Angelus Novus Anti-Faust – uppsluppen apokalyps av Sylvain Creuzevault
Vi lever i en glömskans tid – glömskans kultur omsluter oss som ett stort hav, där vi sitter i en liten båt och förtvivlat paddlar oss fram.
Så skildras det i alla fall av Sylvain Creuzevault i hans senaste, ystra scenkonstverk Angelus Novus Anti-Faust. Uppsättningen spelas på Théâtre National de la Colline som del av Paris Festival d’Automne. Scenens kaotiska episoder speglar en samtid där vetenskap, kultur och historia åsidosätts för kortsiktig populism och emotionellt driven idealism.
Scenografin av Jean-Baptiste Bellon skissar ett nedgånget, risigt laboratorium. Arbetsbord står uppställda längs hela bredden av scenen, längst fram. Här får Marguerite Martin (Servane Ducorps) besked att hon tilldelas årets Nobelpris för sin genforskning, alltmedan hennes kollega och före detta älskare Kacim (Arthur Igual) förklarar minnets och glömskans mekanismer för deras dotter – en ung kvinna som Alyzée Soudet under föreställningen formar och omformar i ständigt nya uttryck och däri fångar en ung generations fördomsfria och nyfikna sätt att agera i sin tid. Dottern deltar i Nuits debout-rörelsen, de disparata grupperingar av främst ungdomar som under 2016 revolterat mot makthavare och etablerade politiker.
Marguerites make Théodore (Eric Charon) är i sin tur en populistisk politiker, som placerar sig till vänster men utan parti. ”Vänstern är en idé”, säger han självgott i en videointervju från gatan, när han ställer upp som presidentkandidat.
Samtidigt krigar Frankrike mot IS i Syrien, folk protesterar mot nya flygplatser, det refereras till figurer ur historia och nutid: Paul Klee (som titeln är hämtad ifrån), Walter Benjamin, Bulgakov, Nietzsche, Rousseau, Dante, Anna Politkovskaja…
Låter det rörigt? Det är det också. Hysteriskt, ofta obegripligt. Och mitt i allt säger presidentkandidaten Théodore att han vill skapa ett gemensamt nationellt minne, en identitet. Idén känns igen från nationalistiska drömmare. Men hur absurd verkar inte denna tanke, i ett hysteriskt uppskruvat samhälle där ändå ingen samverkar eller lyssnar på andra?
Sylvain Creuzevault, född 1982, tillhör en ung generation franska regissörer som går i närkamp med samtidens stora frågor. Efter hyllade scenkonstverk om revolutionen (Notre terreur) och marxismen (Le Capital et son singe) söker han här belysa hur upplysningens kunskapsideal och politikens samtal äts upp av logiken i dagens konsumtionssamhälle, där idéers och produkters säljbarhet definieras av effektiv marknadsföring och starka varumärken.
Trots ämnenas tyngd präglas Creuzevaults scenspråk av uppsluppenhet, gyckel och löje. Han leder ett ungt kollektiv, Le Singe, som skapar gemensamt i mycket långa processer (uppemot 18 månader) av workshops och repetitioner. Resultatet är i detta fall en drastisk och teatraliserad apokalyps som sköljer över åskådaren. Lite som hos Frank Castorf i hans vildaste stunder.
Kacim säger vid ett tillfälle: ”Det absoluta förnuftet dog ut i morse”.
Man är benägen att hålla med honom.
Angelus Novus – Anti-Faust
Koncept, regi: Sylvain Creuzevault och kollektivet Le Singe
Théâtre National de la Colline – Festival d’Automne
Medv: Servane Ducorps, Éric Charon, Alyzée Soudet, Arthur Igual, Évelyne Didi, Frédéric Noaille, Amandine Pudlo m fl
Publicerad exklusivt för webben 19/11 2016
Foto Angelus Novus Anti-Faust, Théâtre de la Colline, Jean-Baptiste Bellon