Paris teaterhöst 2016 – tid, tanke, fördjupning

I början av hösten publicerade den franske sociologen Edgar Morin ett Twitterinlägg som löd: ”Den stora konsten ger oss en estetisk upplevelse som får oss att begrunda, uthärda och bemöta den mänskliga tragedin.” Morin utvecklar tankegångarna i en ny bok, Sur l’esthétique (Editions Robert Laffont), där han framhäver att den ”estetiska känslan” försätter oss människor i ett förhöjt tillstånd som är ”poetiskt”. Enkelt uttryckt handlar det om att estetiska former ger oss beredskap att nyanserat beakta tillvarons motsättningsfulla och sammansatta uttryck. Kortfattade budskap via Twitter och sociala medier skapar oftast en samtalskultur som gynnar ensidiga tolkningar och ställningstaganden mellan ”ont” och ”gott”, ”bra” och ”dåligt”. Men världens kaos och våld kräver ju betydligt mer komplexa reflektioner för att bli just uthärdligt.

Årets uppmärksammade teateruppsättningar i Paris har präglats av scenkonstens förmåga att estetiskt formulera komplicerade sammanhang utifrån samtidens kulturella och politiska tillstånd. Som i en besvärjelse av de sociala mediernas snabbsmälta klickkultur tar teatern tid på sig: i mycket långa föreställningar går den bortom dagens konflikter för att skapa eftertanke och perspektiv. Ledande europeiska scenkonstnärer, som Joël Pommerat, Ariane Mnouchkine, Ivo van Hove, Krzysztof Warlikowski, Sylvain Creuzevault och Krystian Lupa arbetar i sina aktuella verk med format om minst fyra-fem timmar. Flera av dem har presenterats av Paris Festival d’Automne, som för övrigt började årets festival med den unge franske regissören Julien Gosselins elva timmar långa scenversion av Roberto Bolaños roman 2666, en betraktelse över litteraturen kontra ondskans yttringar i modern civilisation.

Joël Pommerat, som gjort sig känd för täta, inkännande skildringar av hur individer söker förena sina drömmar och liv med samhällets kollektiva normer och politiska ideal, går med Ça ira (1) – La fin de Louis (Nanterre-Amandiers-teatern) i en ny riktning. Föreställningen är som en nutida parafras på franska revolutionen. Det handlar om en akut kris i politiskt ledarskap, i form av en kostymklädd kung Louis som tvekar inför vilka reformer som bäst ska kunna avvärja en tilltagande social oro och ekonomisk svacka. Pommerat och ensemblen, som improviserat fram stycket med arkivmaterial utvalt av historikern Guillaume Mazeau, förlägger revolutionen här och nu, i teaterrummet och med nutida mediakultur. Genom ett intensivt flöde av debatter och utspel dras publiken in i en revolutions dynamik, där olika grupper samverkar eller motarbetar varandra utan gemensamma övergripande mål. Några lägger energi på att skriva en konstitution och sträva efter partibildningar, andra är indragna i kortsiktiga maktstrider. Joël Pommerat och Compagnie Louis Brouillard belyser här de motstridiga mekanismer och visioner som ligger till grund för ett demokratiskt, jämlikt samhälle. Trots att grundstoffet är historiskt får det en nutida resonans, och uppsättningen pekar på varje social och politisk grupperings styrkor och svagheter, utan att ta ställning för någon.

Denna revolutionsteater i storformat för tankarna till Théâtre du Soleil och dess mytiska revolutionsdramer 1789 och 1793 (1970-72). Det legendariska, internationella scenkonstkollektivet under ledning av Ariane Mnouchkine har alltid skapat mustig folkteater mitt i en laddad verklighet. Med gyckel, löje och teatral stilisering uppnår Soleil distans och nyanser, samtidigt som publiken engageras av spelglädjen på scen. Gruppens nya succé, Une chambre en Inde (se SvD 161201) behandlar bland annat internationell terrorism och jihadism, Syrienkriget och strukturellt våld mot kvinnor. Tunga ämnen, som dock avväpnas med komedi och fars, och relateras till motiv som finns i klassisk teater, från traditionella indiska Mahabharata och japanska nospel till Shakespeare och Tjechov. Théâtre du Soleil rustar sin publik att våga leva i en våldsam värld utan att förlora tron på gemenskap, mångfald och – humor.

