Om konstnärlig kreativitet i hållbar samhällsutveckling – rapport från Bibu.se 2012

Bibu.se 2012 – Common Ground: Kreativitet i skola och scenkonst

Ett av de uttalade syftena med Bibu är att den ska vara mer än en mötesplats för upplevelser av scenkonst. Bibu ska också vara en plats där skolpersonal, kulturproducenter och scenkonstnärer inspireras till att utveckla nya strategier som kan skapa förändring i världen utanför teatern. På Bibu 2012 stod temat kreativitet i fokus för en rad föreläsningar, seminarier och workshops.

Att kreativitet ligger i hjärtat för all scenkonst torde de flesta vara överens om. Men utgångspunkten för festivalens dialoger kring kreativitet var att denna egenskap blivit allt viktigare, inte bara inom konstnärligt skapande och forskning, utan i en vidare social kontext. Paul Collard[1] beskriver det som att vi lever i en tid där det inte som förr finns lediga tjänster till arbetssökande. I dag måste individer själva uppfinna och skapa sina arbetsmöjligheter. Han bedömer att uppåt 60% av dagens skolelever kommer att utöva arbeten som ännu inte finns:

– Människors förmåga att inte bara anpassa sig till yttre förändringar utan också styra förändringsprocesser så att de gagnar en själv är sålunda grundläggande för att man ska lyckas på 2000-talet, hävdar Collard.

Kreativitet, dynamik och flexibilitet är väsentliga egenskaper för den som ska möta utmaningar inom exempelvis kris- och konflikthantering, entreprenörskap eller känslomässiga och sociala uppbrott som följd av nya familjebildningar. Både i den privata och offentliga sfären är kreativitet en tillgång, då den ger oss autonomi och autenticitet i våra bedömningar och handlingar.

Människan föds kreativ

Har då alla människor tillgång till kreativitet? Ja, glädjande nog förklarade kreativitetsforskaren Rosa Aurora Chávez Eakle[2], att kreativitet alltid har funnits hos människan. Den visar sig mycket tidigt i barndomen, i samband med lek, men även upp i hög ålder fortsätter hjärnan att skapa synapser som stödjer kreativa förhållningssätt till nuet.

Människan föds alltså kreativ. Men vilka metoder har vi för att identifiera och utveckla denna medfödda kreativitet? Vilken typ av kreativitet är för övrigt önskvärd i samhället? Är det främst det som Suzanne Osten betecknade som en ”anständig kreativitet” vi vill se hos barn – eller är vi också beredda att se en resurs i de kreativa uttryck som ifrågasätter normer, stabilitet och konsensus?

Rosa Aurora Chávez Eakle berättade i sin föreläsning att det finns minst 500 definitioner på kreativitet, och det finns därutöver flera som menar att den inte låter sig kategoriseras. På 2000-talet har forskare bland annat inom neurobiologi kommit att intressera sig mycket för kreativitet och kopplingen till estetisk varseblivning och utövning. Det finns ett nytt forskningsfält kallat neuraesthetics (Scour Zeki, 2001) där man upptäckt att känsla för skönhet och harmoni är relaterat till människans evolutionsprocess och har mindre med kultur och uppfostran att göra än man förut trott.

Lek i en kreativ atmosfär

Rosa Aurora Chávez Eakle konstaterade att barns lek är grundläggande för att hjärnan ska mogna. Med hänvisning till psykoanalytikern Donald Winnicott talade hon om vikten av attuned interaction från vuxna, dvs en förmåga att känna in det barn har skapat och tillsammans med dem etablera en harmonisk men avgränsad sfär där fantasier, känslor och lek kan prövas och utvecklas. Detta förhållningssätt förefaller ha likheter med den danske familjeterapeuten Jesper Juul, som Suzanne Osten[3] gärna refererar till i Unga Klaras projekt om uppfostran. Jesper Juul menar att det är viktigare hur man gör saker tillsammans än vad man säger. Både barn och vuxna fungerar bäst i en kreativ atmosfär där såväl konflikter som känslor och oväntade utspel kan bearbetas i engagerade samspel.

