Starka kvinnor lyfter dansk scenkonst – Dehlholm, Wiedemann, Kragerup m fl
I år firar den innovativa danska scenkonstnären Kirsten Dehlholm dubbla jubileer: hon själv fyller 70 och det är 30 år sedan hon startade Hotel Pro Forma, ett internationellt laboratorium för performance, scen- och installationskonst. Likt andra färgstarka kvinnor i europeisk scenkonst – som generationskamraterna Suzanne Osten och Ariane Mnouchkine – är Kirsten Dehlholm ständigt engagerad i nya utforskningar av scen- och bildkonstens möjligheter. Med Hotel Pro Forma som produktionsplattform har hon skapat ett 50-tal verk, ofta med fokus på specifika kunskapsområden, som i tvärkonstnärliga samarbeten utmynnar i mångskiktade uttryck. Verken uppförs på kulturinstitutioner och i icke-kulturella rum – i Norden och internationellt. Dehlholm har nyligen signerat några högst okonventionella Wagnertolkningar, Parsifal i Poznan samt Rienzi i Riga, och regisserar i vår på La Monnaie i Bryssel tre sällan uppförda operor av Rachmaninov.
En tydlig referens till denna uppsättning är Robert Wilsons och Philip Glass kultopera Einstein on the Beach (se Under strecket 22/2 2013). Det finns hälsningar i tematik, scenografi och ljus men också i sättet att kontrollerat stilisera figurernas kroppar på scen. Robert Wilson var redan på 80-talet en uttalad förebild för Kirsten Dehlholm, men hon har sedan gått vidare i en personlig estetik grundad på deras gemensamma princip om att skildra människan som ett sceniskt element, i jämbördigt samspel med rum, ljus och ljud. I det avseendet är hon en respekterad särling och pionjär i dansk scenkonst, men blir nog bättre belönad utomlands för sin konstnärliga originalitet.
Robert Wilson har haft betydelse även för en annan av dansk teaters starka kvinnor, nämligen Katrine Wiedemann (känd i Sverige bland annat från lyckade samarbeten med Cirkus Cirkör och regiuppdrag i Stockholm). 1998 slog hon igenom med Wilsons och Tom Waits burleska musikteaterstycke The Black Rider på Betty Nansen Teatret. Tillsammans med bildkonstnären Michael Kvium skapade Wiedemann ett groteskt teatraliserat universum, med hårdsminkade rollfigurer i uppskruvade, tragikomiska utspel. Det blev en stor succé och denna uppsättning har nu, lätt modifierad, tagits upp på nytt.
Wiedemanns dansk-amerikanska Black Rider möter och utvecklar självständigt Wilsons antinaturalistiska grundton, och tar vara på Tom Waits mustiga, ibland sentimentala kabarémusik till beatpoeten William S Burroughs egensinniga texter. Den visar sig också fungera som en drastisk pastisch på klassiska danska folklustspel. Grundberättelsen bygger på den europeiska folksagan Friskytten, om diktaren Wilhelm som ingår en pakt med djävulen för att bli en mästerskytt och därigenom värdig friare till den söta Kätchen. Wilhelm, som likt en drogmissbrukare blir alltmer beroende av djävulen Peg Legs magiskt målinriktade jaktkulor, missbedömer dealen som innebär att langaren själv ska få avfyra en sista kula. Den träffar förstås ett byte som kullkastar Wilhelms äktenskapliga framtid.
Just scenen med den förödande kulan har Wiedemann saktat ner till extrem slow motion, som i en hyllning till Robert Wilsons ibland statuariskt stillastående scentablåer. I övrigt avfyras skotten kors och tvärs, för att ändå med makalös magi landa rätt i något av de uppstoppade djur som dyker upp. Tempot i föreställningen är högt drivet, med löje, gycklarspel och ironier, vilket för tankarna till danska folkekomediers fader Ludvig Holberg. Tack vare Holberg finns en alltjämt livaktig commediainspirerad dansk skådespelartradition, där replikföringen blir närmast fysisk av överdrifter i röstarbete och mimik. Varje rollfigur i The Black Rider typiseras humoristiskt och är tjockt vitsminkad med mörka konturer om ögonen. Kvium förstärker stämningen av surrealism genom att teckna birollerna som skuggestalter med stirrande ögon, små tyghättor och tvångströjeaktiga långa ärmar.
Katrine Wiedemanns scenkonst handlar ofta i både form och ämnesval om att bejaka poesi och otyglad dröm som vitala krafter i våra liv. Det är också mitt intryck att det i Danmark framför allt är kvinnliga regissörer och scenkonstnärer som bäst tar vara på scenkonstens unika uttrycksmöjligheter. Hos dem finner man en tillit till att låta språk, kropp och rum samverka i överraskande former. Den svenska dansscenen har på senare år fått näring av Dorte Olesens verk, där normer i samhälle och kultur granskas och ifrågasätts. Inom dansen finns även Mette Ingvartsen, som just i vår är aktuell både i Danmark och Sverige med sin performanceföreläsning 69 Positions. Med sin egen nakna kropp som performativt studieobjekt och kostym diskuterar och gestaltar hon nakenhet på scen. Hon gör reenactments från berömda happenings på 70-talet och nyare scenkonstverk för att söka belysa kroppens begränsningar och radikala kraft, ur politiskt, sexuellt och konstnärligt perspektiv. 69 Positions är en både uppsluppen och informerad resa genom tabun och värdeförskjutningar i den moderna scenkonsten. Den sätter också in frågor om kvinnokroppens frihet i mer komplexa resonemang än vad som exempelvis skedde i Kamilla Wargo Breklings lättsamma collage Kvinna känn din kropp, som ju i höstas fick ett rätt svalt mottagande vid uppsättningen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Kamilla Wargo Brekling har annars i flera uppmärksammade danska produktioner kombinerat performance och dokumentärteater i pregnanta skildringar av hur vi i dagens nordiska samhällen formulerar oss själva utifrån identitet, genus och kulturell bakgrund.
