Knutpunkten – av Jörgen Dahlqvist, Helsingborgs stadsteater
I en nyskriven pjäs för Helsingborgs stadsteater undersöker Jörgen Dahlqvist stadens klasskillnader. Fem personer pratar och drömmer men hämmas av vanmakt inför livet. Det blir ganska tam teater, anser Theresa Benér.
Knutpunkten är namnet på Helsingborgs centralt belägna reseterminal. Där passerar dagligen tusentals personer som antingen tågpendlar till jobb och universitet, turar med färjan till Helsingör eller är på väg till Kastrup flygplats för en längre resa. Knutpunkten var ett hett omdebatterat bygge på tidigt 90-tal, då detta betongmonument bildar en kompakt gräns mellan centrum och havet.
Gränser är emellertid något som intresserar dramatikern Jörgen Dahlqvist. Med sitt eget kollektiv Teatr Weimar har han dramatiskt utforskat var de socioekonomiska skiljelinjerna går inom Europa samt mellan Europa och en mindre privilegierad omvärld. När Dahlqvist nu skriver nytt för Helsingborgs stadsteater och det sätts upp av mångåriga Weimarkollegan Linda Ritzén är det självklart att belysa Helsingborg som just gränsstad.
I Knutpunkten. möts fem personer på perrongen i väntan på ett (sedvanligt) inställt eller försenat regiontåg. Det ena är ett välbeställt yngre par på väg till bröllop, det andra är en far och hans två döttrar på väg till begravning av hustrun/modern. Utanför terminalen sitter knarkare och tiggare.
Alla de yngre känner varandra sedan skoltiden och har i olika kombinationer också haft romantiska kopplingar. Men på ett subtilt sätt har livet skilt dem åt. Familjen i sorg har en missbruksproblematik, vilket hämmat faderns arbetsliv och ekonomi. Mannen i det yngre paret (Nils Dernevik) är på väg upp i karriären, och har i andra akten blivit chef på arbetsplatsen där även den äldre mannen (Bill Hugg) är anställd.
Det händer just ingenting i pjäsen, vilket är på gott och ont. De icke namngivna rollfigurerna är mest funktioner av sina sociala positioner och ältar på dahlqvistskt manér olika tomma retoriska figurer. De säger att de är ”happy, happy”, vilket de givetvis inte är. Ansatser till nya kärlekskonstellationer kommer av sig, mest på grund av individernas oförmåga att föreställa sig hur de ska överskrida gränserna för den klass och belägenhet som livet nu berett för dem.
Den som tycks mest redo för nya steg är dottern i ”sorgefamiljen”, fint porträtterad av Birgitta Rydberg som vi annars känner mest från glättiga roller på Fredriksdalsteatern. Hon har tagit sig ur sitt missbruk och vill bejaka en lesbisk förälskelse med Lisa Larssons prudentliga hemmakvinna.
Det finns säkert drömmar och längtan, men texten söker sig inte in i gestalterna. Linda Ritzéns regi bejakar det rytmiska, men får inte fram den aggressiva, klaustrofobiska energi som Teatr Weimar är känd för. Knutpunkten. dämpas av rollfigurernas vanmakt inför livet, vilket här blir ganska tam teater.
Knutpunkten.
Text: Jörgen Dahlqvist
Regi: Linda Ritzén
Scenografi, kostym, mask: Siri Areyuna Wilhelmsson
Medv: Nils Dernevik, Birgitta Rydberg, Bill Hugg, Lisa Larsson och Victoria Wikberg
Helsingborgs stadsteater
Publicerad SvD 1/2 2019.
Foton: Knutpunkten., Helsingborgs stadsteater, Emmalisa Pauly
Läs mer om Jörgen Dahlqvist:
- A Language at War – av Jörgen Dahlqvist, Kent Olofsson, Teatr Weimar/Ars Nova >>>
- Hamlet II: exit ghost - av Jörgen Dahlqvist och Kent Olofsson >>>
- Ibsendekonstruktion - Gengångare, av Jörgen Dahlqvist >>>
- Stairway to Heaven av Led Zeppelin - av Jörgen Dahlqvist >>>
- Elektra Revisited av Jörgen Dahlqvist >>>
- Teatr Weimar i fokus: Kassandra av Christina Ouzounidis och Elektra av Jörgen Dahlqvist >>>
- Teatr Weimar får Kvällspostens Thaliapris: Intervju med dramaturgiatet Christina Ouzounidis, Jörgen Dahlqvist och Fredrik Haller >>>
