Den politiska teaterns många ansikten
Det har väl knappast undgått någon teaterbesökare att samtida politisk debatt tar mycket plats på dagens scener. Detta gäller både i Norden och övriga Europa.
I Sverige finns generellt sett stora förväntningar på att den offentligt subventionerade scenkonsten ska förmedla ”goda” värden, i form av exempelvis tolerans, normkritik och jämställdhet. Det är också tämligen riskfritt för teaterns utövare att ta avstånd från högernationalistisk populism – även om teatern då själv ibland hamnar i ett slags icke problematiserad stryka-medhårs-populism.
Ett aktuellt exempel på det finns i Cirkus Cirkörs och Malmö stadsteaters vackra uppsättning Movements: efter en konstnärligt utforskande gestaltning av de olidliga prövningar som människor på flykt kan utsättas för kommer en plakatuppradning av Europas nationalpopulistiska partier såsom varande de destruktiva, farliga krafterna, kontra alla organisationer som står för det förment goda.
Denna typ av pekpinneteater trodde jag var förbehållen rigida diktaturer. Sådana övertydligheter förminskar det vi just sett och antyder att konstnärerna i grunden inte har tillit till de former de skapat och som är unika för deras konst.
Inför årets danska scenkonstfestival CPH Stage (31/5-11/6) arrangerar Politiken den 29/5 en paneldebatt med rubriken: Hvad laver politik i scenekunsten? På evenemangets Facebooksida har det redan utbrutit politisk debatt, som lett till vissa ändringar av arrangemanget. Många klagar på att det bara var män i panelen, så nu har regissören Katrine Wiedemann inbjudits. En annan fråga lyfts av scenkonstnären Jon Skulberg, som undrar i vad mån arrangörerna menar att Shakespeare eller experimenterande dansföreställningar skulle stå i motsättning till ”politisk teater” (även denna premiss har i efterhand ändrats i beskrivningen av evenemanget…).
Jon Skulbergs inlägg förmedlar en viktig poäng: teater och scenkonst är inte politisk bara för att den formulerar ”vi tycker så här” och ”de tycker detta”, alltså har ”vi rätt och de har fel”. Ideologiskt ensidiga påståenden är ju knappast det som ger näring åt vare sig konst eller dess publik.
Det unika med scenkonst, som gör den så mycket rikare än en vanlig tv-debatt, är att den kan söka sig in i och bortom den dagliga polemiken, undersöka de kulturella föreställningar vi kollektivt bär med oss och som får oss att dras till vissa frågor och svar i vissa givna historiska epoker.
Jag har i flera år följt den visionäre polske scenkonstnären Krzysztof Warlikowski, som i långa, sökande verk går in i smärtpunkter som antisemitism och rasism, strukturellt och individuellt våld, politisk intolerans med mera. Men han upprättar aldrig något moraliserande ”vi och dom”, utan utforskar genom mångtydiga, poetiska former hur dessa krafter finns i oss alla. Danska Kirsten Dehlholm och Hotel Pro Forma är också fundamentalt politiska men aldrig didaktiska.
I min senaste text om aktuell internationell politisk teater går jag närmare in på Romeo Castelluccis nya mästerverk, Democracy in America. Castellucci är ett slags mystiker inom teatern, en konstnär som rör sig bortom plakatens enkla paroller, ja bortom gängse språk, in i djupare lager av mänsklig erfarenhet. Läs hela texten här.
Och så hoppas jag vi ses snart – på en teater nära dig!
Malmö 19 maj 2017
Theresa Benér
Foton:
- (A)pollonia, Nowy Teatr, Magda Hueckel
- Movements, Malmö stadsteater, Emmalisa Pauly
- Democracy in America, Sanzio, Luca del Pia
