teaterkritik - kulturproduktion

Othello – regi Elisa Kragerup, Det Kongelige Teater

2017-10/othello-1-emilia-therese.jpg

När danska regissören Elisa Kragerup på Det Kongelige tar sig an Shakespeares Othello arbetar hon och ensemblen aktivt med styckets fördomar och rasism. Men genom att göra den ”moriska” huvudpersonen Othello till kvinna och lesbisk öppnar Kragerup nya perspektiv på dramat och fördjupar reflektionen kring Othellos kamp för legitimitet och erkännande.

Hon omtalas stundtals grovt som ”arabkärring” och ”arabsugga”, när hat, avund och raseri sprids som ett virus i den ängsliga maktsfären kring Lila Nobels kvinnliga general Othello. Här kretsar ungtuppar som Peter Christoffersens kokette adelsman Roderigo, som med sin hjälpligt utvecklade intelligens inte kan begripa varför den vackra överklassflickan Desdemona skulle föredra en kvinna, dessutom av annan etnicitet, framför hans vita manlighet.

Och den unge löjtnant Cassio, i Peter Plaugborgs högresta gestalt, hyser förvisso respekt för Othello som överordnad i den militära rangordningen – men kvinnor är annars något han med sorglös sexism daskar i baken. Och när alla firar en lyckad landstigning på Cypern försöker Cassio i yran av deras ”firmafest” kyssa både Othello och Desdemona. Med andra ord, han tar inte deras lesbiska äktenskap på allvar.

Vem är då Othello?

I en magisk första scen sänks hon långsamt ner från taket medan övriga ensemblen ser på. Scenografin omkring henne är magnifik: Jonas Fly har klätt scenens tre väggar från golv till tak (kanske tolv meter högt!) med klädställningar fyllda med herrkavajer – mörkgrå och marinblå, hämtade från vilket styrelserum som helst.

Lila Nobels Othello, iförd vita sidenbyxor och lång, orientaliskt skuren vit rock, med en lång, mörk, flätad hästsvans, gör alltså entré från ovan i en västerländsk, manligt strukturerad kultur. I denna miljö söker hon fotfäste.

Hon klarar sig förnämligt när det gäller arbete och disciplin. Hennes kropp är stram och kontrollerad, med händer och armar sammanhållna på ryggen, när hennes röst med dånande auktoritet ger order och mannarna står i räta led. I Kragerups workshopbaserade iscensättningar använder ensemblen alltid vissa gester som ledmotiv – detta med händerna på ryggen är ett uttryck för ordning och kontroll.

Men Othello famlar förtvivlat och förgäves efter denna kontroll när hennes känslor satts ur spel av den manipulative sergeanten Iago. Jens Jørn Spottag axlar perfekt rollen som den bittre trotjänaren, en som är äldre än de andra och märker att dessa hållningslösa nya tider går honom förbi. Plötsligt en kvinna som general, av främmande ursprung – och lesbisk?! När hon dessutom vill befordra Cassio, som i Iagos ögon är en inkompetent uppkomling, upplever Iago att världen är ur led. Spottag, som likt de övriga militärerna är markant vitsminkad (man skulle här kunna tala om whiteface), spelar övertygande en man som i grunden oplanerat tar de tillfällen som ges att faktiskt sabotera för de yngre ”spolingarna”. Han har helt enkelt inget att förlora.

Och det är här blackface-greppet kommer in i föreställningen. När Iago lagt en plan för att underminera Othellos position tar han fram en burk med svart kräm: svärtar in sitt ansikte och smeker sina bröst med svart kräm samtidigt som han skrattar upproriskt. Nu ska ”arabkärringen” ner i skiten.

Den svarta krämen har ju traditionellt sett använts till att göra blackface på vita stjärnskådespelare i rollen som moren Othello. Här blir svärtan i stället en bild för alla som sviker sin egen moral, som låter sig förgiftas i en kultur av lögner, misstro, rivaliteter och konspirationer. Under föreställningens gång blir nästan alla nedsvärtade, även Othello, förövare i ett perverterat spel där ingen säger stopp.

Ingen, utom förstås Sicilia Gadborg Høeghs oförstående Desdemona som av Othello plötsligt skylls för att vara ”beludrad” av unghingsten Cassio. Inte heller hennes kammarjungfru Emilia – som för övrigt hunsas nedsättande av sin make Iago – blir någonsin svart av ondskans smitta. Maria Rossing gör en suverän gestaltning av denna kvinnas belägenhet. Hon accepterar godmodigt att man som kvinna är svagare än männen, men i ett avseende viker inte Emilia från sin moraliska kompass: Desdemona har aldrig varit otrogen. Detta vet hon så säkert att hon, om än vanmäktig, är beredd att offra sitt liv för sanningen.

Emilia påminner för övrigt om en annan urstark, och arg, Shakespearekvinna – hovdamen Paulina i Vintersagan. Även Paulina vet att gå upp till kamp när hennes drottning Hermione oskyldigt anklagas för otrohet .

Elisa Kragerups Othello har ett oavlåtligt driv framåt, i en rytm som stärks av Niels Brunses färgstarka danska översättning, glasklart handlingsfokus (dramaturg är Johan Holm Mortensen) och nyanserad livemusik av Jeanett Albeck. Precis som i Romeo och Julia 2014 utformar Kragerup en ung samtidsskildring, där nutidsmänniskor söker personlig bekräftelse och frihet, i kamp med nedärvda konflikter och förlegade normsystem.

Denna uppsättning av Othello borde ha en självklar plats på internationella festivaler, av samma skäl som Schaubühne och Declan Donnellans Cheek by Jowl turnerar världen runt med sina hyllade Shakespearetolkningar. Genom Kragerups intelligenta, nutida blick och den dynamiska gestaltningen i Det Kongeliges fysiskt samspelta ensemble tar Shakespeare plats mitt i vårt nu.

Othello

Text: William Shakespeare, övers Niels Brunse

Regi: Elisa Kragerup

Scenografi, kostym: Jonas Fly

Ljus: Mårten K Axelsson

Musik: Jeanett Albeck

Medv: Lila Nobel, Sicilia Gadborg Høegh, Jens Jørn Spottag, Peter Plaugborg, Maria Rossing, Morten Christensen, Simon Bennebjerg m fl

Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Publicerad exklusivt på theresabener.se den 27/10 2017

Foto: Othello, Det Kgl Teater, Emilia Therese

Läs mer om Elisa Kragerup:

  • Oidipus, Antigone och demokratin >>>
  • Starka kvinnor lyfter dansk scenkonst – Dehlholm, Wiedemann, Kragerup m fl >>>
  • Publiken i fokus i ny dansk scenkonst >>>
  • Det Røde Rum – Kabaret Royal på Det Kongelige, Köpenhamn >>>