Chávez Eakle kom att börja forska i kreativitetsfrågor då hon i sin praktik som psykiater ofta såg samband mellan psykopatologier och kreativa blockeringar. Hennes studier av hjärnans aktiviteter pekar på att psykisk obalans oftast hämmar samspelet mellan hjärnhalvorna och olika centra i hjärnan, så att kreativa impulser inte kan processas och formuleras på ett adekvat sätt. Omvänt visar studier av cerebrala blodflöden hos mycket kreativa individer att de simultant aktiverar flera centra i hjärnan. De involverar primära (drömrelaterade) och sekundära (logiska, rationella) processer i relation till ett aktivt arbetsminne, vilket frigör en förmåga att se nya samband och kombinationsmöjligheter mellan begrepp och företeelser som tidigare inte varit relaterade till varandra.

Kreativitet kan mätas

I sin forskning har Rosa Aurora Chávez Eakle utgått från det så kallade Torrance Test of Creative Thinking (TTCT) för att mäta individers kreativitet. Testet, som utvecklades på 1980-talet av psykologiprofessorn Ellis Paul Torrance, har fördelen att det är tillämpbart på barn från olika kulturell bakgrund (tidigare test i USA har missgynnat afro- och latinamerikanska barn på grund av ett alltför kulturellt betingat innehåll), det är könsneutralt och mäter såväl verbal som figurativ förmåga. Testet ska för övrigt inte förväxlas med IQ-test, då kreativitet inte nödvändigtvis går hand i hand med intelligens.

Resultaten av TTCT visar att starkt kreativa individer befinner sig i ett slags ständigt självförverkligande. De utforskar sig själva och omgivningen i en optimistisk attityd, söker inte undandra sig skador eller risker, har utpräglad envetenhet och målinriktning i sina handlingar, samtidigt som de är samarbetsbenägna, toleranta och empatiska. Forskningen visar också att sömn är avgörande för kreativitetsutveckling, då sömnen sorterar impulser och uppslag i minnet.

Rosa Aurora Chàvez Eakle erinrade för övrigt om att barns kreativa utveckling når en platå i 9-10-årsåldern. Ofta tror vuxna att barn som närmar sig tonåren är mindre benägna att engagera sig i skapande projekt, men det kan alltså ha med denna biologiska fas att göra.

Att våga ge tid åt kreativa vägar i undervisning

Paul Collard ser också en medfödd kreativ potential hos barn men är övertygad om att konventionella utbildningsinstitutioner kväver den. Collard har i 25 år arbetat med att integrera konstnärligt skapande och kultur i stads- och samhällsutveckling. Med organisationen CCE har han varit med om att utforma programmet Creative Partnerships, som innebär att kulturskapare och konstnärliga yrkesutövare engageras i projekt där de under längre tid samverkar med skolor för att utarbeta kreativa strategier i undervisningen. Under 2002-2011 drevs dessa program på uppdrag av regeringen i Storbritannien, men i samband med drastiska nedskärningar i kulturbudgeten slopades de helt. CCE verkar nu i stället internationellt, vilket ger ett än vidare referensmaterial.

Paul Collard hör ofta att det inte ”finns tid” att ställa frågor eller välja annorlunda inlärningsmetoder i skolor. Skolorna nöjer sig i allmänhet med att lära ut saker eleverna ska veta och göra. Sådant är enkelt mätbart. Men i kriterierna för en lyckad skolgång ingår att man också ska lära sig att kunna vara som individ och att leva tillsammans med andra. Väsentligt för barn är att lära sig ta risker, göra egna val och våga ta ansvar för dem, inte bara lära sig och kunna återge andras kunskap. Barn behöver utbilda sig för livet, inte bara prestera höga betyg.

Bibus åhörare fick flera exempel på intressanta samarbeten som genomförts inom ramen för Creative Partnerships. Vi såg klassen som låg efter i matematikkunskaper och sammanfördes med en teaterregissör och en animationsfilmare. De lärde sig framställa matematiska problem i form av dramaövningar, filmscener och med hjälp av animationer. På så sätt fick de ett mer konkret perspektiv på ämnet och blev vid slutproven under läsåret skolans bästa klass i matte. Dessutom förbättrades deras kunskapsresultat i andra ämnen.

