Révélation – Red in blue trilogie, av Léonora Miano, regi Satoshi Miyagi
Det kan synas motsättningsfullt att i hårt stiliserad japansk estetik iscensätta en postkolonial berättelse om slaveritidens övergrepp på afrikanska befolkningar. Hur ska människors historiska lidanden på en kontinent kunna översättas och bli relevanta med uttryck från en helt annan kulturell miljö?
Jo, genom att utgå från de döda, de odöda och de ännu inte födda. Och att försätta dem i dialog med gudar. Döda, odöda, ofödda och gudar rör sig nämligen i ett mytiskt universum som har förutsättningar att förstås av oss alla, oavsett var vi hör hemma i världen.
Så kommer det sig att den fransk-kamerunska författaren Léonora Miano (född 1973) får berättelsen Révélation, första delen i hennes Red in blue trilogie, uppsatt av den japanske regissören Satoshi Miyagi på Frankrikes nationalteater för samtida dramatik, La Colline i Paris.
Révélation är skriven som en mytologisk berättelse. Världsoceanernas gudinna Inyi får besked att nyfödda barn vägrar låta själar inkarneras i dem, då världen är ur led och skuggorna från fördömda själar rör sig runt utan att ha ställts till svars för sina illdåd. De oförlösta själarna, en grupp kallad Mayibuye, har stött på den klagande legionen av Ubuntu, döda krigare som fallit på slagfält och som i likhet med slavar och tvångsarbetare inte har fått se sina själar förenas med världsalltet. Dessa vill nu att historiens förövare ska höras, så att rättvisa kan skipas och alla hamnar på rätt plats i universum.
Denna problemställning presenteras i ett förhöjt, stiliserat scenspråk, där skådespelarna med fixerade poser och detaljerade gester enligt klassisk japansk konvention deklamerar sina repliker vända mot publiken. Inyi är en statuarisk gudinna, klädd i en hellång, utstående klänning av cirkelrunda lager. När hon förflyttar sig småtrippar hon så att det ser ut som om hon glider fram över golvet. Rollen är tudelad, så att kroppen gestaltas av Micari och rösten av en neutralt vitklädd kvinna på knä bredvid, Haruyo Suzuki. Gestiken hos denna urhavens urmoder är precis och poetiserad. Hennes auktoritet absolut.
Hennes passopp eller narr eller trickster, Kalunga (Kazunori Abe), är en pedagogisk och delvis kommenterande berättare som ser till att publiken hänger med i namn, ursprung och konflikter. Utöver dessa är de agerande grupperade i kollektiv om fyra. Fyra kvinnliga skådespelare, iförda ett slags dräkter av pärlband i trä, utgör Mayibuye, själarna som vill inkarneras. Fyra manliga skådespelare, vars uniformer har anstrykning av samurajer, är Ubuntu, soldaterna som vill få ordning och ro.
För att möta deras krav inkallar gudinnan Inyi fyra fördömda härskare ur historien, gestaltade av skådespelare som håller människohöga ansiktsmasker framför sig (lite naggade i kanterna, av tidens tand kan man tänka). Darrande ställs de inför ett slags sanningskommission, där de en och en får redogöra för sina förbrytelser.
Varje scen ackompanjeras av stark slagverksmusik, särskilt xylofoner och trummor, som både intensifierar och distanserar handlingen. Detta kan understryka tragedin i de handlingar som bekänns. En kung trodde sig motta kristna vänner från Europa och påstår att han inte vågade kämpa emot när de, med påvens välsignelse, tillägnade sig landets rikedomar och folk. En annan härskare ställs till svars för att i det egna landet ha låtit uppföda människor, ”som man odlar grönsaker”, med det enda syftet att göra dem till tjänare och sälja som slavar. Den sterila, olyckliga kvinnan Ofiri dyker upp ur orkesterdiket, fördömd för att som prästinna ha sänt gravida kvinnor med båtarna…
Rytmen i hela denna process är nästan matematiskt schematisk och återhållen. Det finns inga moment som sticker ut med dramatisk indignation och moralisering. Oavsett livsverk är vi alla del av en och samma universella ordning, och i denna filosofi möter Léonora Mianos tankevärld den japanska. Vi föds, lever, dör och återföds, som partiklar i ett större, pågående livsflöde. När någon förmedlar smärta och kaos leder det till obalans. Den måste motbalanseras.
Sceniskt gestaltas denna världsuppfattning också genom att aktörerna rör sig mellan scen och orkesterdiket, där flera av dem tar över instrumenten och låter musiken spela med och mot handlingarna. Den renodlade scenbilden av Sallahdyn Khatir rymmer hav i form av långa, breda tygbanderoller som ligger utrullade i djupled och på klassiskt vis kan skakas för att ange vågor. Över scenen hänger två stora, runda skivor, en vit och en svart. De vänds i olika faser, som sol och måne i cykliska förlopp, oberoende av människor och gudar.
Det starka budskapet i Léonora Mianos och Satoshi Miyagis uppsättning är sålunda att vi inte kan nöja oss med enkelspåriga domar över historiens felsteg. Först genom att gå steget vidare, dvs belysa och bejaka detta förflutna som ett faktum och återställa balansen i universums ordning, kan de odöda begravas för att senare återfödas medan de nyfödda besjälas med all historia som föregått dem.
Satoshi Miyagi, som hyllades på Avignonfestivalen 2017 för en utsökt, japansk tolkning av Sofokles Antigone, visar även med Révélation att historia och tragedier kan lyftas upp i nytt ljus av mötet med andra kulturer. I synnerhet när teatern låter oss betrakta mänsklighetens ständiga konflikter utifrån en högre, kosmisk princip om balans.
Révélation – Red in blue trilogie
Text: Léonora Miano, övers Akihito Hirano
Regi, dramatisering: Satoshi Miyagi
Musik: Hirako Tanakawa
Scenografi: Sallahdyn Khatir
Kostym: Yumiko Komai
Medv: Haruyo Sozuki, Micari, Kazunori Abe, Maki Honda, Ayako Terauchi, Kouichi Outaka, Kenji Nagai m fl
Samproduktion SPAC Shizuoka Performing Arts Centre, La Colline – théâtre national
Foto, Révélation – Red in blue trilogie, Simon Gosselin
Publicerad 19/10 2018 exklusivt på theresabener.se
Läs mer om Satoshi Miyagi här:
- Avignonfestivalen 2017 – sinnlig scenkonst från hela världen >>>
- Avignonfestivalen 2017 – gatuparad och buddhistisk Antigone >>>
