Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne

”Andas!”.

I Katie Mitchells originella iscensättning för Schaubühne sitter Christoph Gawenda och Lucy Wirth på varsin cykel, rakt fram mot publiken, och trampar sig igenom föreställningen. De är placerade på varsitt podium, var och en med ett slags uppochnervänd låda hängande i luften rakt över. Det ser nästan ut som om de måste cykla för livet, annars kanske locket sänks och allt tar slut. I vardera lådan hänger nämligen några små ljus, som skådespelarna (på riktigt) håller tända genom att trampa, då cyklarna är kopplade till generatorer. Detta är en ekovänlig föreställning!

Texten är mycket skickligt komponerad. Ett helt liv framställs i dialogen, utan att de någonsin flyttar på sig, markerar pauser mellan scener eller ens ser på varandra. Mitt och ditt enskilda liv är en snabb affär, varaktigt ungefär som en cykeltur en vacker söndag.

Så futtigt – och ändå så betydelsefullt.

De unga älskande är pålästa, globalt medvetna, samvetsgranna. De ställer sig tusen frågor innan de kastar sig ut i barnaalstrandet. Han ser henne som ett ekosystem och vill att hon ska sluta röka. Kvinnan, som snart ska doktorera, har till sin egen fasa räknat ut, att ett barn som lever en normal livstid skulle göra ett klimatavtryck som motsvarar växthusgaserna från sju års dagliga tur och retur-flygningar London-New York! Blotta tanken på att barnet ska ha ett syskon ger henne ännu mera panikångest, för tänk på vad det i sin tur innebär med alla barn och barnbarn som blir följden…

Mannen å sin sida funderar på det problematiska i att ansvarskännande, eftertänksamma par som de själva på sådana grunder skulle avstå från att ha barn: är inte risken stor att jorden överbefolkas av barn till tanklösa, klimatexploaterande, kriminella? Det politiskt korrekta paret enas dock om att hans tankar är en aning fördomsfulla och opassande.

”Vi är ju goda människor”, bedyrar de för varandra. Om och om igen.

Christoph Gawenda och Lucy Wirth trampar på, klädda i tshirt och cykelbyxor. Kraften till generatorerna späs på av fyra personer på sidorna som sitter och trampar intensivt på enhjulingar. Medan de svettas, flåsar och diskuterar sig fram har deras liv passerat revy. Sällan har man sett en bättre illustration av begreppet ”livet är det som händer medan du håller på att planera det”.

Även om Atmen är estetiskt avvikande från Katie Mitchells senaste ”filmteater”-uppsättningar i Tyskland, har den en tematisk samklang med dem. I Die Gelbe Tapete (av Charlotte Perkins Gilman) och Reise durch die Nacht (av Friederike Mayröcker, bearbetad av just Duncan Macmillan) gör Mitchell närstudier av kvinnor i existentiella kriser. Den gula tapeten handlar om en ung kvinna som fått förlossningspsykos, medan Mayröckers nattågsresa är en inre monolog hos en medelålders kvinna som på väg till sin fars begravning upplever sig alienerad inför sitt liv och sitt äktenskap. Precis som i Atmen handlar det alltså om kvinnor som ställda inför liv och död rannsakar sin egen existens och söker formulera en mening åt den roll de har i relation till ett större livsförlopp.

Personregin är precis, minimalistisk och osentimental. Gawenda och Wirth spelar verbalt och rytmiskt, utan att någonsin titta på varandra, än mindre röra vid varandra. Ändå är föreställningen fysisk och närgången, driven av den andning som anges i titeln. Och den är inkännande, med alla som tvivlar och tror på sina handlingar, funderar, försöker och misslyckas, i hopp om att göra världen till en lite bättre plats för oss alla.

Atmen

Lungs, av Duncan Macmillan, övers Corinna Brocher

Regi: Katie Mitchell

Schaubühne, Berlin

Publicerad exklusivt på theresabener.se, 19 maj 2014

Läs mer om Katie Mitchell:

• Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
• Scenkonstens språk essä (3) – The Forbidden Zone – av Katie Mitchell >>>
• The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
• Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
• Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
• Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
• Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
• Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
• Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
• Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
• Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>