Lär eleverna tro på sina egna visioner

En annan klass i ett socialt problemområde, med skoltrötta och oengagerade barn, vände på nedgången genom att engagera sig gemensamt i ett projekt där man tog vara på deras fantasi. Barnen köpte ett begagnat flygplan (!) som de med hjälp av en designer inredde till ett klassrum. Plötsligt blev det betydligt roligare att gå till skolan! Collard framhöll att dessa barn, som växt upp i en kultur av att det inte är lönt att försöka ändra på sina villkor, fick nu en känsla av empowerment, en tillit till att man i samverkan med andra kan dela och genomföra en vision.

Collard visade även en film från projektet Drömmarnas hus på Rosengård i Malmö, där han varit inblandad som konsult. Ungdomarna fick arbeta med att göra egna filmer. Därigenom kunde de gå in i en konstnärlig sfär där de gemensamt kunde utforska svåra känslor och etiska frågor med en kreativ distans. När barn och ungdomar får verktyg att konstnärligt arbeta med sina erfarenheter och söka formulera ny kunskap, kommer de ofta fram till just de slutsatser som de vuxna önskar att de ska nå. Skillnaden är bara att de unga känner ett starkare ägarskap till den kunskap de själva har förvärvat.

Konstnärliga metoder för in annorlunda uttryck och en starkare social sammanhållning i undervisningen, betonade Paul Collard. Konstnärer arbetar med fantasin, som hjälper oss att tolka verkligheten konceptuellt. Därför gör fantasin och konsten att världen blir mer verklig och begriplig, hävdade han.

Rädslan att inte vara en perfekt förälder

Unga Klaras konstnärliga ledare Suzanne Osten framhöll att hon själv hela sitt liv har använt det konstnärliga skapandet för att undersöka, förstå och kommunicera sina erfarenheter som barn och vuxen. Unga Klara har alltsedan starten 1975 utvecklat metoder för att integrera research och dialog med barn och vuxna i sina konstnärliga processer. Osten uttryckte förvåning över vuxnas ”förakt” gentemot barn och funderade på om det beror på att man inte kan kontrollera barn så länge de inte kan tala. Suzanne Osten berörde därmed en rädsla, som kanske bottnar i vuxnas egen osäkerhet inför sin föräldraroll. Man är engagerad, men vet inte riktigt hur man ska göra.

I seminariet om Uppfostran av barn och vuxna beskrev Suzanne Osten och dramatikern Erik Uddenberg Unga Klaras arbete med projektet Uppfostrarna/De ouppfostringsbara. I två år genomförde man research. Då tog gruppen kontakt med lärare, akademiker, socialsekreterare, psykoanalytiker m m, och samlade in olika slags dokumentation för att utreda hur familjer faktiskt organiserar sig. Här utkristalliserades olika kategorier:

- Familjen som företag (med ledarskap, förhandling och samordning av ”verksamheten”)

- Post-It-lappsfamiljen (där alla är ute i olika aktiviteter och man kommunicerar internt via minneslappar)

- Akvariefamiljen (där alla samlas framför tv-n och talar lite)

- Patriarkala familjen (ofta sedd i immigrantkretsar, där familjefadern i Sverige blivit arbetslös och kompenserar sin försvagade sociala identitet genom att utöva ett auktoritärt styre i familjen, främst mot hustru och döttrar)

Unga Klaras projekt handlar om barn och vuxna i ”normala”, alltså inte dysfunktionella, familjer. Gruppens undersökningar gav upphov till en rad frågeställningar. Vågar man vara förälder? Har alla rätt att bli föräldrar? Hur förenar man arbete, skola och vardagliga plikter med en kreativ och vänskaplig relation med barnen? Varför fastnar föräldrar så lätt i ett slags vuxna rollspel, där barnen kan genomskåda en brist på autenticitet? Vilka rollfördelningar sker mellan kvinnor och män i en familj?

