teaterkritik - kulturproduktion

Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan

2016-11/km-pelleas-1.jpg

Årets internationella operafestival i franska Aix-en-Provence har gått under devisen ”Verkligheter, illusioner, utopier”. Festivalens uppsättningar – som kan streamas på internet och ses på Europaturné kommande säsong – använder sammansatta scenkonstnärliga uttryck för att gestalta människans drömmar och möjligheter, med tydliga referenser till dagens konfliktfyllda värld. I Debussys svävande musikaliska sfärer finner regissören Katie Mitchell stoff för att utforska kreativa och destruktiva krafter i kvinnans undermedvetna. Med ett tidigt oratorium av Händel hyllar Krzysztof Warlikowski den sköra men radikala sorglösheten och skönheten hos en dansande, festande ung generation, kontra tid, åldrande och resignation. Och i mötet mellan arabiska och västerländska musikstilar formar den palestinske kompositören Moneim Adwan ett nytt sångspel som ett slags allegori över den arabiska våren. Operakonstens många skikt av information (musik, ord, gest och bild) och naturliga stilisering öppnar annorlunda perspektiv på vår samtid än dem vi dagligen möter i media och debatter. Det kan vara frigörande för tanken att följa scenkonstverkens gåtfullhet och poesi, att få dröja vid deras tidlösa frågor utan entydiga svar.

Beställningsverket Kalila wa Dimna härrör från fabelsamlingen Kalila och Dimna som skrevs på 700-talet i en arabisk version av Abdallah Ibn al-Muqaffa, efter att ha överförts från sanskrit till persiska. Operan, med musik av Moneim Adwan och libretto av Fady Jomar och Catherine Verlaguet fick urpremiär i Aix och är i sig ett beundransvärt, gränsöverskridande kulturprojekt. Med hjälp av vår tids it-teknik i form av Skype, Google Translate och Dropbox har musiker och sångare från Palestina, Syrien, Tunisien, Turkiet, Libanon och Marocko arbetat fram scenerna innan de till slut kunde mötas i Aix och sammanfoga helheten. Alla är noviser på opera, även regissören Olivier Letellier, vilket ger uppsättningen ett charmigt och enkelt tilltal. De fem sångarna och fem scenmusikerna har totalt fokus på berättelsen. Den handlar om en uttråkad, isolerad kung (Mohamed Jebali) som känner främlingskap inför sitt folk. Han manipuleras av den lismande hovmannen Dimna (Moneim Adwan), som agerar för att neutralisera den påstått oppositionelle men folkkäre poeten Chatraba (Jean Chahid). Poeten sjunger om människors lidande: ”Vi berövas doften av rosor”. Men när Dimna arrangerar möte mellan kungen och Chatraba blir dessa nära vänner. Regenten upplever att han får kontakt med verkligheten och sjunger entusiastiskt: ”Jag får lust att bli en melodi”. Dimna blir svartsjuk på deras vänskap och ser sin egen position hotad: han sprider giftiga rykten så diktaren avrättas. Men folket reagerar starkt på poetens död, så hovet beslutar i ett populistiskt utspel att straffa även Dimna.

Kalila wa Dimna berättas av Dimnas tvillingsyster Kalila (Ranine Chaar) och får en politisk resonans i följderna av den arabiska våren. Den pekar på hur det kan vara mellanmännen, inte de egentliga makthavarna, som manipulerar och förtrycker motståndare för att bevara sina egna positioner. Chatraba låter sig dock inte tystas: ”Om du dödar en poet återföds han i tusen sånger”, heter det i en smäktande vers. Moneim Adwans musik, framförd på det traditionella arabiska cittrainstrumentet qanun samt slagverk, klarinett och två stråkar, pulserar mot sången med inslag av korta, ornamenterande slingor. Mellanösterns rytmer flätas samman med västerländskt disponerade recitativ, men musiken har en ickelinjär dramaturgi. Den börjar så att säga på nytt i varje scen, med nya motiv, separata från de tidigare. Kanske säger den något om kulturer där människor heller inte agerar ”linjärt” framåtriktat som i väst, utan snarare rör sig genom intrikata sidospår?

