Avignonfestivalen 2017 (1) – gatuparad och buddhistisk Antigone

Årets teaterfestival i Avignon är igång. Gycklarspel och scenpoesi intar staden, i allt från standup och plakatteater till klassiskt drama, dans och dockteater. Grupper från hela världen invaderar den gamla påvestaden. I en knapp månad erbjuder de uppemot 1800 föreställningar till en alltid lika entusiastisk, folklig publik.

Mest syns de flera tusen aktörerna från de fria grupperna i den så kallade Avignon Off. De tågade igår genom den gamla stadskärnan med sin traditionella parad. Deras musik och vilda upptåg skapar stämning och folkfest. De har ett späckat program med över 1000 uppsättningar, för både barn och vuxna, som spelas i alla tänkbara lokaler från 10 på morgonen till midnatt. I kommande blogg berättar jag om några av dem.

Premiär för 71sta upplagan av Avignon In, den officiella och mer påkostade festivalen, blev det med en utsökt uppsättning av Sofokles drama Antigone, av japanske Satoshi Miyagi och hans ensemble från Shizuoka Performing Arts Center.

Regissören förenar den antika grekiska myten med österländsk, buddhistisk filosofi.

Det enorma scengolvet på innergården till anrika Palais des Papes har täckts med vatten, vilket symboliserar floden Akeron, som enligt grekisk mytologi rinner mellan liv och död. I Japan talar man om floden Sanzu.

Här rör sig människorna mellan olika världar – Antigone, som hävdar gudomliga lagar gentemot den auktoritäre kung Kreons världsliga påbud, bröderna Eteokles och Polyneikes som dödar varandra i strid om makten, Kreons son Haimon som likt en Romeo tar sitt liv för att förenas med den dödsdömda Antigone, och den blinde siaren Tiresias, som har sett och förstått allt vad människorna gör fel.

Varje förflyttning genom scenens vatten sker oändligt långsamt – Satoshi har inspiration i både buto och nospel. Dessutom tar han vara på den mycket höga fondväggen, som är påvepalatsets fasad, där han låter skådespelarnas skuggor växa till fascinerande proportioner, precis som i den indonesiska marionetteatern wayang kulit.

Huvudpersonerna i dramat är dubblerade, så att en är röst, den andra är kropp. Tillsammans med deras skuggfigurer skapas alltså bokstavligt talat tredimensionella rollgestalter. De talar rytmiskt i kör, drivna genom hela föreställningen av musiker som spelar olika slagverk: trummor, bjällror, xylofon, oljefat osv.

Satoshi Miyagis tolkning tydliggör konfrontationerna mellan tre till synes oförenliga, absoluta värdesystem: gudomliga påbud, kungarikets lagar, familjeband och hederskultur. Men när alla har drivit sina livsval ända in i döden reser de sig för att ansluta till teaterns/mänsklighetens procession, som rör sig rituellt fram i vattnet mellan liv och död. Det är till sist detta större liv, representerat av själva teatern, som innesluter människorna – och gudarna – i en berättelse som går långt bortom den enskilda epokens tragedi.

Avignon 7 juli 2017

Theresa Benér

Foton, Antigone, Shizuoka, Christophe Reynaud De Lage
Video från Avignon Off-paraden, Theresa Benér

Läs mer:

• Avignonfestivalen 2017 (1) – bland levande dockor och rum >>>