Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell

I maj organiseras Theatertreffen i Berlin, en årlig festival för det gångna spelårets mest betydande tyskspråkiga uppsättningar. Branschfolk och teaterintresserade från hela Europa vallfärdar till denna manifestation, som även rymmer workshops och seminarier kring nya former i scenkonsten. Det går nog inte att överskatta festivalens betydelse för att bejaka scenkonstens plats i det tyska kulturlivet. Även Schaubühne i Berlin anordnar sedan 2000 FIND, en vårfestival för ny internationell dramatik och scenkonst. Den är del av den konstnärlige ledaren Thomas Ostermeiers aktiva politik att initiera kreativa internationella samarbeten. Stora resurser läggs dessutom på att synliggöra Schaubühne utanför Tyskland. Teatern har alltid flera produktioner ute på europeisk turné.

Med The Little Foxes, en succépjäs från 1939 som blev en Oscarsnominerad film (Kvinnan utan nåd), ger sig Thomas Ostermeier på nytt i kast med ett borgerligt salongsdrama. Regissören har ju haft stora framgångar med sina nutida Ibsentolkningar, bland annat Ett dockhem, Hedda Gabler och senast En folkfiende. Med valet av den vänsterradikala, engagerade Lillian Hellmans pjäs vill Ostermeier belysa en modern kvinna som till skillnad från Nora och Hedda faktiskt går segrande ur en familjestrid. Men hon betalar ett högt pris. I slutscenen har hon blivit lika kallhamrad – och ensam – som sina två bröder.

Scenografen Jan Pappelbaum har skapat en urban, modern, minimalistisk salong: en soffgrupp i svart skinn och en flygel. Här möter vi syskonen Hubbard – Regina, Ben och Oscar – som ska teckna ett fett affärsavtal med en Mr Marshall från New York. Bröderna svassar hungrigt och nervöst kring affärspartnern, medan Regina ser en chans att investera, bli rik och komma ifrån sin hjärtsjuke bankdirektörsmake. Men syskonens giriga väg till lycka är kantad med konflikter.

Ostermeier gör en intim, lågmäld iscensättning med den från film och teater uppmärksammade skådespelerskan Nina Hoss i centrum som Regina. Hon utstrålar en diskret Grace Kelly-elegans, men lever i ett resignerat, kärlekslöst äktenskap och kommer från en familj av industrimän där hon som kvinna ständigt måste hävda sina intressen i de grabbiga brödernas hänsynslösa hierarkier. Här trampar man neråt, roffar åt sig vad man kan, ser i första hand till egna intressen, i andra hand till blodsbanden. Storebror Ben (Mark Waschke) står bredbent och är van att diktera uppgörelser, medan hans underlägsne bror Oscar (David Ruland) flackar ängsligt med blicken, fumlar med mobiltelefonen och aldrig missar en chans att förtrycka – eller lappa till – sin nervsvaga, aristokratiska fru Birdie (Ursina Lardi).

Vridscenen snurrar mycket långsamt genom föreställningen, visar från olika vinklar fram den kostymklädda härskarklassens inre söndring. Ostermeier gör inga betoningar eller fördömanden, utan redovisar närmast kliniskt (här används mycket vitt ljus) hur vår tids vinstinriktade konkurrenskultur tränger in i och successivt förgiftar privata relationer. Die kleinen Füchse har ett tematiskt samband med den radikalt bearbetade och uppdaterade Ein Volksfeind, där Ostermeier med hjälp av Ibsen slår väldigt hårt på medelklassens ständiga schackrande med sina grundvärderingar. Han belyser hur vi välutbildade, välmående, även ”rättänkande” medborgare låter oss korrumperas av kortsiktiga egenintressen, vilket gradvis leder till en urholkning av den sociala gemenskapen.

Samtidens hållningslöshet står i centrum även för Michael Thalheimers farsartade tolkning av Molières Tartuffe. På vilken andlig värdegrund vilar vi i dagens självupptagna individkultur? Thalheimer har vänt på Molières logik: den kristne hycklaren Tartuffe, som charlatanaktigt lurar sig in som en falsk frälsare i en borgerlig familj, har här tvärtom blivit en obekväm, sanningssägande kristen. Lars Eidinger, en av Schaubühnes mest hyllade skådespelare, framträder i titelrollen som en nutida Kristusfigur: med stripigt långt hår, barfota och naken överkropp fulltatuerad med Bibel- och psalmcitat bjuds han in hos familjen Orgon. Kompositören Bert Wrede kombinerar orgel och heavy metal i ett underliggande ljudlandskap av kristen hårdrocksmusik. Tartuffe är en vilsekommen men karismatisk rockare. Han trollbinder dem han möter, med malande haranger av Bibelverser, som dramaturgen Bernd Stegemann lagt in i den bearbetade pjästexten.

Thalheimer (nyligen Sverigeaktuell med Woyzeck på Dramaten) har just knutits som husregissör till Schaubühne. Han har under 2000-talet hyllats internationellt för sina klassikertolkningar, av bland annat Goethe, Schiller och Wedekind, där skådespelarna iscensätts i stramt expressionistiska kompositioner. Tillsammans med scenografpartnern Olaf Altmann brukar Thalheimer skapa fysiskt utmanande spelplatser. Här i Tartuffe är den reducerad till en liten nisch, utskuren mitt på scenen. I detta minimala förmak står en fåtölj under ett enkelt väggkrucifix. Väggarna är förgyllda. I takt med att dramat i pjäsen skruvas åt kommer rummet att snurra runt, som ett ekorrhjul, så att skådespelarna till sist kastas huller om buller utan att få fotfäste. Deras verklighet blir bokstavligt talat uppochnervänd.

