Proces (Processen) – Kafka i regi av Krystian Lupa, Nowy Teatr, Warszawa

Kan konst och tanke fördjupas i fria utforskningar, även om de delvis hotas av en ideologisk tvångströja? Denna fråga bär den polske regissören Krystian Lupas meditativa uppsättning av Kafkas Processen.

I en central scen av den polske regissören Krystian Lupas långa, drömmande verk Proces läser rollfiguren Max Brod högt ur en fiktiv bok kallad 2017. I boken står att vi slutar göra motstånd när linjen för det absurda har överskridits. Brod konstaterar att vi alla nu har passerat det absurdas gräns.

Det absurda han refererar till är dock inte bara den undflyende byråkratiska värld som möter den mystiskt anklagade Josef K i Franz Kafkas berömda roman, utgiven första gången 1925. Nej, i Krystian Lupas scentolkning av Processen är det primärt dagens Polen som åsyftas. Lupa har mitt i sin fem och en halv timmar långa uppsättning lagt in en akt där Kafkas närmaste förtrogna – fästmön Felicia Bauer, väninnan Grete Bloch och Max Brod – möter en sjuklig Franz och samtalar om konst, författande och teater i relation till dagens politiska verklighet.

Världen är på väg mot krig, konstaterar Brod, en liten man kommer till makten och straffar alla som hämnd, för att dämpa sin egen smärta. Vi är dömda, vi vet inte ens vem vi är, säger han lågmält.

Apokryfiska texter

Publiken på Nowy Teatr i Warszawa vet att Brod här talar om Polens nuvarande president och om den situation som påverkar det intellektuella klimatet sedan landet 2015 fick en regering ledd av det nationalkonservativa partiet PiS, Lag och rättvisa. Men det innebär inte att Lupa förvrider Kafkas Processen till ett stycke ensidig agitprop-teater. Nej, scenen är tvärtom typisk för Krystian Lupas sätt att skapa en komplex teatral väv utifrån en litterär förlaga. Lupa integrerar det han själv kallar ”apokryfiska texter”, det vill säga egna, kommenterande monologer, i berättelsen. Även skådespelarna har till denna akt av föreställningen improviserat fram både monologer och dialoger, utifrån sina kreativa utforskningar av de historiska men nu fiktionaliserade rollfigurerna. Felicia talar om hur hon försöker komma nära Franz, och hon vill att han ska skriva, även om hon inte förstår allt han skriver. Grete minns en dröm hon haft där Jesus är en manet i en glasburk…

I just denna skärningspunkt blir Krystian Lupas uppsättning av Franz Kafkas Processen politiskt brännbar. Nutida scenkonstnärer får historiska personer att tala rakt in i vår samtid. De vävs in i en poetisk fiktion om en individ som plötsligt och på ovissa grunder häktas, anklagas och avrättas. Krystian Lupas budskap är glasklart: enligt den 74-årige mästerregissören har styret i dagens Polen blivit lika absurt som den outgrundliga labyrint av domstolar Josef K irrar runt i för att försöka förstå vilket brott han eventuellt gjort sig skyldig till. Teaterns svar på den rådande situationen är att visa parallellerna med Kafkas klassiker och att reflektera över hur intellektuella ur det förflutna skulle agera om de levde här och nu.

Kontroversiell produktion

Procesär som produktion del av den tillspetsade politiska situationen i Polen. Verket var hösten 2016 under förberedelse på Teatr Polski i Wroclaw, den välrenommerade teater som bland annat producerat Krystian Lupas senaste internationella succé, Wycinka Holzfällen, efter Thomas Bernhards roman. Det utbröt en strid, efter att den nye kulturministern ville censurera en Elfriede Jelinek-uppsättning och då det regionala styret mot personalens protester tillsatte en ny teaterchef vars konstsyn sammanfaller med PiS-regeringens kulturpolitiska påbud. Teatr Polskis repertoar har nu orienterats bort från kritisk europeisk samtidsreflektion till att hylla traditionella polska värderingar i en nationalkonservativ anda.

