Krystian Lupa - mottagare av Europeiska Teaterpriset 2009
I april mottog den polske teaterregissören Krystian Lupa det Europeiska teaterpriset 2009, Premio Europa per il Teatro. Priset instiftades 1986 av Europakommissionen och stöds av diverse internationella kulturorganisationer, bland annat Unesco. Det har sekretariat i Italien och delas ut av en internationell jury till en person eller institution inom teatern, vars konst på ett avgörande sätt kan sägas bidra till folkens ”förståelse och kännedom om varandra”. Lupa är den trettonde mottagaren och hamnar i sällskap med betydande scenkonstnärer som Peter Brook, Giorgio Strehler, Pina Bausch, Heiner Müller, Harold Pinter, Ariane Mnouchkine, Robert Wilson, för att nämna några. Som komplement till huvudpristagaren premieras också utövare av ”Nya teatrala verkligheter”, konstnärer och grupper som brutit nya vägar inom scenkonsten. Rimini Protokoll, Heiner Goebbels, Complicite och Royal Court Theatre är några som hittills belönats. I år utsågs teaterskaparna Rodrigo García (Spanien), Pippo Delbono (Italien), Arpád Schilling (Ungern), Théâtre du Radeau (Frankrike) och Guy Cassiers (Belgien) till sådana nydanare inom europeisk teater. Från nordiskt håll är Suzanne Osten, Lars Norén, Mats Ek och finske Kristian Smeds nominerade, men ännu har ingen från Norden fått bekräftelse i detta sammanhang.
Årets utmärkelser delades ut under en intensiv teatervecka i polska Wroclaw, med uppsättningar av de nya pristagarna och seminarier, bland annat ett internationellt symposium om Krystian Lupas scenkonst. Samtidigt publicerades boken Rozmowy/Conversations, en tvåspråkig specialutgåva av tidskriften Notatnik Teatralny (nr 54-55/2009), som har djupintervjuer med Krystian Lupa där han utvecklar tankar om sin humanism och teaterestetik. Festivalen sammanföll också med firandet av den banbrytande polske teatermannen Jerzy Grotowski (1933-99), som för 50 år sedan lade grunden för sin Teatr Laboratorium, där han utvecklade en filosofi för skådespelarkonst, som haft stort inflytande inom modern teater. Grotowski etablerade idén om teater som ett laboratorium. Han var kompromisslös i sitt sökande efter en osynlig verklighet bakom masker och poser, med krav på koncentration och absolut närvaro i scenarbetet.
Även för Krystian Lupa (född 1943) är teatern en experimentverkstad. En nyckel till hans konstnärliga hållning får man i följande uttalande från 2004: ”Som student fick jag lära mig att en regissör måste veta vad han vill. Första gången jag kände mig som en konstnär var när jag förstod att jag inte visste vad jag ville.” Det kan låta som en formulering av kokett antiintellektualism, men handlar mer om ett djupt och krävande engagemang för att försvara konstens rätt att fungera som en process, utan förutbestämda mål. Det offentligfinansierade europeiska teaterlivet är i hög grad organiserat kring scenkonstnärers formuleringar av idéer, metoder och mätbara mål, och alternativet är privatteatersfärens vinstsökande affärslogik. Det enklaste för en regissör vore att på sex-åtta veckor inscenera och paketera en pjäs med välbeprövade klichéer och gott skådespeleri. Betydligt svårare är det att verka inom dessa system och ändå hävda scenkonstens rätt att ta tid och till råga på allt utmynna i något man inte kan förutse. Krystian Lupa har sagt att ”konst är att vänta, och de mål vi satt upp är ofta bara ersättningar för något annat, men de är synliga och enkla att benämna. /…/ Men om konsten bara handlade om det vi kan se och formulera, skulle den inte behövas. För det som går att uttrycka kan vi ju redan hantera utanför konsten.”
