla i att kriga och dö för kungen förklarar Henry att ”kungen” personifierar hela sitt folk, är utsedd att bära ansvar för allas problem och ändå förtalas av alla som bara tänker på sitt eget bästa. Kontrasten är total gentemot Henry VI, som knappt vågar vara sig själv, aldrig fattar rationella beslut och därför sviker alla, både sina medarbetare och folket. Och mot Richard III, som psykopatiskt lurar och mördar sina anhöriga – samt alla som eventuellt sett något – för att själv få leka kung. Det är komiskt att se Hans Kestings Richard sitta pubertalt ivrig vid tre telefoner och låtsasringa till ”Barack”, ”Angela” och ”Putin”, för att sedan prova kronan och posera framför spegeln, i sökande efter en image som upphöjd monark. Är dagens ledare egentligen bara konstruerade figurer – så som vi ser i den briljanta, Shakespeareinspirerade serien House of Cards på Netflix, där staber av pr-folk, sakkunniga och talskrivare formar en attraktiv yttre bild av det egocentriska och destruktiva presidentparet Underwood?

Schaubühne spelar just nu en utsåld och internationellt hyllad Richard III i regi av Thomas Ostermeier (den kommer även till Dramatens Bergmanfestival i höst). I titelrollen finns stjärnskådespelaren Lars Eidinger, som gör ett bravurnummer av Richards gränslösa dubbelspel och svek. I hans närhet framstår ämbetsmännen som hycklande skrivbordsmördare – de blundar ju för alla mord och förföljelser som iscensätts, så länge systemet rullar på och de själva kan hålla sig kvar i maktsfären. Ostermeiers intelligenta regi ger några talande detaljer: det självupptagna hos hantlangaren Buckingham när han i ett av Richards stressade ögonblick tjatar om en earltitel han var utlovad. Eller mönsterbyråkraten Hastings, som när han hämtas för att bli eliminerad (utan rättegång) påminner om en Eichmann i sitt sätt att först ordna sina papper. Lars Eidingers kungafigur är grotesk: han bär en kroppssele med puckel, tandställning och en märklig fotbollshjälm över långt stripigt hår. Hans svinerier sker i alltmer öppen dager. Ändå är folk livrädda att gå emot honom. De enda som vågar förbanna honom är hans egen mor och hans svägerska Elizabeth, men det bara eldar på Richards skrupelfria retorik och storhetsvansinne.

Kan det vara så att diktatorn är så innesluten i sin egen förvridna självbild att inga politiska system kan tackla honom? Den brittiske regissören Declan Donnellan är aktuell med en vital nutidsuppsättning av Shakespeares sena pjäs The Winter’s Tale (En vintersaga). Dess tragiska handling utlöses av den sicilianske kung Leontes patologiska svartsjuka mot sin gravida fru Hermione. Donnellan skildrar Leontes hallucinationer genom att låta honom reellt iscensätta förförelseakter mellan hustrun och hans bäste vän Polixenes, som i ett drömspel, fullt av teatereffekter. Därmed konkretiseras Leontes förödande vanföreställningar – och vi ser hur hans underlydande av rädsla för att mista jobben går med på hans orimliga förvisning av frun. Återigen är det bara kvinnor som verkligen vågar stå upp mot härskaren. Hovdamen Paulina (Joy Richardson) fräser av kungen, liksom Hermione (Natalie Radmall-Quirke) håller ett balanserat försvarstal genomsyrat av feministisk-humanistisk intelligens. Ändå ska det dröja 16 år innan Paulina, den dolda Hermione och den lilla prinsessdottern Perdita får upprättelse. Donnellan betonar Shakespeares feministiska perspektiv och gör detta till de utsatta men modiga kvinnornas seger över manligt maktmissbruk.

I en annan turnerande Shakespearetolkning, Measure for Measure (Lika för lika), med rysk ensemble lyfter Donnellan på nytt fram en stark kvinnofigur gentemot dubiösa makthavare. Klosternovisen Isabella (Anna Khalilulina) uppsöker tillförordnade länsfursten Angelo för att söka nåd för sin bror som har arresterats för sedesbrott. Angelo (Andrej Kuzitjev) använder sin tillfälliga roll för att utåt sett slå hårt mot korruption och sedernas förfall – men i själva verket erbjuder han Isabella att frige brodern om hon går med på att ha sex. Det finns något Putinlikt över denne dubbelbottnade Angelo, som dock avslöjas och straffas av den riktige fursten när denne återvänder. Mot slutet framhäver Donnellan att Isabella blir upprörd när fursten plötsligt friar till henne. Som blivande nunna har hon integritet och vågar ställa sig kritiskt frågande till den auktoritära regimens kretsar av fega jasägare. Genom att synliggöra den unga kvinnans aktiva val fångar Declan Donnellan den mångtydighet som ligger i kärnan av Shakespeares dramatik. Det finns aldrig något entydigt rätt eller fel i människors val, vare sig de är tyranner och ledare eller underordnade och anförvanter. Regissören Peter Brook skriver i sin Shakespeareessä The Quality of Mercy (Nick Hern Books 2013): ”He never imposes his world onto the world he lets appear /…/ He never judged – he gave an endless multitude of points of view with their own fullness of life, leaving the questions open both to the humanity and to the intelligence of the spectator.” Av detta skäl kommer Shakespeare för lång tid framöver att fortsätta ge oss relevanta frågor och perspektiv för att bättre förstå oss själva i vår samtid.

Publicerad Under strecket, SvD 31/5 2016

Foton:
1. Kings of War, Toneelgroep, Jan Versweyveld
2. Kings of War, Toneelgroep, Jan Versweyveld
3. A Winter's Tale, Cheek by Jowl, Johan Persson

Läs mer om Ivo van Hove:

• Avignonfestivalen 2016 – Ivo van Hove, Maëlle Poésy, Bérangère Vantusso m fl >>>
• Ruhrtriennalen 2015 – mångdimensionell scenkonst av Warlikowski, Ivo van Hove och Johan Simons >>>

Läs mer om Thomas Ostermeier:

• Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
• Ein Volksfeind – En folkefiende: Ibsen rakt in i nuet, bearbetad av Thomas Ostermeier >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater 2012 – Thomas Ostermeier, Katie Mitchell, Patrick Marber, Frédéric Fisbach och Anna Pettersson >>>
• Hamlet, regi Thomas Ostermeier - Schaubühne på Kronborg Slott >>>
• Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès... >>>
• Avignonfestivalen 2004 1/3 - Schaubühnechefen Thomas Ostermeier gästande konstnärlig ledare >>>

Läs mer om Declan Donnellan:

• A Winter's Tale – Shakespeare i regi av Declan Donnellan, Cheek by Jowl >>>
• Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – Declan Donnellan sätter upp Jarrys Ubu >>>
• Declan Donnellan sätter upp en rysk Stormen, i aktuell version >>>
• Nya franska och engelska böcker om skådespelarkonst - Ayckbourn, Donnellan och Berling/Bouquet >>>
• Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès... >>>