Krystian Lupa, som 2009 fick det stora Europeiska teaterpriset (Premio Europa per il teatro) och har goda internationella nätverk, engagerade sig starkt i protesterna mot den nye chefen. Han lade genast ner arbetet med Processen och lämnade Teatr Polski. Flera av skådespelarna slutade eller avskedades. Förra året återupptogs arbetet, i en ny samproduktion mellan fyra Warszawateatrar (Nowy, Powszechny, Studio och TR Warszawa) och en rad europeiska teatrar och festivaler, främst i Frankrike.

Även denna konflikt integreras konstnärligt i Processen. I en scen där K förs omkring i vindlande korridorer av domstolens vaktmästare – projiceringar av förinspelad videofilm visar hur männen rör sig genom underjordiska betongkulvertar – når han fram till en grupp kuvade anklagade som sitter och väntar vid en dörr. Här övergår scenen till levande handling och Processens berättelse sammansmälter med teaterns nu. Tolv skådespelare ur ensemblen sitter i civila kläder på rad vid scenens framkant. Alla har ett stycke svart tejp över munnen och ser rakt ut på publiken. Under striden 2016 kring Teatr Polski manifesterade skådespelarna genom att sätta svart tejp över munnen i applådtack: de var nedtystade. ”Alla här är anklagade”, säger vaktmästaren, men ingen vet riktigt för vad. I nästa stund vidtar en video på fondväggen där de tolv skådespelarna står uppradade ute på ett fält. Med ett tungt kulsprutesmatter avrättas de samtliga. Följt av en hastig ridå.

Lågmäld ”normalitet”

Krystian Lupa har förklarat att han hittills har undvikit Franz Kafka då han känt ett motstånd mot Kafkas ”desperata pessimism”. Lupa har i stället (i 16 olika iscensättningar) inspirerats av Thomas Bernhards uppsluppna, polemiska ilska mot världens absurdism. Lupas bearbetning av Processen utvidgas därför med kommentarer och sidospår. Här är huvudpersonen K dubblerad (Marcin Pempus och Andrzej Klak) och båda heter i rollistan Franz K. Den ene agerar som K ur romanen, medan den andre går i dialog med situationerna, som om han uttrycker både Ks undermedvetna och Franz Kafkas tankar om Ks belägenhet. Utöver detta sitter Krystian Lupa själv i publiken med mikrofon och gör verbala inpass till det som händer på scen. Grundstoryn i Processen omgärdas alltså av fiktiva dialoger med författaren och hans vänkrets samt av kommentarer om individens möjligheter i ett samhälle där det fria ordet begränsas av politiska ingrepp.

Det kan låta som en överlastad och uppjagad föreställning. Det är det inte. Krystian Lupa driver fram berättelsen i odramatiskt lågmälda scener, med långa stunder av förtätad tystnad, där gestalterna successivt tar plats i den realitet de skapat och nästan mediterar över det som händer. Redan från första scenen råder en stämning av dämpad ”normalitet”. Ks hyresvärdinna fru Grubach (Bozena Baranowska) sitter och lagar strumpor framför en politisk debatt i tv, oberörd av Ks försynta försök att tala om den genanta häktningen samma morgon. Utifrån hennes perspektiv tycks det nästan som om han gör sig märkvärdig genom att ens vilja ta upp frågan. K är i hennes ögon en ordinär, artig hyresgäst.

Scenografin är, som ofta hos Lupa, patinerade väggar, högt i tak och dämpat ljus med en dov känsla av oviss förväntan, likt Hammershøis interiörer. På väggarna projiceras tapetmönster eller arkitektoniska former, t ex en gotisk kyrkomiljö. Scenen avgränsas i fonden av en slöja. Bakom den finns pensionatsgrannen fröken Bürstners rum. Slöjan används också som projiceringsduk för videosekvenser som skapar rum off stage: Ks kammare, källargångar, huset mittemot, landsvägar, en lagerlokal. Det självklara samspelet mellan scenens livemiljö och videofilmerna understryker Ks tilltagande osäkerhet kring det han upplever. Är allt bara ett oåtkomligt drömspel?