Operafestivalen i Aix har på senare år profilerats alltmer av stjärnregissörer som tar tydlig ställning till stoffet i äldre verk. I Krzysztof Warlikowskis upproriska tolkning av kardinalen Benedetto Pamphilis text till Händels oratorium Il Trionfo del Tempo e del Disinganno (Tidens och desillusionens triumf) från 1707 är ungdomens frihet under attack. Den polske regissören och hans ständiga scenograf Malgorzata Szczesniak från Nowy Teatr i Warszawa placerar de allegoriska figurerna Skönheten (Sabine Devieilhe) och Njutningen (Franco Fagioli) på ena sidan av en nutida biosalong. På andra sidan av salongen, som avdelas vertikalt i mitten av en glasbur återfinner vi föräldrafigurerna Tiden (Michael Spyres) och Desillusionen (Sara Mingardo). I glasboxen en zon där en ung, vacker man i jeans och linne dansar fritt och sexuellt förföriskt till ouvertyren.

Under en lång videosekvens av Denis Guéguin följer vi ynglingen tillsammans med Skönheten och Njutningen i euforisk fest på nattklubb. De dansar, svettas, kysses i hetero- och homokonstellationer samt utväxlar droger, i tilltagande extas. Plötsligt kollapsar den unge mannen, tas till sjukhus och dör. Musikdramat kommer sedan att utspelas live på scen med den unga kvinnan, Skönheten, som står utfestad med rinnande mascara och sörjer över skönhetens/ungdomens sköra flyktighet. Hon blir ampert uppläxad av den borgerliga modersfiguren Desillusionen, som triumferande hävdar att skönhet är en endagsblomma. Pappa Tiden flinar sarkastiskt med djup, fyllig tenor att bara galningar kan leva i villfarelsen att tiden inte flyger med dem. Hennes vän Njutningen, iförd solglasögon och hörlurar med popmusik, ignorerar de äldres admonitioner. Med frivolt uppsluppen kontratenor söker han peppa Skönheten, locka henne med nya lyckopiller och party.

Krzysztof Warlikowski försöker inte översläta utmaningarna från denna unga generation. Visst överskrider de gränser och söker flykt från verkligheten, flykt från ansvar. Ändå står han i sin scenkonst på deras sida, pekar i denna uppsättning på hur de äldre utifrån borgerliga tabun, kvasireligiösa normer och ren avund kväver livslusten hos de unga. Mot bakgrund av det senaste årets attentat mot rockklubben Bataclan i Paris, gaydiscot Pulse i Orlando och mot familjer som firade nationaldag i Nice framstår Warlikowskis hyllning av den sorglöst livsfirande människan som en radikal ståndpunkt. Det är fascinerande hur skickligt han i sin iscensättning gestaltar en hållning som faktiskt går rakt emot kardinal Pamphilis budskap om att Skönheten räddas genom att bli nunna. Det vill säga, den ”farliga” kvinnan med lusta och fria begär oskadliggörs genom att underkasta sig Gud. Hos Warlikowski kläs hon motvilligt i kysk dräkt och förses med radband – men bara för att i slutscenen snitta sina ådror. Hon tar sedan plats i en stum kör av unga, vackra, döda kvinnor som hela föreställningen gått igen i biosalongen. De för tankarna till den orimligt stora proportion av flickor och unga kvinnor som i vår samtid får depression och tar sina liv, vars självbilder krossats av en överrationaliserad, våldsam värld som saknar utrymme för deras drömmar och visioner. Måltavla för Warlikowskis kritik är primärt katolska kyrkan och dess traditionellt moraliserande roll, men udden är förstås riktad mot all fundamentalism som kringskär rättigheter för kvinnor och sexuella minoriteter.

