The Knight of the Burning Pestle
Redan i prologen förklaras syftet med pjäsen: ”Vår avsikt är att porträttera samhället, inte individer”. Det uttalas av en allvarlig teaterregissör, klädd i konstens obligatoriska svarta jeans och svart tröja. Rollen som regissören spelas här av Kirill Sbitnev, och han är påfallande lik en annan Kirill, nämligen Serebrennikov. Den senare – en av Rysslands mest uppmärksammade teatermän – satt i husarrest i Moskva nästan två år, anklagad för oegentligheter med de offentliga stöden till hans teater, men frigavs nu i april, i väntan på rättegång. Arresten har varit synnerligen kontroversiell. Serebrennikov själv och hans medarbetare har sett frihetsberövandet som ett politiskt motiverat sätt att nedtysta hans obekvämt frispråkiga scenkonst.
The Knight of the Burning Pestle, en jakobinsk komedi från 1607 av den engelske dramatikern Francis Beaumont, handlar också om teater med förhinder. Men här är det publiken som ingriper. I Declan Donnellans ryska uppsättning börjar allt så elegant med att skådespelarna i stramt, konstnärligt sceneri inträder på scen med varsin stol och sätter sig att lyssna på regissörens prolog. Den hör till pjäsen i pjäsen, The London Merchant, fast deras föreställning ska bryskt avbrytas av ett par åskådare.
Specerihandlaren George (Alexander Feklistov) och hans fru Nell (Agrippina Steklova) tycker nämligen att det är högtravande och pretentiöst. De är egentligen i London för att shoppa och se musikalen The Lion King, men det var utsålt, så de hamnade i stället här på Barbican Centre.
George och Nell, klädda av designern Nick Ormerod i ryskt medelklassig beige kostym respektive grön klänning och rejäl tanthandväska, har förväntningar på att teater ska underhålla. Intellektuella nytolkningar av klassiker i moderna, alldagliga kläder begriper de sig inte på. De träder upp på scen och föreslår att affärsbiträdet Rafe (Nazar Safonov) ska få vara med och rädda showen. Han kan minsann en roll som riddare med glödande mortelstöt (bokstavlig översättning av pestle). In med honom på scen, i plåtharnesk och hjälm med visir.
Skådespelarna i ensemblen blir konsternerade, men regissören försöker tillmötesgå de ivriga åskådarna. Resultatet är att ensemblen spelar fram sin egen pjäs med ständiga avbrott för scener där riddaren Rafe drar in dem i ett klassiskt actionspäckat äventyr.
Obekymrat bryter även George och Nell in i den seriösa pjäsen med synpunkter på rollfigurernas moral och handlingar. Nell är dessutom helt tagen av en skådespelare, Andrei Kuzichev, som hon identifierar med en roll han spelat i en tv-serie. Kuzichev har nu också i verkligheten haft denna roll i en populär serie, så för den ryska publiken måste detta ha bidragit med extra komik.
The Knight of the Burning Pestle blir alltmer farsartad, om en pjäs som aldrig riktigt får spelas, och med parodi på all den klichéfyllda underhållningsteater som den breda publiken kräver – och får. Donnellans iscensättning skildrar svårigheterna för en konstnärligt ambitiös teater – som även söker tolka klassiska texter i nutidsrelevanta former – att å ena sidan parera politisk styrning och den hycklande sedlighetens påbud, å andra sidan motsvara mainstreampublikens förväntan om lättsmält show.
Uppsättningen balanserar med pastisch och ironier, på ett sätt som inte är helt fritt från fallgropar. Vid gästspelet i London möttes nämligen ensemblen av publikjubel när den fallit till föga för de populistiska diktaten i en slutscen av sång och dans med perfekt väloljad chorus line. Publikens entusiasm går alltså emot pjäsens budskap om svårigheterna att skapa scenkonst bortom stereotyper.
Declan Donnellan, som växelvis gör uppsättningar med brittisk, rysk och fransk ensemble, hyllas i Ryssland för sina nutida, dynamiska klassikertolkningar. Men han är också oerhört lyhörd för var gränserna går för det passande. Tidigare har han ofta tydligt bejakat inslag av homosexualitet i sina uppsättningar (Donnellan lever för övrigt privat med sin partner Nick Ormerod), men ett sådant perspektiv är borta här. Redan i den föregående ryska produktionen, den prisbelönta Measure for Measure (2013-19), framställdes homosexualiteten hos en rollfigur med löje och ironi.
Nu turnerar Cheek by Jowl internationellt även med Declan Donnellans senaste uppsättning, The Revenger’s Tragedy, på italienska i en produktion för Piccolo Teatro i Milano. Den ser ut att ha mer köttiga uttryck – kanske en aning dämpade under teaterolympiaden i Sankt Petersburg senare denna månad?
The Knight of the Burning Pestle
Text: Francis Beaumont
Regi: Declan Donnellan
Scenografi, kostym: Nick Ormerod
Medv: Nazar Safonov, Andrei Kuzichev, Anna Vardevanian, Kirill Sbitnev, Agrippina Steklova, Alexander Feklistov m fl
Cheek by Jowl/Pusjkins dramatiska teater, Moskva
Gästspel Barbican Centre, London. Spelas närmast den 4/8 2019 på Shakespearefestivalen i Gdansk.
Foton, The Knight of the Burning Pestle, Cheek by Jowl, Johan Persson
Publicerad 11/6 2019 på theresabener.se
Läs mer om Declan Donnellan:
- Brittiska scenkonstnärer i Paris teatersäsong – Brook, Donnellan, Mitchell och McBurney >>>
- Shakespeare 2016 – om nutida makthavare och politik >>>
- A Winter's Tale – Shakespeare i regi av Declan Donnellan, Cheek by Jowl >>>
- Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – Declan Donnellan sätter upp Jarrys Ubu >>>
- Declan Donnellan sätter upp en rysk Stormen, i aktuell version >>>
- Nya franska och engelska böcker om skådespelarkonst - Ayckbourn, Donnellan och Berling/Bouquet >>>
- Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès... >>>