The Winter's Tale – Shakespeare i regi av Declan Donnellan, Cheek by Jowl

Den brittiske regissören Declan Donnellan har de senaste 25-30 åren gjort en rad anmärkningsvärda uppsättningar av Shakespearepjäser. På engelska, franska och ryska, då han, tillsammans med scenografen Nick Ormerod, varje år växlar mellan ensembler i dessa tre länder med sina internationella samproduktioner. Donnellan/Ormerods grupp Cheek by Jowl har för närvarande residens på Londonteatern The Barbican, och till The Winter’s Tale har regissören sin vana trogen sammansatt en trupp av nya, yngre skådespelare som tränats in i hans dynamiska, tydliga scenspråk.

Det är nämligen så, att ju mer halsbrytande och omöjliga historier Shakespeare skrev, desto mer inspirerad blir Donnellan att organisera scenerna till en begriplig helhet, i en balans av lek och allvar. The Winter’s Tale (En vintersaga) rymmer tvära kast mellan förtvivlan och lycklig försoning, mellan brutal svartsjuka och uppsluppet gyckel. Pjäsen bryter ut i den skiraste naturlyrik, men handlar också om maktmissbruk i ett politiskt envälde. Den har oväntade budskap från guden Apollon och drömspelsscener av hallucinationer – men drivs ändå framåt av en konsekvent intrig.

I centrum står Siciliens kung Leontes (Orlando James), en blond, ung, modern regent i jeans, uppknäppt skjorta och mockaloafers. Han lider av patologisk svartsjuka, trots att hans rakryggade drottning Hermione (Natalie Radmall-Quirke) är lyckligt höggravid med deras kommande dotter Perdita och de redan har en tillgiven pojke/tronföljare.

När Leontes drabbas av sina psykotiska svartsjukesyner – som också går ut över hans egen barndomsvän, kung Polixenes (Edward Sayer), på besök från Böhmen – läggs scenen i grönt och ett metalliskt, skärande ljudcollage drar expressionistiskt in publiken i Leontes destruktiva fantasivärld. Donnellan får honom att framför våra ögon iscensätta Hermione och Polixenes i obscena närmanden, vilket effektivt gestaltar varför hans hysteriska infall har en sådan fysiskt påtaglig realitet för honom.

Denne Leontes är så drabbad av sina galna misstankar att han straffar med den typ av hustrumisshandel vi dagligen kan läsa om i tidningarna. De kostymklädda ämbetsmännen vid hovet bevittnar makthavarens övergrepp, utan att våga ingripa. Shakespeare formulerar här en rak kritik av faran med envåldshärskare som drabbas av privata vanföreställningar: Alla som eventuellt försöker rätta till situationen men samtidigt är i beroendeställning till kungen blir hotade till livet. Vissa vågar trots allt stå upp mot Leontes – Joy Richardsons bestämda hovdam Paulina har rejäla lager skinn på näsan och en moral som får henne att insisterande påminna om ”the GOOD queen” när hon självsvåldigt presenterar det nyfödda prinsessbarnet för monarken. Men inte ens hon förmår beveka honom och barnet – som i hans ögon är en ”oäkting” – sänds i exil. Endast ett gudomligt bud häver konfliktens låsning och dramat öppnas i nya sidoäventyr.

Donnellan tar oss genom vintersagans halsbrytande utmaningar med en distinkt, fokuserad målinriktning för varje enskild scen. Förklädnader och spioneri leder till avslöjanden och nya uppgifter, som rollfigurerna ska lösa i påföljande scener. Skådespelarna är oavbrutet i dynamisk handling, aktivt grupperade och i fysisk interaktion med varandra. De är också tidvis ohämmat publikfriande, särskilt i andra hälften, då vi befinner oss på en pastoral kärleksfest i en böhmisk by. Här refereras hejvilt till nutida tv-shower, populärmusik och ungdomars relationsmönster.

Donnellans uppsluppna anakronismer och spelbara regi upphäver gapet mellan Shakespeares tid och vår. Det finns en ungdomlig musikalitet som präglar hans tolkningar av Shakespeare. Det nära samarbetet med scenografen Nick Ormerod leder också till rörliga scenbilder med ett fåtal element, som enkelt kan flyttas och förändras.

Genom ett till synes lättsamt flöde lägger regissören pregnanta betoningar, som skapar kontrast och tar ställning för en humanistisk, tolerant moral, utan att egentligen fördöma de figurer som agerar orättvist och grymt. Här i The Winter’s Tale bygger Donnellan och Ormerod upp en vacker gruppering i slutscenen, där pjäsens enda offer, den unge prins Mamillius (Tom Cawte) löper in och möter sin mor, för att sedan försvinna tillbaka ut till Tiden (förkroppsligad av en skådespelare). Det är en underbar bild av en scen som rymmer levande, döda och återuppståndna, helt i Shakespeares anda.

The Winter’s Tale
Text: William Shakespeare
Regi: Declan Donnellan
Scenografi: Nick Ormerod
Medv: Orlando James, Natalie Radmall-Quirke, Eleanor McLoughlin, Joy Richardson, Abubakar Salim m fl
Cheek by Jowl, premiär på Les Gemeaux, Sceaux
Därefter turné 2016: Lille, Madrid, Milano, Verona, Venedig, Luxemburg…

Publicerad 8/2 2016, exklusivt för webben

Foto, The Winter's Tale, Cheek by Jowl, Johan Persson

Läs mer om Declan Donnellan:

• Shakespeare 2016 – om nutida makthavare och politik >>>
• Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – Declan Donnellan sätter upp Jarrys Ubu >>>
• Declan Donnellan sätter upp en rysk Stormen, i aktuell version >>>
• Nya franska och engelska böcker om skådespelarkonst - Ayckbourn, Donnellan och Berling/Bouquet >>>
• Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès... >>>