Spelstilen är överraskande grotesk. Den borgerliga familjen kring Orgon gestaltas som ren karikatyr. Medlemmarna är vitsminkade med röda ögon och långt hår, som vore de levande döda. Ingen talar eller rör sig naturligt, alla är som ett slags spattiga marionetter i en mycket skev skrattspegel. Pjäsens tjänsteflicka Dorine, som brukar vara snabb och smart, framställs stiliserat av Judith Engel som en deprimerad sömngångare, men ur hennes släpande tal kommer sanningar. Det är Dorine som får föreställningens allvarliga slutord, hämtade ur Psaltaren: ”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig? / Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta. /…/ Tiden är inne för Herren att handla, / man har brutit din lag.”

Orden får en djup resonans när de ställs mot kaoset i denna förlöjligade borgarfamilj. Likartat framhävs Tartuffe, då han mitt i föreställningen predikar med raseri ut mot publiken. Här är texten hämtad ur Matteus 25: ”Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig /…/”. Thalheimer använder sig av Tartuffe som Kristusgestalt för att rikta en kompromisslös kritik direkt mot den välmående, intellektuella medelklass som dominerar i salongen på Schaubühne.

Ingen går fri från teaterns granskning av vår tids seder och moral. I Duncan Macmillans pjäs Atmen (Lungs i den engelska originaltexten från 2011) sätts ljuset på ett ungt par. Mannen och kvinnan diskuterar vad det får för globala och etiska konsekvenser att sätta barn till världen. Finns det tillräckligt med luft att andas i en redan överbefolkad, orättvis värld? De är pålästa, klimat- och etikmedvetna, lever som de lär: sopsorterar, handlar ekologiskt och fairtrade, ger pengar till trädplantering, åker kollektivt, sparar på el och tittar på uppbyggliga dokumentärfilmer.

I den brittiska regissören Katie Mitchells originella iscensättning sitter Christoph Gawenda och Lucy Wirth på varsin cykel, rakt fram mot publiken, och trampar sig igenom föreställningen. De är placerade på varsitt podium. Över dem hänger lådor med små ljuskällor, som skådespelarna (på riktigt) håller tända genom att trampa, då cyklarna är kopplade till generatorer. Formen är sålunda konsekvent med rollpersonernas övertygelser i denna ekovänliga föreställning!

Ett helt liv framställs i dialogen, utan att skådespelarna någonsin flyttar på sig, markerar pauser mellan scener eller ens ser på varandra. Paret ställer sig tusen frågor kring barnalstrande. Han ser henne som ett ekosystem och vill att hon ska sluta röka. Kvinnan har i sin tur till sin egen fasa räknat ut, att ett barn som lever en normal livstid skulle göra ett klimatavtryck som motsvarar växthusgaserna från sju års dagliga tur och retur-flygningar London-New York!

Atmen korresponderar med Katie Mitchells förra uppsättning på Schaubühne, Die gelbe Tapete, efter romanen Den gula tapeten av Charlotte Gilman Perkins. Där handlar det om ett ungt medelklasspar som just har fått barn men hustrun drabbas av en förlossningspsykos. Mitchell tillämpar där sitt eleganta filmteaterkoncept, dvs filmar och projicerar i realtid filmen av händelserna på scen. Detta skapar ett slags dubblering av rollpersonerna, de är både ”sig själva” och en projicerad bild, vilket på ett intressant sätt fångar de dubbla identiteter många känner att de konstruerar för sig själva.

De konsekvent genomförda regigreppen, som ju är kännetecknande för ”tysk teater”, hjälper skådespelare och åskådare att mötas jämlikt i teaterhändelsen. Skådespelarna i ensemblen bär inte ansvaret att som privatpersoner kritisera publiken, moralisera eller diktera rätt och fel. De går snarare in i en uppgift att så klarsynt som möjligt gestalta fiktiva figurer och situationer i ett iscensatt formspråk som tillåter oss att gemensamt undersöka vissa problemställningar och konflikter. Den tyska scenen är sålunda en utomordentligt demokratisk arena, där publiken är tydligt adresserad i diskussioner om sociala, politiska och andliga normer i en föränderlig samtid. Det är inte konstigt att scenkonsten får ett så brett gensvar från en engagerad publik.

Publicerad Under strecket, SvD 19/5 2014

Läs mer om Thomas Ostermeier:

• Ein Volksfeind – En folkefiende: Ibsen rakt in i nuet, bearbetad av Thomas Ostermeier >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater 2012 – Thomas Ostermeier, Katie Mitchell, Patrick Marber, Frédéric Fisbach och Anna Pettersson >>>
• Hamlet, regi Thomas Ostermeier - Schaubühne på Kronborg Slott >>>
• Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès... >>>
• Avignonfestivalen 2004 1/3 - Schaubühnechefen Thomas Ostermeier gästande konstnärlig ledare >>>

Läs mer om Katie Mitchell:

• Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
• Scenkonstens språk essä (3) – The Forbidden Zone – av Katie Mitchell >>>
• The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
• Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
• Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
• Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
• Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
• Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
• Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
• Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
• Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>