Ett självmords anatomi
Suzanne Osten regidebuterar på Malmö stadsteater med Skandinavienpremiär för den unga brittiska dramatikern Alice Birch. Ett självmords anatomi är ett fängslande formexperiment om tre kvinnors relationer till nedärvda trauman och psykisk skörhet.
Teaterpionjären Suzanne Osten har i sitt konstnärskap ofta utforskat hur personer med oförutsägbart beteende och/eller dysfunktionella relationer påverkar sin omgivning. Hur formas barn av föräldrar som agerar utifrån ångest och vanföreställningar? Hur bemöter vi kollektivt de individer som bär på trauman eller som tycks oförmögna att finna bärighet i sina egna psykiska strukturer?
I Ett självmords anatomi av 32-åriga dramatikerbegåvningen Alice Birch har Suzanne Osten ett stoff som rymmer dessa teman. Dessutom är pjäsen skriven i en utmanande form som passar för 74-åriga Ostens nyfikna kreativitet. Birch skildrar nämligen simultant på scen tre generationer kvinnor i en familj: Carol (Sandra Stojiljkovic) på 60-talet, hennes dotter Anna (Karin Lithman) på 80-talet, samt dennas dotter Bonnie (Monica Wilderoth) i nutid.
I Rikke Juellunds smarta scenografi står tre öppna helfigursramar mitt på scenen, omgivna till höger och vänster av gradänger med studiebord och instrument. Där sitter från början ensemblens elva skådespelare, som studenter i en anatomisk teater. Scenramarna anger Carols, Annas respektive Bonnies tid och rum. De överskrids bara när någon förälder står i kontakt med sin dotter, eller när Bonnie mot slutet öppnar sig för hela sitt förflutna.
De tre kvinnorna är i en period av livet där de blir mödrar, eller, som i Bonnies fall, väljer att inte bli det. Carol är gift med välmenande John (Jörgen Düberg), inlåst i prydligt 60-talsborgerlig dräkt, men reagerar mot livet med ångestneuroser och suicidala flyktförsök. När hon föder Anna utlöses en psykos. Sandra Stojiljkovic sitter hjälplöst på golvet framför sin livsram och upprepar ”en baby, en baby…” kanske 50 gånger samtidigt som Karin Lithman i ramen bredvid beskriver Annas oroliga barndom och traumat med att mamma Carol senare tog livet av sig.
Anna berättar med darrande röst att hon aldrig känt trygghet och redan som tonåring börjat missbruka droger. Sedan dess är allt instabilt i hennes liv. Hon får ett slags respit från sina egna avgrunder i relationen med Jamie (Martin Rosengardten). Men även Anna ska efter födseln av dottern Bonnie övermannas av sina demoner.
Monica Wilderoths Bonnie är mentalt inkapslad och liksom sin mor och mormor oförmögen att knyta djupare känslomässiga band till andra. I mötena med Sonia Hagas pigga fiskartjej Jo väcks hon ändå till liv av den yngre kvinnans insisterande och fysiskt invaderande begär.
Pjäsens konstruktion gör att de tre kvinnornas liv är ständigt närvarande i varandra, de kan inte värja sig mot sin delade historia. Deras personligheter krockar med vänliga men i grunden oförstående anhöriga, läkare och socialvårdare. I en brutal sekvens ser vi Anna få ECT, elbehandling, fastbunden i sin ram, som korsfäst. Ostens solidaritet ligger alltid med de avvikande, med dem som är obekväma och utmanar våra normer.
Regin låter därför texten och rollfigurerna agera fritt. Livemusik och mellanspel av frigörande dans lägger rytmer och frigör spänningar, i ett dynamiskt bejakande av teaterns och människans rätt att vara ostyrig och ogripbar.
Ett självmords anatomi
Text: Alice Birch, övers Anna Kölén
Regi: Suzanne Osten
Scenografi, kostym: Rikke Juellund
Koreografi: Soledad Howe
Medv: Sandra Stojiljkovic, Karin Lithman, Monica Wilderoth, Peter Järn, Hannes Fohlin m fl
Malmö stadsteater, Intiman
Foton, Ett självmords anatomi, Malmö stadsteater, Emmalisa Pauly
Publicerad i SvD 17/2 2019.
Läs mer om Alice Birch:
Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
Katie Mitchell gör filmteater av Duras och Jelinek >>>
Läs mer om Suzanne Osten:
Om konstnärlig kreativitet i hållbar samhällsutveckling, Bibu 2012 >>>
