Avignonfestivalen 2013 – nya verk av Sophie Calle, Katie Mitchell och Krzysztof Warlikowski

I en säng på det anrika hotellet La Mirande, ett stenkast från påvepalatset i Avignon, ligger Sophie Calle, fotograf, bild- och installationskonstnär, numera även performer i sina egna verk. Under ett trettiotal år har Sophie Calle i tematiska installationer med foton, objekt och prosastycken gäckat åskådare med berättelser som påstås vara hämtade från verkligheten. Fotografierna och de utställda föremålen ger en autenticitet åt hennes säregna anekdoter som dock lika gärna kan vara påhittade. Här i Chambre 20 gör konstnären ett porträtt av sig själv, eller av sin sceniska persona, ”Sophie Calle”. Ett fyrtiotal ting och bilder med förklarande texter är utplacerade i rummet, numrerade som ledtrådar på en brottsplats. Här finns en bh, en uppstoppad katt, ett medicinskt frågeformulär, oavslutade kärleksbrev, en röd brudklänning, ett köpeavtal till en gravplats i USA, ett bröllopsfoto med mera. Sammantaget ger de avtryck av en kvinna som sökt skapa en hel bild av sig själv, som hängivet längtar efter kärlek, livsäventyr, en man, efter att bli älskad av sina föräldrar och sedd i sin egenart. Men, som alltid hos Sophie Calle, handlar det mycket om separationer, brustna illusioner, fåfäng väntan, ja allt det som gör att man hackar sig fram i tillvaron i väntan på det verkliga Livet. Berättelserna finns också publicerade som Des histoires vraies (Actes Sud 2013), sanna historier.

Sophie Calles fysiska närvaro i Chambre 20 spär intressant nog på tvetydigheten i hennes personliga utsagor om sitt liv. Hon nästlar sig in alltmer i en självrefererande mytologi, där dikt framkallar verkliga reaktioner som i sin tur vävs in i nya framställningar av vad hon säger sig ha upplevt. I denna biografiska labyrint utforskar hon vad som definierar en kvinnas identitet. Som skådespelare i sitt eget universum blir hon till, som en fiktiv gestalt, genom den mångfald av projiceringar vi besökare riktar mot henne. Sålunda undflyr den privata Sophie Calle våra nyfikna, snokande blickar, medan rollfiguren ”Sophie Calle” blir ett objekt för publikens medskapande begär och identifikation.

Sophie Calle säger i en intervju att hon inte tänkte sig att vara performer, förrän hon inbjöds av Avignonfestivalen att medverka i sina egna, platsspecifika verk 2012 och i år. Några av Avignonfestivalens återkommande favoriter är just kvinnliga scenkonstnärer som själva framträder på scen: spanska Angélica Liddell, belgiska Anne Teresa de Keersmaker, tyska Anne Tismer, för att nämna några av dem som varit med i år. Flera av dem belyser kvinnors diffusa kamp för att upprätta sig själva som subjekt, i en kultur där kvinnor vinner fördelar främst genom att underordna sig andras behov eller göra sig till attraktiva objekt.

Den brittiska regissören Katie Mitchell tar upp denna tematik i en tät, koncentrerad uppsättning från Schauspiel Köln. Reise durch die Nacht (Resa genom natten), efter den österrikiska författaren Friederike Mayröckers roman, är en multimedial scenbearbetning, som också spelades på Theatertreffen i Berlin i våras. Uppsättningen kan ses som del av en trilogi av kvinnoporträtt som Katie Mitchell de senaste åren har skapat på tyska teatrar. Den första är hennes suggestiva tolkning av Fröken Julie, i form av köksan Kristins inre monolog, som ju har gästspelat även i Sverige. Den finns på berlinska Schaubühnes repertoar, liksom Die gelbe Tapete (premiär i våras), baserad på Charlotte Perkins Gilmans novell ”Den gula tapeten”. I samtliga tre produktioner använder Katie Mitchell de koncept hon utvecklat med videodesignern Leo Warner, där skeendet på scenen framstår som en filminspelning, samtidigt som filmen liveredigeras och projiceras ovanför scenen. Reise durch die Nacht utspelas på ett nattåg, där en kvinna på väg till sin pappas begravning reflekterar över sitt nu och sitt förflutna. Scenografin består av en tågvagn, där de små kupéerna bildar inspelningsstudior för bild- och ljudsekvenser.

Fem olika videokameror följer kvinnan, i sovkupén (som hon delar med sin man), i korridoren, på toaletten och i tågvärdens kupé. Julia Wieninger gör en helt ordlös, visuell och kroppslig gestaltning av den sömnlösa kvinnan, som under nattens gång upplever sig alltmer främmande för sig själv. Hennes inre monolog läses lågmält av en skådespelerska i en annan kupé. I en tredje kupé filmas korta bildfragment av kvinnans barndomsminnen.

Kombinationen av scenisk handling och löpande film, berättarröst och ett stämningsfördjupande ljud- och musikspår ger skildringen en komplexitet, då olika tidsplan och medvetandenivåer samverkar simultant. Om man tänker sig att våra liv består av just enskilda delhändelser, impulser, minnesbilder och avbrutna tankespår, som i stunden då vi upplever dem är omöjliga att överblicka, så väver minnet i gengäld in dem i större förlopp som vi senare kan betrakta. När Katie Mitchell sammanfogar nuets splittrade, mångbottnade ögonblick på scen till filmen som visas ovanför, fångar hon dessa spår som korsas i huvudpersonen. Mitchell, som är uttalat inspirerad av regissörer som Tarkovskij och Bergman, gör en fullödig komposition av närbilder, fördjupning och intim, psykologiserande ljussättning. Hennes sätt att integrera livevideo är sålunda helt annorlunda än den typ av avsiktligt ofärdigt dokumenterande video man ser i mycket annan scenkonst. Katie Mitchells och Leo Warners direktskapade teaterfilmer skulle kunna stå som självständiga verk, vilket i sig är ett tekniskt bravurnummer, förutom att skådespelarna agerar med makalös precision och närvaro.

