Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000

En av teaterns svåraste uppgifter är att hos publiken skapa en genuin fysisk rädsla inför det som sker på scenen. Eftersom åskådarna enligt ett oskrivet kontrakt inte själva bör utsättas för fysiskt våld har de ofta lätt att genomskåda hot på scenen. Det blir liksom inte otäckt på allvar. I London har Royal Court Theatre på senare år uppmärksammats för flera pjäser där våldet haft en starkt fysisk påtaglighet. Framlidna Sarah Kane är den mest kända dramatikern i denna genre. Enligt Royal Courts konstnärlige ledare Dominic Cook kan teatern skapa ett kreativt språk som på nytt gör oss känsliga för smärtpunkter. Vi är för avtrubbade i vår tid, vi har desensibiliserats, säger Cook.

Cook har regisserat säsongens hittills mest obehagliga stycke på Royal Court, Fireface (Feuergesicht), av den tyske dramatikern Marius von Mayenburg. Detta ingår i Royal Courts program ”International Playwrights”, som bygger på täta internationella samarbeten, där teatern beställer ny icke-engelsk dramatik. Fireface är ett klassiskt familjedrama, som får sin kraft av snabba sekvenser (90 scener spelas på 80 minuter) och en originell organisation av scenrummet. Pjäsen handlar om en ung mans extremt komplicerade pubertetskris, som via incest med systern och pyromanidåd utmynnar i mord på föräldrarna.

Att man dras in i denna kärnfamiljs tragedi beror på att publiken kroppsligen tar plats i deras hem. Vi sitter runt fyra block av kontorsbord, som spritts i rummet. Skådespelarna sitter bredvid och äter söndagsmiddag, i andra stunder agerar de på borden eller springer emellan. Publiken är som passiva släktingar till familjen: vi märker, maktlösa, hur situationen urartar, hur sonen i förtvivlat uppror utför alltmer desperata handlingar.

När rummet mot slutet läggs i totalt mörker och man hör hammarslagen mot de skrikande föräldrarnas kött känns en djup fysisk fasa. I detta mörker kan allt hända: det är verkligt. Dominic Cook och hans fem lysande skådespelare genomför därmed en unik balansgång. De bekräftar teaterns fysikalitet i en överrumplande illusion som utspelas nästan i knät på publiken.

Överrumplande är också den brittiske dramatikern Martin Crimp, vars senaste pjäs, The Country, spelas på Royal Courts stora scen. Även här är grundsituationen klassisk: en man, en hustru och en älskarinna. I ett hus på landet, dit de har medfört hela den storstadsneuros de trodde sig ha flytt. Crimp, som är uppenbart inspirerad av modern fransk dramatik (har översatt bl a Genet, Koltès, Ionesco), tar sig fram i deras konflikt via en mördande dialog. Ingen bär hand på någon annan, men varje ord, varje tonfall dekonstrueras och fingranskas i rollfigurernas maktspel med varandra.

I varje scen släpps nya fragment av information, som hjälper åskådaren att förstå vad som hänt, men samtidigt rubbas de övertygelser man redan fått. Crimp har skrivit texten utan att ange vem som uttalar replikerna. För varje akt ger han ett nyckelord: sax, påse eller sten. Rollfigurerna föds i konflikt med varandra och intar tillfälliga makpositioner, precis som i leken ”sax-påse-sten”.

Katie Mitchell iscensätter osentimentalt denna lek där Juliet Stevenson, Owen Teale och Indira Varma talar vältaligt utan att någonsin nå fram till varandra. Det är som Norén i fickformat, snabbt och desperat. Royal Court kommer att avrunda vårsäsongen med Sarah Kanes sista pjäs, skriven strax innan hon begick självmord. Det hettar till i det nyrenoverade teaterhuset vid Sloane Square. Royal Court hävdar på nytt teaterkonstens inträngande och oroväckande samhörighet med livet.

Samtliga dramer är publicerade på Methuen Drama.

Publicerad SvD juni 2000

Läs mer om Marius von Mayenburg:

Läs mer om Martin Crimp:

• Staden som scen – Martin Crimps The City

Läs mer om Katie Mitchell:

• Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
• Scenkonstens språk essä (3) – The Forbidden Zone av Katie Mitchell >>>
• The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
• Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
• Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
• Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
• Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
• Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
• Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
• Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
• Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>