Den 34-årige franske regissören Sylvain Creuzevault ansluter sig också till teaterns gycklarspråk i den apokalyptiska samtidsskildringen Angelus Novus – Anti-Faust (Théâtre National de la Colline). Med sitt unga scenkollektiv Le Singe inringar han en nutida kris för kunskap och upplysning, som trängs in i alltmer syrefattiga, slutna rum, tillgängligt för ett fåtal, medan folk förförs av antiintellektuella populister och unga ansluter sig till gaturevoltrörelser som Nuit debout. Creuzevault ger med scenisk handling, videofilm och ett längre musikstycke en yster, spretig bild av ett Frankrike i förändring, där politiker vill definiera ett gemensamt nationellt minne, medan självupptagna medborgare stimuleras av historielös konsumtion och den egentliga utmaningen är att hela jorden håller på att smälta. Sylvain Creuzevault, som tidigare gjort collage om Karl Marx Kapitalet och franska revolutionen, aktar sig för att måla upp några nya utopier. Men i hans sceniska skrattspegel bejakas ändå människans oändliga förmåga att kreativt förändras, med och mot sin tid.

Den internationellt hyllade belgiske regissören Ivo van Hove gör ofta intressanta scenporträtt av konstnärligt, politiskt eller intellektuellt skapande personer som i något avseende går emot rådande normer och konventioner. I den nya boken Ivo van Hove – la fureur de créer (Les Solitaires Intempestifs) deklarerar han frankt: ”Mina uppsättningar är förtäckta självbiografier”. Det finns också kopplingar mellan scenkonstnären van Hove och arkitekten Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands kultroman från 1943, The Fountainhead (Urkällan), som holländska Toneelgroep har spelat på Odéon-Théâtre de l’Europe denna höst. I drygt fyra timmar gestaltas berättelsen om individualisten Roark som ritar djärv, originell arkitektur i harmoni med plats och material, inte för att passa trender eller byggherrars dussinmodeller. Han ställs mot den mediokre kollegan Peter Keating, som till skillnad från Roark får uppdrag och anseende men alltid till priset av kompromisser och anpasslighet. Ivo van Hoves mångskiktade scenkonstverk har omfattande idédiskussioner, livemusik och elektroniska ljudinstallationer i ett stort, flexibelt scenrum likt en arkitektstudio. Scenografen Jan Versweyveld formar miljöer och spelytor med ljus och suggestiva färger, medan Tal Yardens videokonst ger ytterligare visuella kontrapunkter till skeendet. Här är ingen som har oavvisligt rätt eller fel, alla rollfigurer slåss med inre motsättningar. Howard Roark är till exempel principfast men arrogant, våldsam och tidvis utstött. En intressant figur är den mäktige tidningsmagnaten Gail Wynand, en Trumpliknande mediapopulist som mister sin makt när han för en gångs skull vill stå upp för en egen övertygelse. Ivo van Hove lyfter fram romanens väsentliga frågor om skapandets villkor: bör en konstnär skapa utifrån egna visioner, avskild från världen, eller tvärtom i följsam närhet till den verklighet som råder? Även om Ivo van Hove och Toneelgroep i högsta grad är establishment i den internationella scenkonstvärlden förmår de sätta sig själva på spel med sina mångtydiga och sofistikerade verk, som uttrycker både sanningar och deras inneboende motsats.