Lupa har sannerligen kommit att leva som han lär. Hans skapande tog på 70-talet avstamp i polsk, grotesk-absurdistisk modern dramatik av bl a Mrozek, Gombrowicz och Witkiewicz. Han arbetade främst vid teatern i Jelenia Góra med en experimentvillig grupp unga skådespelare – och förstående producenter. På symposiet berättade den förra teaterchefen Alina Obidniak om Lupas tumultartade uppsättning av Gombrowicz Vigseln 1984. Regissören fick ständiga utbrott och drog ut repetitionstiden till nio månader. På genrepet presenterade han en tolv timmar lång föreställning, som enligt Obidniak var obegriplig för publiken. Lupa hade då skrivit till egna textavsnitt, ett grepp han tillämpat i flera uppsättningar och som han sedan kallat ”apokryfiska” scener, med egna associationer kring originalen. Detta behov att fördjupa och utforska gestalterna ledde Krystian Lupa bort från dramatik, som han oftast finner alltför ”välgjord” och avslipad i kanterna. I stället dök han in i de stora europeiska romanverk som han under senare delen av 80- och hela 90-talet kom att bearbeta och iscensätta, främst vid Stary Teatr i Krakow. Mest kända är hans mastodontuppsättningar av Dostojevskijs Bröderna Karamasov, Musils Mannen utan egenskaper och Hermann Brochs trilogi Sömngångare. Varje verk kunde spelas över flera kvällar och var för Lupa olika sätt att undersöka människans andliga villkor i ett Europa som genomgick kulturell och social förvandling.
Krystian Lupa fann i mötet med Hermann Brochs roman en irrationell, magisk värld, uttryckt av en intellektuell och filosof. Han noterar att Broch förlorar sig i sin diktgestalt Esch, för att med honom drivas ut i intuitionens och myternas fantastiska, oupplysta zoner. På motsvarande sätt låter Lupa sitt inre utvidgas med romanernas mänskliga materia, alltmedan den formges i teaterarbetet. Han begär av sina skådespelare att de ska våga släppa taget och förlora sig, eller upptäcka okända möjligheter av sig själva i den fiktion och de rollgestalter de skapar. Praktiskt går det till så att skådespelarna under repetitionstiden ombeds att skriva inre monologer ur sina rollfigurer. De ska också skriva brev till sina roller där de tar upp personliga och professionella associationer och tankar. Detta material, som ibland kan vara genant för de inblandade, delas inom ensemblen och används som kreativ materia. Lupa menar att det är bättre att identifiera, sätta ord på inre motsättningar och använda detta, än att ytligt försöka agera ovanpå. Han har extremt höga krav på uppriktighet, anser att skådespelare ofta lurar sig själva och publiken när de lägger sig på en säker nivå och spelar fram småborgerliga klichéer. Denna kompromisslöshet förmedlar Lupa också i sin undervisning vid teaterskolan i Krakow, där han varit engagerad sedan 1983. Han är både älskad och kontroversiell, kallas för Gud och Dalai Lama av sina tillskyndare (det sistnämnda uttalades av eleven/regissören Krzysztof Warlikowski, som de senaste tio åren uppmärksammats internationellt). Andra, som inte orkar med hans totalengagemang, kallar honom vampyr och lynnig manipulatör. Lupa själv föredrar att se sig som barnmorska, en som ger skådespelarna impulser till att utvidga sina gränser i teaterprocessen.
Krystian Lupa har funnit ett slags konstnärlig själsfrände i den österrikiske författaren Thomas Bernhard, vars romangestalter han utforskat i en rad uppsättningar. Den första, Kalkwerk (Kalkbruket), hade premiär 1992 på Stary Teatr och finns alltjämt på repertoaren. I vår har den utkommit som DVD (hos Polska filminstitutet) i en lysande överföring, som tar vara på det expressionistiska scenspråket. Kalkwerk är en äktenskaplig dödsdans mellan en rullstolsbunden, rasande hustru och en man, Konrad, som utför experiment på henne för ett forskningsprojekt som han aldrig lyckas slutföra och skriva. Lupa borrar sig in i deras desperation, får sina makalösa skådespelare (Andrzej Hudziak och Malgorzata Hajewska-Krzysztofik) att älta sig djupt ner i lagren av gestalternas instängda vansinne. Därinne bor människorna i dem, där identifierar man sig med deras oförlösta drömmar och längtan, utan att det yttre egentligen har förändrats. Lupa säger apropå Konradfiguren att det intressanta med teatern inte är att visa personer som utför lyckade handlingar, utan snarare att se hur den kan gestalta människor som lever med ouppfyllda mål. Forskaren, läraren och mästaren som självdestruktiv eller manipulativ ”man utan egenskaper” är också en (eventuellt självbiografisk?) figur som Lupa har återkommit till, bland annat i märkesuppsättningar som Bulgakovs Mästaren och Margarita och Thomas Bernhards Utplåning.
