teaterkritik - kulturproduktion

Hamlet, regi Thomas Ostermeier - Schaubühne på Kronborg Slott


Den svala, blåsiga, småregniga augustikvällen är inte idealisk för utomhusteater på Kronborg slotts stora innergård. Ändå sitter vi där, inpackade i filtar, totalt uppslukade av Schaubühnes och Thomas Ostermeiers Hamlet, som efter två års triumftåg i Europa nu når Norden. Tre timmar tät tysk regiteater, utan paus – det är omtumlande, oavbrutet utmanande och makalöst skickligt gjort.

Skådespelaren Lars Eidinger bör gå till historien som en av de riktigt stora Hamletuttolkarna. Hans hemvist är den leriga, svarta jord som fyller hela scenen, designad av Jan Pappelbaum. Här begravs hans far i den första, regniga scenen, här brottar han ner sin mor och flickvännen Ofelia, återför dem till den konkreta mylla där maskar lever på kungar och tiggare. Hamlet vältrar sig i dödens och livets jord, äter den och spottar ut sina obekväma sanningar.

Alla runtomkring Hamlet agerar i poser och rollspel, vilket förstärks av att endast fem skådespelare framför pjäsens övriga roller. Som alla urbana européer i dag har de fjärmat sig jordens språk och klätt sig i den moderna civilisationens prêt-à-porter och anpasslighet. Kronprins Hamlet konfronterar hovet, en politisk och privat maktsfär, där man talar i falskt tillrättalagda diskurser genom en mikrofon, som lämnas likt en stafettpinne mellan rollfigurerna. Lars Eidingers Hamlet söker hela tiden bryta igenom deras officiella bilder av sig själva och verkligheten.

Han gör det dels genom att köra upp en bärbar videokamera i aggressiva närbilder av dem, som projiceras stort på en ridå av guldtrådar. Judith Rosmairs drottning Gertrud liknar en sörjande Jackie Onassis vid begravningen, där hon döljer sig bakom solglasögon. I nästa stund river hon av sig glasögon och sin blonda peruk och blir Ofelia, med ett naket sårbart ansikte. När Urs Juckers maffiabossliknande Claudius fångas i närbild växer det ibland fram en dubbelexponering där han blir vålnaden av sin egen bror, Hamlets far, den mördade kungen. Videoprojiceringarna förvandlar och förvirrar identiteter – kanske ett uttryck för Hamlets tilltagande alienering?

Hamlets andra vapen i sin kamp för sanning är teatern. Oavbrutet förställer han sig, spelar teater i teatern. Att vara-monologen får vi hela tre gånger, en av dem i en satir på storvulen teatral tyska med rullande r och utstående ögon. Hovets makthavare blir ständigt avslöjade i sina mediokra iscensättningar av Hamlets sarkasmer och burleska utspel. Plötsligt agerar han schlagerartist och sjunger den tyska låten ”Theater”, andra gånger kör han monolog som en rappare. Mitt i maniska tirader stannar Eidinger dessutom upp och lyssnar när slottsklockan slår eller skrikande måsar passerar. På så sätt skriver han in Hamlet i tiden och i det historiska rum som Kronborg är.

Thomas Ostermeiers regi är lika tvångsmässigt sanningssökande som Hamlet. Han optimerar och förstärker figurernas spelmöjligheter i varje situation, lämnar inga tomrum. Scenerna får en djup klang av ett omfattande ljud- och musikpartitur, där bland annat repetitiv electronica och skärande metallrock skildrar en tid som definitivt är ur led.

Hamlet

Schaubühne/Hamletscenen på Kronborg Slott

Text: William Shakespeare, dramaturgi Marius von Mayenburg. Regi: Thomas Ostermeier. Scenografi: Jan Pappelbaum. Musik: Nils Ostendorf. Medv: Lars Eidinger, Judith Rosmair, Urs Jucker, Franz Hartwig, Robert Beyer och Sebastian Schwarz

Webben: hamletscenen.dk

YouTube-klipp från föreställningen

Publicerad SvD 17/8 2010

Läs om andra minnesvärda Hamlet-tolkningar:

- Stefan Larssons Hamlet, med Jonas Karlsson, på Århus Teater

- Jude Law som Hamlet på Kronborg Slott

- Peter Brooks Hamlet, Bouffes du Nord i Paris

- Alexander Mørk-Eidems Hamlet på Det Kgl Teater, Köpenhamn

- Ryske Nikolai Kolyadas trashversion av Hamlet, Festival d'Automne, Paris

- Teatr Weimars Hamletdekonstruktion, Hamlet II: exit ghost, av Jörgen Dahlqvist och Kent Olofsson