Några som för upp den kreativa dispyten på scen är den belgiska teatergruppen KOE som i Festival d’Automne (Théâtre de la Bastille) presenterade det smått galna scencollaget Le relèvement de l’Occident. Tre skådespelare och två musiker söker där definiera och upprätta västvärldens kultur, historia och värderingar, förr och nu. I en konstlös, till synes ostrukturerad form smågnabbas de om vad som ska tas med i denna exposé över typiskt västerländska företeelser. Är det kändiskult i Hollywood, astronauter på månen, påven eller Auschwitz, Shakespeare eller Moulin Rouge, kvinnors frigörelse, tryffelsvamp eller en svart kub målad av Malevitj? Den långa föreställningens sketcher och diskussioner blir en oändlig rad av ansatser, som i sig speglar den ofattbara rikedomen i vår kultur och historia. En ljuvlig sekvens är trions försök att ge ett panorama över ”allt som hänt från renässansen till 1913”. Det blir en namedropping på hög nivå och i rasande fart: Luther, Kant, Spinoza, Manet, Freud etc, med ficklektioner i alla ismer och uppfinningar som drivit den västerländska utvecklingen framåt. Aktörerna grälar samtidigt om det som utelämnats, i en kul illustration av historikerstrider, vilket lyfter frågan om hur vi ständigt har anledning att omförhandla de sanningar och fiktioner vi bygger gemensamma civilisationer på. KOE påminner om brittiska Forced Entertainment i sitt anspråkslösa sätt att kommunicera med publiken och väcka förundran inför allt det vi kan föreställa oss om att vara människa. Även om de inte skapar magnifika scenbilder frammanar de en delad mottaglighet för idéer och fantasier som går bortom teaterrummet.

Det är nog detta Edgar Morin avser när han talar om att konsten försätter oss människor i ett poetiskt tillstånd. Konsten vi ser behöver inte vara ”vacker” eller ”fin”, utan snarare ge estetisk form åt de friktioner och den underliggande oro som ryms i samspelet mellan motsatta krafter. I den europeiska scenkonsten finns i dag åtminstone två mästare som långsamt, lågmält och betvingande kompromisslöst gestaltar dessa osynliga, undermedvetna kraftfält som i grunden betingar så mycket av våra handlingar och ställningstaganden. Det är de polska regissörerna Krzysztof Warlikowski och Krystian Lupa. Warlikowskis Proustbearbetning Les Français har behandlats (SvD Under strecket 151103) och Lupa ägnar jag en egen text efter Paris Festival d’Automne 2017, då hans djuplodande scenkonst på nytt står i centrum.

Publicerad Under strecket, SvD, 30/12 2016

Foton:

1. The Fountainhead, Toneelgroep, Odéon-Théâtre de l'Europe, Jan Versweyveld
2. Wycinka, Teatr Polski, Odéon-Théâtre de l'Europe, Natalia Kabanowa
3. Une chambre en Inde, Théâtre du Soleil, Michèle Laurent
4. Angelus Novus Anti-Faust, Théâtre National de la Colline, pressbild

Läs mer om Joël Pommerat:

• Joël Pommerat – teater om arbetet som gemenskap, livsluft och förtryck >>>
• Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – om Joël Pommerats La réunification des deux Corées >>>
• Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>
• Nyskapande totalteater i Paris Festival d'Automne 2008 - Complicite, Théâtre du Radeau, Joël Pommerat m fl >>>

Läs mer om Ariane Mnouchkine/Théâtre du Soleil:

• Une chambre en Inde, Théâtre du Soleil avväpnar terrorister och tyranner >>>
• The Valley of Astonishment av Peter Brook och Macbeth med Théâtre du Soleil >>>
• Théâtre du Soleil - Les Naufragés du Fol espoir - ett nytt, generöst teateräventyr! >>>
• Paris erbjuder nya former i socialt engagerad teater: Joël Pommerat, Les Etonnistes, David Bobée, Théâtre du Soleil... >>>
• Théâtre du Soleil/Ariane Mnouchkine - Les Ephémères >>>
• Paris - en internationell knutpunkt för nydanande teater och scenkonst >>>

Läs mer om Sylvain Creuzevault:

• Angelus Novus Anti-Faust – en uppsluppen apokalyps av Sylvain Creuzevault >>>

Läs mer om Ivo van Hove:

• Shakespeare 2016 – om nutida makthavare och politik >>>
• Avignonfestivalen 2016 – Ivo van Hove, Maëlle Poésy, Bérangère Vantusso m fl >>>
• Ruhrtriennalen 2015 – mångdimensionell scenkonst av Warlikowski, Ivo van Hove och Johan Simons >>>