En kvinnas ”farliga” begär och attraktion står i centrum även för Katie Mitchells iscensättning av Claude Debussys opera Pelléas et Mélisande från 1902, byggd på Maurice Maeterlincks symbolistiska pjäs med samma namn. Berättelsen formas här till en surrealistisk dröm. Mélisande – suveränt gestaltad av den kanadensiska sopranen Barbara Hannigan – kommer i brudklänning in på ett hotellrum, till bröllopsnatten. Rummet förvandlas delvis till en förtrollad skog, där hon möter jägaren Golaud (Laurent Naouri) som för med henne till sitt slott. Där härskar patriarken Arkel (Franz-Josef Selig) och Mélisande får en alltmer erotiserad syskongemenskap med Golauds blyge bror Pelléas (Stéphane Degout). Mélisande är på scenen dubblerad av en skådespelerska, vilket innebär att hennes rollfigur – som drömmare – är närvarande i alla scener, även om hon ibland är osynlig för medspelarna. Tolkningen gör en psykoanalytisk djupdykning i kvinnans undermedvetna, skildrar de andra rollerna som manliga arketyper i hennes inre. Vi får se Golauds förändring från omhändertagande make och beskyddare till aggressiv, svartsjuk partner, Pelléas utveckling från oerfaren, tafatt lillebror till hängiven älskare, och den gamle Arkels mystiska koppling till en baby som redan finns och bärs runt men också ska födas av Mélisande i slutet.

Mitchell skapar ett filmiskt förlopp i scenografen Lizzie Clachans tredelade scenrum. Sångarna rör sig mellan enskilda ”bildrutor” medan de andra rummen mörkläggs och möbleras om. Detta tillåter en oavbruten rörelse genom scenerna, med ogripbara förvandlingar och förskjutningar av välbekanta rum, kongenialt med Debussys impressionistiskt föränderliga musik, vars gåtfulla skiftningar snidas känsligt och klarsynt av dirigenten Esa-Pekka Salonen. Bild, ord och musik samspelar konsekvent i utforskningen av de motsättningsfulla fantasier som kan drabba en kvinna på tröskeln till ett vuxenliv, då hon ska definiera sig som självständigt subjekt, både sexuellt och psykologiskt. Pelléas et Mélisande är även konsekvent med Katie Mitchells övriga scenkonst, som ofta tolkar skeenden subjektivt utifrån kvinnogestalter. Hennes regiarbete under senare år på tyska teatrar har skildrat kvinnor i avgörande situationer, ställda inför förlossningspsykos, otrohet, skilsmässa, död. Hon gestaltar det genom inre monologer och drömmar, som framhäver centralgestalternas distans och främlingskap till den ”normala” omvärlden. Med Pelléas et Mélisande samspelar det konstnärliga teamet till en sällsynt poetisk förhöjning, där drömmens irrationella infall får oss att se verkligheten lite klarare.

Publicerad i SvD Under strecket den 6 augusti 2016

Läs mer om Krzysztof Warlikowski:

  • Phèdre(s) – av Krzysztof Warlikowski, Odéon, Paris >>>
  • Ruhrtriennalen 2015 – mångdimensionell scenkonst av Warlikowski, Ivo van Hove och Johan Simons >>>
  • The Rake's Progress i Andy Warhols kändiskultur – regi Krzysztof Warlikowski >>>
  • Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>
  • FIND 2012 - Festival för ny internationell dramatik, Berlin: von Mayenburg, Ostermeier och Warlikowski >>>

Läs mer om Katie Mitchell:

  • Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
  • Scenkonstens språk essä (3) – The Forbidden Zone av Katie Mitchell >>>
  • The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
  • Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
  • Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
  • Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
  • Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
  • Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
  • Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
  • Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
  • Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
  • Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
  • A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
  • Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>

Bilder:
1. Foto Pelléas et Mélisande, Patrick Berger Artcomart
2. Foto Kalila wa dimna, Patrick Berger Artcomart
3. Foto Il trionfo del Tempo e del Disinganno, Pascal Victor Victor Com Art