Joël Pommerat – teater om arbetet som gemenskap, livsluft och förtryck

”Min väninnas släkting tröstade mig. Han sade att alla behöver arbete, alla människor behöver arbete, precis som vi behöver luft för att andas. För, om man berövar en människa hennes arbete, sade han, så berövar man henne förmågan att andas. Vad skulle vår tid tjäna till, sade han, om vi inte huvudsakligen var sysselsatta med vårt arbete? Utan arbete vore ju vår tid ingenting, den skulle inte tjäna något till./…/ Vi är som köpmän, som försäljare. Vi säljer vårt arbete. Vi säljer vår tid. Vi säljer det mest värdefulla vi har. Vår levnadstid.”

Monologen är hämtad ur den franske teaterauteuren Joël Pommerats pjäs Les Marchands (Köpmännen). Den är typisk för Pommerats sätt att retoriskt belysa och ifrågasätta de värdegrunder som är vägledande för våra liv i det moderna samhället. Den som arbetar är med i en större gemenskap, är ”normal”. Men vad är det för slags normalitet vi bygger på en sådan grund? Hur formas vi som människor av att identifiera oss med rollen som köpmän av vår levnadstid?

Två pjäser som spelas i Paris denna höst tar upp problematiken: Les Marchands på Odéon–Théâtre de l’Europe och La grande et fabuleuse histoire du commerce (Den stora, fabulösa sagan om handeln) på Théâtre des Bouffes du Nord. Pommerat är en écrivain du plateau, det vill säga alla hans uppsättningar växer fram ur gruppens (Compagnie Louis Brouillard) konkreta arbete med scener och situationer. Det sista som fixeras är texten, som sedan nedskrivs (och publiceras, allt finns hos Actes Sud). Föreställningarna växer fram ur ett kompakt mörker, scenerna oftast mycket vagt belysta (av ljusdesignern och scenografen Eric Soyer), vilket skapar en stämning av magisk realism.I dessa fiktiva miljöer möter vi personer som hyllar arbetet, rutinen och de sociala rollspel vi alla lär oss som grundläggande för ett ”normalt” liv.

Les Marchands utspelas på en mellanstor ort där över 20 000 invånare är anställda på en fabrik, som visar sig framställa vapen eller komponenter till vapen. Berätterskan (Agnès Berthon) talar om hur lycklig hon är som har ett arbete. Vi ser henne i magiskt belysta scener vid ett löpande band, där hon i ett dånande, rytmiskt elektroniskt ljudlandskap utför en monoton gest, som en mekanisk koreografi, dagarna i ända. Hon bär en skyddskrage för sin förstörda nacke och blir under pjäsens gång alltmer handikappad av arbetsskador. Men hon är lycklig – och beklagar sin bästa väninna, som blivit arbetslös och sitter dagarna i ända framför en tv, utan tillgång till arbete.

Väninnan, som drömmer om att få anställning på fabriken, är en vänlig människa, som aldrig klagar. Ändå läxas hon med jämna mellanrum upp av sin familj (alla anställda på fabriken förstås), som anser att hon är ansvarslös i sitt liv. Föreställningen skildrar individen mot kollektivet. Kvinnan, som ägnar sig åt kvällsseanser med döda släktingar, får plötsligt för sig att offra livet på sin son, för att bryta kris och uppsägningar på fabriken. Hon blir rikskändis, inkännande omtalad i media för sin desperata handling. Samtidigt dras Frankrike in i en internationell konfliktzon, så det innebär att fabriken på nytt får luft under vingarna. Och detta är en klassisk Pommeratparadox: det ”normala” samhället får näring av våld och krig. Människorna upplever mening med sina liv utifrån socioekonomiska system som bygger på antihumanism, konflikter och separationer. Kvinnan som söker tillhörighet med döda och utforskar sig själv i relation till metafysiska sammanhang, blir utesluten, anses bisarr och knäpp. Det blir för övrigt också en annan person i pjäsen, en eskortkvinna, som säljer sin tid för pengar. Men det anses inte vara en acceptabel syssla – hon får inte vara del i granngemenskapen.

