Simon McBurney – en virtuos i teaterns nu

Brittiske regissören och scenauteuren Simon McBurneys senaste uppsättning, The Kid Stays in the Picture på Royal Court i London, får mig att fundera över hur hög densitet en föreställning kan ha. Hur mycket simultan information kan en regissör få in i varje scen, utan att verket spricker eller åskådaren domnar av övermättnad?

I ett publiksamtal för några år sedan framhöll Simon McBurney att han som scenkonstnär är uppfylld av att maximalt söka utvidga teaterns nu. Med persondubbleringar och marionetter, röster, ljud, musik, ljus och video tycks möjligheterna vara oändliga att bända ut ett litet ögonblick i en människas – eller rollfigurs – förlopp.

The Kid Stays in the Picture bygger på Hollywoodproducenten Robert Evans (född 1930) memoarer med samma namn. Evans var mannen bakom mytiska filmsuccéer som Rosemary’s Baby, Gudfadern, Love Story och Chinatown, så hans liv har beröring med en mängd nyckelpersoner i modern amerikansk film. Teaterbearbetningen har gjorts av Simon McBurney och kollektivet Complicite tillsammans med James Yeatman.

Veckan med offentliga previews inställdes, för av tekniska skäl behövde teamet arbeta in i det sista för att kunna ha premiär. Det kan jag gott förstå. För The Kid Stays in the Picture är en virtuost komponerad mosaik av ljud, musik och olika visuella lager som samspelar i exakt timing med de åtta skådespelarna på scen. Det gestaltas som kollektiv berättarteater i högt uppskruvat tempo under två och en halv timmar.

Scenbilden av Anna Fleischle är enkelt funktionell: sex stående mikrofoner, två videokameror, ett skrivbord med stol och ett kylskåp. I fonden en ställning som rymmer en spelyta mellan två väggar av frostat glas. Inne i detta ”mellanrum” sitter den gamle Robert Evans som en levande silhuett och berättar med djup, skrovlig ”whiskyröst” episoder ur sitt liv. Dessa gestaltas samtidigt ute på scenen.

Det hela är en ganska välbekant story ur showbiz. Bob är en vacker yngling som vid rätt tidpunkt hamnar i Beverly Hills, upptäcks av Norma Shearer och sätts att spela en filmroll trots att han inte är skådespelare, uppmuntras av mogulen Darryl Zanuck; värvas sedan till Paramount som producent trots att han aldrig producerat – slår direkt igenom med Roman Polanskis film Rosemary’s Baby. Och sen rullar det på i racerfart tills han inte går i väggen (vilket han rimligen borde) men har en period av kokainmissbruk och oskyldigt misstänks i en kriminell härva.

”The story is the star” är en devis Robert Evans tidigt anammar. Samma motto gäller för denna föreställning, där berättelsen bärs i en polyfoni av uttryck. I en och samma scen berättar gamle Bob (spelad av legendariske John Hustons son Danny), medan unge Bob sitter vid evigt ringande telefoner och talar med regissörer, jurister och skådespelare – alltmedan en författare möter honom och visar ett manus, som filmas uppifrån och liveprojiceras på kylskåpet. Samtidigt spelas kända musikaliska ledmotiv ur filmen över spår med ljudeffekter, och i nästa stund ser vi projicering på fondväggen i glas av någon scen ur den faktiska film det blev. Under tiden är ljud och skådespelare redan på väg in i nästa scen.

I vissa situationer filmas rollfigurerna och realtidsprojiceras in i förinspelade miljöer som projiceras mot fonden. Videodesignen av Simon Wainwright gör att scenerna blixtsnabbt kan växla mellan platser, från filmset i Mexiko till en lägenhet i Paris, till en Hollywoodstjärnas trädgård med pool. Skeendet rör sig oavbrutet elliptiskt fram och tillbaka och framåt igen – och ibland vävs olika tidsplan in i varandra parallellt.

Skådespelarna samspelar organiskt, så som vi vant oss att se i Complicites verk. De agerar i en mångfald av biroller, filmar varandra, servar varandra med rekvisita etc, i en makalös koordination. Det påminner lite om Katie Mitchells uppsättningar av ”filmteater”, där skådespelare följer minutiösa körscheman. Hela pjästexten rullar fram bakom publiken, som stöd för minnet. Här skulle de inte hinna komma av sig och invänta en sufflör.

Simon McBurney är en av vår tids främsta regissörer, som med en otrolig känsla för rytm komponerar scenens nu i flera simultana lager. De senaste tio åren har han alltmer integrerat skådespelarnas handlingar med toppmodern teknologi, så att berättandet effektiviseras i både bredd och djup. A Disappearing Number (2007) är alltjämt ett mästerverk vars omfattande förflyttningar i tid och rum förenas med ett innerligt, intimt publiktilltal och en djup humanism. Stefan Zweigs Ungeduld des Herzens just nu på Berlins Schaubühne är också en tät mosaik, där McBurney och ensemblen lyhört arbetar sig in i romanens hjärta.

The Kid Stays in the Picture är möjligen lite för smart och virtuos för sitt eget bästa. Det känns som om regissören velat testa sig själv och publiken med hur mycket som kan förmedlas i en medellång föreställning. Och vi hinner ju få förbluffande mängder information inte bara om Robert Evans utan om det sena 1900-talets förändringar i film- och underhållningsbranschen och om tunga personligheter som Marlon Brando, Roman Polanski, Francis Ford Coppola, Ali McGraw med flera.

Men det saknas stunder av eftersinnande reflektion, av fördjupning. Föreställningen tenderar att bekräfta välkända klichéer om den hårdkokta nöjesbranschen. Kanske är detta något som Simon McBurney erfar även i dagens teaterproduktion? Att han själv får höra det som Paramountägaren Charles Bluhdorn gormar till Bob: ”Make money, not movies!”.

Malmö 31/3 2017

Theresa Benér

The Kid Stays in the Picture spelas på Royal Court Theatre i London t o m 8/4 2017

Foton, The Kid Stays in the Picture, Johan Persson

Läs mer om Simon McBurney:

• Teater i Bryssel, Berlin och London – hemmavid! >>>
• Innovativ regi frigör klassiker – Simon McBurney sätter upp Mozarts Trollflöjten >>>
• Teaterfestivalen i Avignon 2012: I – Simon McBurney, William Kentridge, Sophie Calle >>>
• Gränsöverskridande teater - om Complicites uppsättningar Shun-kin och A Dog's Heart >>>
• A Dog's Heart - opera av Alexander Raskatov/Simon Mc Burney med Complicite, ENO London >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• Simon McBurney/Complicite - A Disappearing Number >>>
• Simon McBurney/Complicite - Mnemonic, teater om människans förmåga att minnas >>>