Katie Mitchell har de senaste sju-åtta åren förnyat scenkonsten i dessa teater- och filmkompositioner, som hon oftast skapar utifrån prosaverk. En annan kritiker- och publikfavorit på Avignonfestivalen, den polske regissören Krzysztof Warlikowski, har också frigjort sitt scenspråk med material hämtat från andra källor än dramatiken. Warlikowski och hans dramaturg Piotr Grusczczynski har alltsedan den komplexa uppsättningen (A)Pollonia 2009 använt tekniken att dekonstruera och väva samman sekvenser från flera olika verk för att utforska ett tema. I (A)Pollonia används källor från historisk och modern tid för att belysa orsak och verkan av personer som offrar sig för andra. Här bryts livsöden från Orestiens antika dramer mot andra världskrigets fiktiva och verkliga figurer i Jonathan Littells De välvilliga, den polske barnläkaren Janusz Korczak (som lät sig deporteras med föräldralösa judiska barn han skyddade) och författaren Hanna Kralls reportage om den polska kvinnan Apollonia, som räddade och offrade sig för judiska barn, samt JM Coetzees roman Elizabeth Costello, med fokus på kapitlet där Elizabeth Costello jämställer dagens slaktfabriker med förintelseläger.

Warlikowski och Grusczczynski har efter (A)Pollonia fortsatt ta upp frågorna om antisemitism och strukturellt förtryck av individer i Koniec (Slutet), med texter av Kafka, Coetzee och Koltès, samt i Afrikanska sagor efter Shakespeare, en mosaik av tre Shakespearepjäser och texter av Coetzee. I den nya uppsättningen Kabaret Warszawski, gjord för att inviga Nowy Teatrs eget kulturhus i Warszawa och Avignonfestivalens nya scenkonstarena La Fabrica, söker Warlikowski upprätta teatern som en livsbejakande frizon för individer som är marginaliserade eller förtryckta av politiska, kulturella eller andliga normsystem. Grundstoffet är John van Drutens I am a Camera och Christopher Isherwoods Farväl till Berlin (båda låg till grund för musikalen Cabaret), Jonathan Littells De välvilliga, JM Coetzees Michael K och Järnålder, samt John Cameron Mitchells långfilm Shortbus och artisten Justin Vivian Bonds berättelser om sitt liv som transperson. Krzysztof Warlikowski och hans ensemble återkommer här till sina centrala teman, där de pekar på likheter mellan antisemitism och intolerans mot homosexuella och sexuella minoriteter. Första partiet av den fem timmar långa föreställningen grundas främst på Cabaret-berättelsen, medan det andra partiet har Shortbus som stomme och betonar frågor om personlig frihet och sexuell frigörelse i vår samtid. Föreställningens kabaréliknande form blandar episodiska scener, monologer och sångnummer.

Kabaret Warszawski gör en parallell mellan 30-talskabaréerna i Berlin och sexsalongen i Shortbus. De skildras som norm- och tabuöverskridande rum där livets kreativa potential i alla dess yttringar hyllas och exalteras – medan de etablerade värdesystem som kringskär denna frihet med jämna mellanrum kollapsar (Förintelsen under andra världskriget, elfte september-attentaten i vår tid). Warlikowski, som ser hur stora grupper i Polen, Ryssland och delar av Östeuropa förenas kring reaktionära, nationalistiska och kvasireligiösa värderingar, använder teatern för att insistera på det förflutnas misstag och förespråka en samhällskultur som öppnar sig för mångfald och rörlighet. Han ser samtidens återkommande kriser och osäkerhet som en chans för människor att omvärdera förlegade värden och ideal. I sina föreställningar skildrar han ofta hur de förtryckta och utstötta finner en styrka och gränsöverskridande gemenskap i sitt utanförskap.

Kanske är det just detta budskap som i olika gestaltningar ständigt återkommer på Avignonfestivalen. Scenkonsten, med dess fokus på människan i hennes särart, upprättar med publiken en kollektiv solidaritet med olika slags individer och deras kamp för att förstå och förverkliga sig själva i sin samtid.

Publicerad i SvD Under Strecket, 17/8 2013

Läs mer om Sophie Calle:

• Avignonfestivalen 2012 – gränser mellan fiktion och verklighet, Sophie Calles installation Rachel, Monique, om moderns död >>>
• Bildkonst blir scenkonst - och tvärtom. Från Avignonfestivalen och Documenta 2012 >>>

Läs mer om Katie Mitchell:

• Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
• Scenkonstens språk essä (3) – The Forbidden Zone – av Katie Mitchell >>>
• The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
• Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
• Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
• Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
• Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
• Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
• Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
• Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
• Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>

Läs mer om Krzysztof Warlikowski:

• The Rake's Progress i Andy Warhols kändiskultur – regi Krzysztof Warlikowski >>>
• Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>
• FIND 2012 - Festival för ny internationell dramatik, Berlin: von Mayenburg, Ostermeier och Warlikowski >>>