teaterkritik - kulturproduktion

When We Have Sufficiently Tortured Each Other – Martin Crimp/Katie Mitchell, National Theatre London

2020-03/wwhsteo1-stephen-cummiskey.jpg

Cate Blanchett gör debut på Londons National Theatre i Martin Crimps nya pjäs When We Have Sufficiently Tortured Each Other. I sexualiserat, förhöjt rollspel med Stephen Dillane undersöks kvinnliga och manliga stereotyper inom en patriarkal könsmaktsordning. Regi Katie Mitchell.

Det har varit vinterns mest eftertraktade teaterbiljett i London. När det meddelades att australiska filmstjärnan Cate Blanchett skulle agera på National Theatres intimscen Dorfman, blev trycket på biljetter så stort att teatern ordnade lottdragning om vem som skulle få boka. Att Martin Crimps nya pjäs dessutom beskrevs som en studie i BDSM-lekar mellan ett gift par eldade på hypen kring uppsättningen.

When We Have Sufficiently Tortured Each Other är väl värd uppmärksamhet. Inte för att den skulle vara erotiskt kittlande eller för att vi kommer nära Cate Blanchett. Styrkan med Katie Mitchells uppsättning är att den gestaltar en intelligent, mångbottnad text som verkligen utforskas i alla nyanser av två lysande skådespelare. Det handlar om vem som egentligen vill vad i en intim relation. Agerar en kvinna fritt gentemot en man, eller styr han i grunden det hon tror att hon vill, genom att de båda är del av en fallokratisk könsmaktsordning? Hur utövar i så fall mannen den dominans som han tillskrivs?

Erotiska rollspel

Martin Crimps pjäs är skriven i tolv scener, som en variation på en succéroman från 1740, Pamela; or Virtue Rewarded, av Samuel Richardson. Romanen består av brev och en dagbok författade av en 15-årig tjänsteflicka som motstår sexuella närmanden och försök till övergrepp från sin husbonde, Mr B. Pamela skriver till sina föräldrar och berättar om sin plågsamma belägenhet, att vara underordnad Mr B men ändå söka stå upp för sin oskuld och heder. Som ”belöning” för hennes dygd erbjuder Mr B att ingå äktenskap med henne. Pamelas paradoxala frigörelse skulle alltså vara att bli gift med en man som styr hennes liv och som försökt våldta henne.

Crimps pjäs skildrar en man (Stephen Dillane) och en kvinna (Cate Blanchett) som i närvaro av fyra andra personer utför erotiskt laddade rollspel som Pamela och Mr B samt turas om att vara ”man” eller ”kvinna”. Katie Mitchell har iscensatt det i ett villagarage, naturalistiskt inrett – även med en parkerad Audi – av scenografen Vicki Mortimer. Alla aktörer anländer till garaget utan att säga något, klär om och intar roller som tydligen är förutbestämda. Mannen låser alla dörrar och behåller nyckeln.

Fantastiska skådespelare

Kvinnan klär sig i svart klänning med förkläde som kammarjungfru, med en blond peruk. Mannen har grå kostym. I flera scener byter de dräkter och roller. Den som har rollen som Mr B kallar den andra för Pamela. Mr B skryter med att han har pengar, makt, stora ägor och inflytande i trakten. Pamela är åtråvärd och triggar mannen sexuellt genom att avvisa hans närmanden i en naivt oskuldsfull ton. Hon söker sin frihet genom att skriva och dokumentera, i det här fallet på en laptop. Mr B – kanske också ”Mannen” – vill ta kontroll över vad hon skriver.

Det intressanta är hur skådespelarna skiftar mellan ”Mannen”, ”Kvinnan”, Pamela och Mr B. Cate Blanchett spelar ut ett rikt register av ironi, kyla, dominans, underdånighet och naivitet. Stephen Dillane pendlar precist mellan mannens maktarrogans, hotfullt laddade inviter, självgod mansplainingoch samtidigt en underton av svaghet. Han säger att han är mannen och om han har bestämt att Pamela är ett barn så är det just vad hon är. Men samtidigt uttrycker Dillanes röst och blick mannens osäkerhet i denna maktfullkomliga självbild. När de byter roller blir Cate Blanchetts röst mörk och ogenomtränglig, medan Dillane kryper ihop fysiskt.

Två unga flickor klädda i skoluniform vinkas ibland in i parets iscensättningar. De får låtsas spionera på de vuxnas sexuella aktiviteter. En ung man agerar stallknekten Ross – en som Mannen/Mr B är svartsjuk på och utövar våld mot. Parets lekar rymmer även en storväxt kvinna som spelar hushållerskan Mrs Jewkes. Hon är klädd i manlig väktaruniform och är av Mr B satt att övervaka Pamela, men även hon visar begär till jungfrun.

Genuskonstruktioner

Katie Mitchells tolkning antyder att rollspelslekarna är del av två äkta makars försök att skapa spänning i sitt sexliv. De unga deltagarna får också pengar för sina insatser. Ibland går luften ur mannen, han liksom tappar sin roll. Och ibland visar kvinnan att gränser överskrids som de inte har kommit överens om. Detta blir också en kritisk kommentar till #metoo-debatterna: var går gränsen mellan samtycke och övergrepp? Har kanske den som definierar sig som man alltid ett övertag i tolkningen av en kvinnas vilja? ”Pamela” hävdar att hon skriver och säger det hon vill ha sagt: What kind of woman blames the man for the limits of her own thoughts?. Men är hon fri?

Martin Crimp arbetar i sin dramatik mycket med diffusa rollfigurer och identiteter, i exempelvis Attempts on her Life och The City. Kompromisslösa maktspel bär upp operorna Lessons in Love and Violence och Written on Skin som han gjort tillsammans med kompositören George Benjamin och Katie Mitchell. I denna nya pjäs undersöker Crimp uttryck för genus som något konstruerat och performativt.

Pjäsen och uppsättningen är en naturlig del av Katie Mitchells konstnärskap, där hon reflekterar över kvinnors självbilder och könsroller inom ramen för nära relationer. I flera tyska uppsättningar – Schatten (Eurydike sagt), Reise durch die Nacht, Die gelbe Tapete – har hon genom inre monologer lyft fram kvinnors frustrationer och försök att slå eller skapa sig fria som individer. Förra årets franska La maladie de la mort handlade mera specifikt om en kvinnas begär och samtycke kontra underkastelse i en arrangerad, ritualiserad sexrelation med en man.

Det eleganta med When We Have Sufficiently Tortured Each Other är att vi aldrig riktigt kan vara säkra på om det finns konsensus eller ej mellan mannen och kvinnan. De tar varandra, i bilen, på bilen, på golvet. Är de båda marionetter i en historisk struktur som kvarhåller dem i en viss maktordning? Eller finns det utrymme för utveckling? De frågorna tar publiken med sig från denna ypperligt välspelade erotiska lek.

When We Have Sufficiently Tortured Each Other

Text: Martin Crimp

Regi: Katie Mitchell

Scenografi: Vicki Mortimer

Medverkande: Cate Blanchett, Stephen Dillane, Jessica Gunning, Babirye Bukilwa, Emma Hindle och Craig Miller

26/1 2019, National Theatre, London

Publicerad i Norsk Shakespearetidsskrift nr 1-2019.

Foto, When we have sufficiently tortured each other, National Theatre, Stephen Cummiskey.

Läs mer om Martin Crimp

  • Grekiska tragedier i aktuella verk – Ivo van Hove, Milo Rau, Christiane Jatahy, Martin Crimp >>>
  • Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>
  • Martin Crimps The City – staden som scen >>>