Suzanne Osten fasade inför en kvinnlig bloggare hon läst, som deklarerade att hennes ambition var att bli den perfekta föräldern:

– Barn vill inte ha det! Man vill väl inte vara någons perfekta projekt?

Idylliska familjeklichéer motverkar kreativ samverkan

Suzanne Osten menade att det i den starka relation som uppstår mellan föräldrar och barn (”den viktigaste man har i livet”) kan vara väsentligt att ge uttryck för en reell passion. Genom att brinna för något öppnar man också för en kreativ kontakt och kommunikation med barnen. Hon poängterade att det är två parter involverade, två aktörer som vill väldigt mycket med och av varandra. Suzanne Osten tog även upp påverkan utifrån, de idealschabloner som inte minst i media förmedlas av förälder-barn-relationen. Tidningarna var just dessa dagar fyllda av idylliska familjebilder på kronprinsessan Victoria, prins Daniel och den lilla nydöpta Estelle. Men tänk om den lilla prinsessan skulle uppvisa ett surt humör eller vara ostyrig – hur stor acceptans har vi för barn som rubbar bilden av harmoni och samförstånd?

Suzanne Ostens konstnärliga projekt går ut på att i scenkonsten testa, undersöka och diskutera hur vi beter oss med varandra i livets olika skeden och situationer, och söka formulera hur vi kanske skulle vilja förhålla oss till olika dilemman och utmaningar.

Workshop med lärare och scenkonstnärer

Ett workshop-program som under ledning av Paul Collard pågick under Bibu syftade till att praktiskt pröva hur scenkonst kan skapa nya infallsvinklar på kommunikationsproblem i undervisningen. Fem lärare hade parats ihop med fem scenkonstnärer och dessa par hade fått i uppgift att redovisa eller iscensätta problemställningar.

Ett par utförde en pas de deux där först läraren/eleven följde en dansares koreografiska rörelser. Efter ett tag började läraren/eleven spinna vidare på rörelser i egna mönster, vilket ledde till konflikt och obalans. Scenen utmynnade i att dansaren och läraren/eleven rörde sig i ett växelspel, där de uppmärksamt och följsamt interagerade i ett levande möte. Det var en vacker, skrämmande och tydlig bild av problemen i klassiska undervisningsformer som fastnar i sina egna rutiner, men scenen pekade alltså också på en tänkbar utveckling mot ömsesidig lyhördhet.

Ett annat par iscensatte en historielektion och delade ut roller till oss åhörare/elever, så att alla i rummet blev delaktiga i att spela fram den historiska händelse som skulle läras ut. Ett tredje par skapade så kallad forumteater av en blockerad situation mellan en lärare och en till synes ointresserad elev. Genom att publiken kunde ingripa, stoppa spelet och komma med råd till alternativ handling, löstes knuten successivt upp, så att lärare och elev kunde mötas i en konstruktiv pedagogisk dialog.

Skolan sedd med andra ögon

Alla som medverkade i dessa workshops tyckte det hade varit ett mycket givande sätt att föra dialog och att uppleva festivalens program. Lärarna och deras scenkonstföljeslagare fann att de hade fått positiva fördjupningar genom samtalen om föreställningarna. Det kreativa perspektivet i parkonstellationerna var också något som de medverkande lärarna önskade ta med till sina institutioner.

Paul Collard framhöll att konstnärer i skolor förvisso inte direkt kan komma med lösningar på alla problem – även konstnärer behöver tid för att få kreativa impulser – men det intressanta är att de ser en situation med nya ögon. I samverkan med läraren kan de föreslå alternativa vägar som inte leder spikrakt till ett mätbart kunskapsmål, men som stimulerar elevers förhållningssätt till själva lärandet. Genom en mer självständig, lekfull, kreativ process kan eleverna nå fram till kunskaper och färdigheter som de i sin tur kan tillämpa i nya konstellationer. De vågar med andra ord tänka fritt, vilket är en förutsättning för deras framtida medborgerliga engagemang i en vital demokrati.