teaterkritik - kulturproduktion

Oidipus, Antigone och demokratin

fredag 11 november, 2016
blog/kragerup-oidipus2.jpg

I USA säger ”folket” att allt dåligt är Washingtons fel, i Europa känner sig ”folket” förbisett av Bryssel, i Malmö känner sig ”folk” negligerade av makten i Stockholm, och rent generellt har vi västerlänningar i många år undrat vad ”politikerna” håller på med.

Det verkar som om representativiteten har fått sig en törn, så här i bloggarnas (sic!) och de sociala mediernas nya klickdemokrati. Endast den som talar direkt till och för mig anses ha legitimitet – och ”jag” kan i detta fall vara en byggjobbare i Texas, vinbonde i Sancerre, bropendlande butiksbiträde i Malmö/Köpenhamn, eller afrosvensk med eritreanska rötter, nyanländ med muslimsk Mellanösternkultur, pensionär från Säffle, transgender-student m m.

Journalister tycks gå samma öde till mötes: ”folket” söker specifika skildringar av specifika problem, inte journalistisk distans, perspektiv och helhet. Jag vill bli sedd här och nu, eftersom alla andra blir sedda och bekräftade.

Teatern är en arena som i ett koncentrerat nu kan gestalta oss människor, i all vår mångfald, med alla våra skillnader och intressekonflikter. På teatern har jag en chans att faktiskt lyssna på den vars drömmar frontalkolliderar med mina. Inte för att få en enkel lösning, men för att stå ut med att vistas i våra olikheter. Kanske finna små byggstenar till en plattform där vi båda får plats?

Just nu spelas på Det Kongelige i Köpenhamn Oidipus och Antigone – Sofokles antika tragedier sammanbakade till en intensiv föreställning, i regi av Elisa Kragerup. Som vi väl alla vet är kung Oidipus den man som landsförvisas sedan han själv och folket upptäckt att han har dödat sin far och gift sig med sin mor. Paret, som skildras med stor kärlek, hinner få fyra barn, innan tragedin slår till.

De två incestmärkta sönerna, som ärver tronen, beslutar att turas om vid makten. Först Eteokles ett år, sedan Polyneikes ett år. Det gestaltas genialiskt på scen: folket dansar och roar sig euforiskt, först med den ene, sedan med den andre. Men plötsligt blir bröderna oense. Inte har det väl redan gått ett år? Jag har så roligt med mitt folk. De festande medborgarna rör sig opportunistiskt – vill inte riskera att hålla med fel person.

Bröderna slår ihjäl varandra, en av dem begravs, medan den andre – Polyneikes – döms att ruttna ovan jord. Hans syster Antigone utmanar sin morbror, den nye kung Kreon, och folket visar nu sin rädsla att stötta hennes protest när hon kräver gravfrid för sin bror. Polyneikes – i Peter Plaugborgs imposanta gestalt – ligger genom hela dramat i spasmer på golvet, odöd, oavslutad. Folket loskar på honom, helst när någon ur överheten tittar på.

Med dessa enkla gester uttrycker Elisa Kragerup och ensemblen hur oroligt vi människor tenderar att röra oss, utifrån det vi uppfattar som samtidens vinnande tendenser. Helt naturligt vill vi alla vara på ”det rättas” sida. Men kan vi alltid vara så säkra på att sanning och rätt ligger i ett antingen-eller?

I Oidipus och Antigone placeras publiken i en gyllene mellanposition. Vi tillskrivs auktoriteten och mognaden att erfara en situation där alla har rätt, utifrån skilda perspektiv.

Demokratin sådan vi känner den i västvärlden i dag bygger på att vi som medborgare förmår reflektera och rösta utifrån denna position, mitt i vårt samhälle. Media och politiker ska upplysa oss om de skilda problemformuleringar, konflikter och strategier som finns. Utifrån denna vetskap ska vi inte behöva fly som en ängslig flock från den ena ytterligheten till den andra.

Demokratin är som teatern: den har plats till oss alla och blir intressantast av att vi med passion, klarsyn och respekt försöker begripa oss på varandra.

Foton Ødipus og Antigone, Det Kongelige Teater, Natascha Thiara Rydvald

Se videotrailer från uppsättningen här >>>