Kritik av konstnärssamfund

Han möter förföriska kvinnor, kommer för sent till undersökningsdomarens förhör och finner lagböcker som liknar skådespelares slitna rollhäften med pornografiskt klotter och anteckningar. I sessionssalen sitter mest konstnärer och kulturfolk, som ömsom skrattar åt K och den förvirrade domaren, sedan tystas och lyder domarens tillrättavisningar. K säger indignerat från sitt vittnesbås att han inte söker framgång som skådespelare, utan vill belysa korruption och misskötsel inom rättsväsendets organisation. Med denna scen pekar Krystian Lupa på ett konstnärssamfund som anpassar sig till ett diffust system av godtyckliga normer, medan K ensam efterlyser tydlig, rättvis lag.

Lika tungt blir Ks möte med Advokaten, här magnifikt spelad av Piotr Skiba, en sängliggande, skröplig spillra som för länge sedan själv paralyserats av den ihåliga rättsapparaten. I en obehagligt relevant monolog talar han om hur ingen längre orkar läsa alla dokument, så ju mer vittnesmål och förhörsprotokoll ett ärende har, desto mindre är chansen att domarna ska sätta sig in i dem och döma korrekt.

Intellektuellas roll

Genomgående betonar Krystian Lupa avgrunden mellan Ks monomana, självcentrerade sökande efter intellektuellt genomskådliga normer och en verklighet som blir alltmer undanglidande surrealistisk. Genom att Lupa kallar den dubblerade huvudpersonen för Franz K blir han en sammansmältning av romanfiguren och författaren Kafka. Han tar plats i ett galleri av konstnärer och intellektuella som Krystian Lupa genom åren har gestaltat i sin scenkonst. Ludwig Wittgenstein, Thomas Bernhard, Andy Warhol, Marilyn Monroe och Simone Weil är några av de andra. Genom att borra sig in i dessa figurers världar försöker Lupa åskådliggöra villkoren för produktion av konst och idéer. Ytterst handlar det om att uppriktigt ta reda på hur konstnärer och intellektuella definierar sin roll i samtiden och vilken frihet deras skapande genererar, både för dem själva och andra.

K är överlägsen och arrogant mot sin omgivning, som han finner medioker, men blir efterhand alltmer apatisk inför sitt öde. Krystian Lupas tolkning rymmer därför en viss självkritik: K uppehåller sig tvångsmässigt vid det som blockerar hans absoluta frihet och blir till sist förintad av detta, i stället för att bejaka det handlingsutrymme han faktiskt har. Finns det då möjligheter för konsten och tanken att fördjupas i fria utforskningar, även om den delvis har satts i en ideologisk tvångströja? Det är frågan som kritiskt belyses i Krystian Lupas Proces. En fråga som nu påkallar engagemang och ansvar från konstnärer och intellektuella i dagens Europa.

Proces(Processen)

Av Franz Kafka

Regi, bearbetning, scenografi: Krystian Lupa
Kostym: Piotr Skiba
Musik: Bogumił Misala
Videodesign: Bartosz Nalazek

Medverkande: Marcin Pempuś, Andrzej Kłak, Anna Ilczuk, Piotr Skiba, Ewa Skibińska, Adam Szczyszczaj, Marta Ziębam fl

Nowy Teatr, Warszawa. 17 februari 2018.

Samproduktion: Studio Teatrgaleria, Teatr Powszechny, TR Warszawa, Le Quai CDN Angers, Kunstenfestivaldesarts, Printemps des Comédiens, Odéon-Théâtre de l’Europe, Festival d’Automne Paris, La Filature, Théâtre du Nord, La Rose des Vents, Hellerau, Onassis Cultural Centre.

Spelas i repertoar på Nowy Teatr med engelska texter. Närmast 21-24/2 2019.

Turné 2018/19 till de samproducerande institutionerna.

Foton, Proces, Nowy Teatr, Magda Hueckel

Publicerad i Norsk Shakespearetidsskrift nr 1/2018. På theresabener.se 2/1 2019.

Läs mer om Krystian Lupa:

Wycinka Holzfällen – av Thomas Bernhard, regi Krystian Lupa >>>
Krystian Lupa – teaterns ansvar och frihet >>>
Krystian Lupa – mottagare av Europeiska Teaterpriset 2009 >>>
Paristeater hösten 2003 - Krystian Lupa, Piotr Fomenko, Olivier Py >>>