De senaste två åren har Krystian Lupa i ett par stora projekt övergått till att teatralt utforska verkliga personer. Han säger att de litterära figurerna känns begränsande då de trots allt är fångade i sina historier och därmed avslutade. Man anar att han nu söker sig till personligheter som han på något sätt känner sig besläktad med, vilket ger nya inblickar i Lupas konstnärliga metoder. På festivalen i Wroclaw visades Factory 2, en åtta timmar lång meditation om livet/skapandet i Andy Warhols ateljé Factory, skriven av Lupa själv. Han presenterade också första delen i ”Persona. Triptyk”, Marilyn, en studie som söker sig in till människan bakom ikonen Marilyn Monroe, strax före hennes död. De kommande delarna i triptyken skildrar filosofen Simone Weil och den andlige läraren Gurdjieff. Marilyn utspelas i en tät tystnad i Marilyns kostymateljé och är intensivt fokuserad på kvinnans sökande efter en självbild. Hon är liksom lealös, hudlös och absorberar hungrigt andras projiceringar för att förnimma sina konturer – för att sedan lika snabbt fly från den givna bilden, in i en annan möjlighet. Sandra Korzeniak låter sitt skådespelarjag flyta ut i denna lika sensuellt inbjudande som ångestskapande identitetslöshet. Marilyn möter i denna framställning sina närmast förtroliga – psykoanalytikern Greenson, fotografen Andre och coachen Paula. De speglar olika sidor av henne: analytikern som söker det inre får ytliga lögner, medan fotografen söker sig in under hennes fasad för att fylla den yttre bilden. Coachen möter Marilyn genom olika rollmasker. Alla tror sig nå henne glimtvis men blir svikna av Marilyns oförmåga att ta plats i en tydlig roll.
Det finns paralleller med Andy Warhol, kusligt porträttlik och spelad av Krystian Lupas närmaste medarbetare, Piotr Skiba, i Factory 2. Även här upplever man ett kraftcentrum i en person som knappt säger eller gör något, är diffust undflyende, men som en grupp människor dras till och behöver för sin kreativitet. Den långa föreställningen är uppbyggd som Warhols ”screen tests” med personerna i The Factory. De videofilmas i ensamma möten med sig själva, för att inringa en nollpunkt i dem, där individen har tagit av sig alla masker och upptäcker sig själv i en skapande situation. En del filmer visas simultant på en duk över scenen, andra har filmats separat och betraktas av rollgestalterna på scen. Man kan omöjligen undvika att reflektera över likheterna mellan Lupa och Warhol. Båda fungerar som katalysatorer för konstnärer i sin omgivning, båda är oavbrutet involverade i skaparprocesser. Warhol och Lupa blir också kritiserade för att vampirisera sina närmaste, förbruka dem för egna konstnärliga syften. Factory 2 är inte en biografisk skildring av Andy Warhol och kretsen omkring honom. Den kan ses som en diskussion om det konstnärliga skapandets villkor med utgångspunkt från en tänkbar tolkning av ”Warhol”. Var uppstår ett autentiskt skapande? Hur kan det omformuleras i ett medvetet konstnärligt uttryck? Vem är det vi ser på en scen? En roll? En skådespelare? En människa som spelar skådespelare som spelar en roll? Alla dessa lager av tänkbara masker och inre rum i individer arbetar Krystian Lupa dagligen med att försöka blottlägga och identifiera. Att hans sökande utmynnar i scenkonst som en jury nu anser främjar de europeiska folkens ”förståelse och kännedom om varandra” är säkert en bonus för denne envist egensinnige teaterskapare. Men Lupa verkar primärt vara på jakt efter någon sorts förståelse av vad det över huvud taget är att vara människa.
Publicerat 1/6 2009 SvD Under Strecket
Foton, Factory 2, Zbyszek Warzynski, K Bielinski
Läs mer om Krystian Lupa:
Krystian Lupa – för konstnärens ansvar och frihet >>>