Jag är själv väldigt svag för det nyfeministiska scenkonstkollektivet Sort samvittighed. Det bildades för ett par år sedan och slog direkt igenom med en brokig teaterkonsert byggd på Anne Linnets musik. Just nu spelar de en uppsättning om diktaren Tove Ditlevsen (1917-76) för utsålda hus på Det Kongelige Teater. I Tove! Tove! Tove! möter vi fem ”kloner” av poeten, iförda blonda peruker och clownlik maskering. Tovefigurernas ögon strålar av glitter och lösögonfransar medan kinderna har utdragna blå linjer som spår av existensens mest förtvivlade tårar. Skådespelarna bollar Ditlevsens diktstrofer, brev och uttalanden mellan sig i ett oavbrutet påhittigt flöde av galna infall. En skrivmaskin anger takten till ett poetry slam-nummer. De bär små hattar av uppslagna böcker med skorsten på som (med referens till Louise Bourgeois) skildrar hur den skapande kvinnan också tyngs av rollen som hemmafru och mor. När Tove gifter sig korsfästs hon av de andra mot fondväggen med spikar genom brudklänningen. I rapp takt gestaltar ensemblen fyra äktenskap och skilsmässor. ”Man väntar på frihet att göra det man inte längre har lust med”, konstaterar författaren lakoniskt. Genom kollektivets täta samspel vävs Tove Ditlevsens motsättningsfulla personlighet och dikt samman. Frihetslängtan, ångest, kärlek, ensamhet, skrivande, missbruk, barndom och omöjlig vuxenroll – allt utageras simultant som i en frenetisk besvärjelse mot livets meningslöshet. Och hjältinnans självmord skildras med den mest ömsinta scenpoesi: ett fång vita ballonger på snöre tvinnas stillsamt om Toves hals. Sort samvittigheds regissör är den produktiva och teaterprisbelönta Elisa Kragerup, som ännu en gång visar hur hon kan sätta kroppar, röster, musik och scenrum i organiskt samspel.
Kragerup plockades 2010 direkt från Teaterskolen till Det Kongeliges konstnärliga ”växthus” Det Røde Rum. Där nationalscensdebuterar nu även svenska regissören Thérèse Willstedt efter avslutad regiutbildning i Köpenhamn. Med det finstämda, kritikerrosade dansteatercollaget Døden låter hon en ensemble av skådespelare och dansare ge kropp, rörelser och röst åt sju verkliga personer som befinner sig nära döden. På en bar scen, som efterhand täcks med jord, får aktörerna gestalta den cancersjuka Evas livsglädje med sin man, den ALS-sjuka 29-åriga dansaren Veronicas ansvar för att trösta sin familj, bohemen Bobo som gjorde sig av med allt utom sin gitarr och två fyllda resväskor när han fick lungcancerbesked, eller Jonah, som i en varsam pas de deux lovar sin älskade syster att acceptera behandlingen mot depression i psykiatrisk tvångsvård – men att hon ändå får rätt att ta sitt liv, om inte heller detta skulle få henne att uppleva en mening med livet.
Föreställningens reflektioner om livet och dödligheten som existentiella mötesplatser uttrycks i enkla koreografiska samspel som framhäver både det förgängliga och fysiskt närvarande i de mänskliga kropparna. I slutet, där de alla steg för steg gestaltar kroppens utslocknande och möter dödens berömda vita ljus, återkommer den tanke som även uttrycks i Hotel Pro Formas Kosmos+: Vi är alla skapta av stjärnstoft och lever vidare som atomer. I universums gränslösa rum. På scenerna i Köpenhamn är det just nu kreativa kvinnor som öppnar fönster ut mot denna känsla av evighet.
Publicerat i SvD Under strecket 11/3 2015.
Läs mer om Kirsten Dehlholm och Hotel Pro Forma:
- Wagners Rienzi inviger Rigas kulturhuvudstadsår >>>
- War Sum Up, ett multimedialt scenkonstverk om krig, av Hotel Pro Forma, Lettlands Nationalopera, Riga >>>
- Dokumentärfilm Hotel Pro Forma Sum Up, av Theresa Benér och Peggy Eklöf – köp DVDn! >>>
- Kirsten Dehlholm och Charlotte Engelkes tolkar Wagner – Parsifal och All Is Divine >>>
- Det Kongelige Teater vitaliseras av internationella scenkonstproduktioner - Marthaler, Mitchell och Kirsten Dehlholm/Hotel Pro Forma >>>
- Hotel Pro Forma - Relief >>>
Läs mer om Katrine Wiedemann:
- The Black Rider – av Wilson, Waits, Burroughs, regi Katrine Wiedemann >>>
- August Strindberg - Et drømmespil, regi Katrine Wiedemann, Betty Nansen Teatret >>>
- Dansk teater til eftersyn - kronik på dansk >>>
Läs mer om Elisa Kragerup:
- Publiken i fokus i ny dansk scenkonst >>>
- Det Røde Rum – Kabaret Royal på Det Kongelige, Köpenhamn >>>
Läs mer om Dorte Olesen:
- Vitt rum med röda flätor och sol – av Lucas Svensson och Dorte Olesen >>>
- Ottar och kärleken, av Gunilla Thorgren – Malmö stadsteater, Intiman >>>