I La grande et fabuleuse histoire du commerce möter vi fem manliga handelsresande, varav fyra är medelålders och den femte är en ung nykomling. De fyra utgör ett vältrimmat gäng, som hämtade ur en Pinterpjäs, där män håller ihop med en intern jargong, vet hur slipstenen ska dras, vet hur man ska föra munlädret för att sälja. De försöker lära upp den unge Franck (Ludovic Molière). Han är känslig, lyhörd för kundernas svar och situation, vill inte pracka på dem något mot deras vilja. Föreställningen visar hur de fem männen förflyttas mellan olika städers hotellrum, enbart genom att i varje scen ändra vinkeln på sängen och stolarna. Alla miljöer är sig lika…

Det dröjer en månad av förödmjukelser, rollspelsträningar och hot om avstängning, innan Franck lär sig sälja. Den utlösande faktorn är att hans fästmö på telefon gör slut med honom. Förtvivlan över att ha mist sin livsmening gör honom till en fullfjättrat driven och skrupelfri säljare. Han har blockerat sin empati och fokuserar helt på förtjänstsiffror.

Pjäsen har två akter – den första utspelas på 60-talet och den andra i nutid. I nutid har rollerna ändrats: det är den unge Frédéric (Ludovic Molière) som är den starke och ska lära upp de fyra medelålders, jobbtrötta männen att knacka dörr och sälja Universell handbok för människans rättighet. Den unge teamledaren är nervig, arrogant, försöker coacha de äldre männen med modernt managementsnack om förtroende och alla de möjligheter som detta jobb ger. Först när han hotar dem med omedelbart avsked börjar några av dem sälja – och de visar sedan prov på splittring inom sin grupp genom att inte vilja dela på provisionen. De röstar ut den kollega som inte lyckats, precis i enlighet med den logik vi ser i alla tv-tävlingar där de som tar sig fram uppmuntras att skaka av sig de ”misslyckade”. Ändå vet vi att det är helt godtyckligt vem som ena dagen har en fot inne och nästa dag är ute. Pommerat pekar på hur lättvindigt vi accepterar att medverka till sprickor och klyftor i samhället.

Det fina med Pommerats och Compagnie Louis Bouillards uppsättningar är dock att de aldrig dömer någon, de bara lyfter fram orden som separerar oss, pekar på våra rollspel i familjer, i arbete, i möten med främmande, gör oss uppmärksamma på hur vi aningslöst reproducerar våld eller bristande hänsyn i relationer och konkreta valsituationer. Hjältarna i dessa pjäser är i allmänhet de som negligeras, de som är utstötta från grupper och gemenskap, därför de anses egenartade och oseriösa i den tidsanda som råder. Men just därför att de står utanför och reflekterar kan det vara de som har nycklar till hur mänskliga relationer och samhälle skulle kunna förändras.

Les Marchands
Odéon-Théâtre de l’Europe, Paris
Text och regi: Joël Pommerat
Scenografi: Eric Soyer. Medverkande: Saadia Bentaïeb, Agnès Berthon, Lionel Codino, Angelo Dello Spedale, Murielle Martinelli, Ruth Olaizola, Marie Piemontese o David Sighicelli

Nästa speltillfällen: 28/1-2/2 2014, Théâtre National de Bruxelles, 18-21/2 2014, La Criée, Marseille

La grande et fabuleuse histoire du commerce
Théâtre des Bouffes du Nord, Paris
Text och regi: Joël Pommerat
Scenografi: Eric Soyer. Medverkande: Eric Forterre, Ludovic Molière, Hervé Blanc, Jean-Claude Perrin och Patrick Bebi

Spelas på turné i Frankrike nov 2013-april 2014

Publicerat direkt för webben 14/11 2013

Läs mer om Joël Pommerat:

• Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – om Joël Pommerats La réunification des deux Corées >>>
• Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>
• Nyskapande totalteater i Paris Festival d'Automne 2008 - Complicite, Théâtre du Radeau, Joël Pommerat m fl >>>