Avignonfestivalen 2017 – sinnlig scenkonst från hela världen

Teater, det är en biljett i första klass till dödsriket – men det är en returbiljett.

Så definieras scenkonsten av Olivier Py, teaterman, poet och konstnärlig ledare för Avignonfestivalen. Den sjuttioförsta upplagan av teaterfesten är i full gång. På programmet står cirka 300 produktioner från hela världen. Innergårdarna i den gamla påvestadens kloster, skolor och palats är fyllda av olika kulturers gestaltningar av dessa dialoger mellan levande och döda.

Festivalen inleds magnifikt med en japansk uppsättning av Sofokles Antigone på Palais des Papes enorma scen. Regissören Satoshi Miyagi från Shizuoka-teatern integrerar den antika grekiska tragedin i österländsk teatertradition och buddhistisk filosofi. Det kan låta överlastat, men i själva verket förtydligas konflikten mellan Antigone som vill följa gudarnas lagar, kung Kreon som hävdar nationens påbud och unge prins Haimon, som anser att fadern bryter familjens hederskultur.

Hela föreställningen utspelas i ankelhögt vatten, symboliserande floden mellan liv och död, med stenblock utplacerade som i en zenträdgård. Varje roll gestaltas i tre dimensioner – en skådespelare är röst, en annan är kropp och den tredje är kroppens storskaliga skugga mot den höga fondväggen, med tekniker lånade från indonesisk skuggspelsteater, Wayang Kulit. Pjäsens levande och döda förenas till sist i en själarnas livsprocession som går bortom de enskilda ödena, helt i buddhistisk anda.

Olivier Py är inte bara festivalgeneral utan medverkar även som dramatiker och regissör till samtidsfresken Les Parisiens, som skildrar ”parisianismen”, en elitkultur som gynnar nepotism och vänskapskorruption i utnämningar och bidrag som lyder under kulturministeriet. Py ställer salongernas hyckleri mot en idealiserad bild av queerkulturens solidariteter, frigjorda sexualitet och skaparkraft. Ensemblen spelar med frustande energi och gyckel i en föreställning som trots sin humor och uppkäftighet blir alltför lång.

För lång är även den tyske teaterikonen Frank Castorfs sextimmarsuppsättning av Michail Bulgakovs Herr Molière. Det är ett ystert spektakel där Castorf jämställer sig med Molière och Bulgakov för att diskutera konstens och konstnärers frihet gentemot den politiska och ekonomiska makten. Här finns en mängd referenser till 66-årige Castorfs omdiskuterade entledigande (efter 25 år!) som chef för Volksbühne i Berlin. Många teaterintresserade i Europa har under det senaste året protesterat mot att ostyrige Castorf skulle ersättas av den belgiske konstcuratorn Chris Dercon.

Föreställningen är full av galna infall och anakronismer, hängivet spel samt en och annan visdom om hur skådespelare alltid älskat makthavare – för bara en stark makt kan stötta och försvara teatern. Dock urholkas de angelägna diskussionerna av interna skämt och stökiga longörer. Castorf är här för uppfylld av sin egen hjälteroll och fastnar i en estetik för invigda.

Glädjande nog finns andra, mer engagerade scenkonstnärer i Avignon. Den unga dansaren och artisten Dorothée Munyaneza, född i Rwanda och bosatt i Frankrike, uppmärksammas stort för Unwanted, ett verk där hon med sång och koreografi söker gestalta våld mot kvinnor i krig, med fokus på folkmordet i Rwanda. Munyaneza ger själv kropp och röst åt smärtsamma vittnesmål från kvinnor som våldtagits, fött barn och ibland stötts bort, och synliggör deras historia i ett oavvisligt uttryck.

Nyzeeländske scenkonstnären Lemi Ponifasio framställer med den ordlösa Standing in time maorikvinnors kultur. Genom en abstrakt, rituell koreografi och fysiskt performativa röstljud i körsång gestaltas kvinnornas oerhörda kraft som kollektiv men också deras svåra sociala utsatthet som enskilda individer. Ensemblen är perfekt koordinerad i förtätat spel, med enkla sceniska element.

Den varma, täta kvällsluften i Avignon förstärker scenkonstens sinnlighet, och jag själv dras in i den vind som blåser över scenen i portugisiske Tiago Rodrigues finstämda Sopro, som kan betyda blåst eller andning. Med ett lågmält, poetiskt tilltal hyllas här sufflören – den person som viskar fram teaterns alla roller. Och sufflören talar om den luft teaterns aktörer andas in och ut genom olika gestaltningar, en luft som sammanbinder människor genom liv, rollspel och död. ”Sopro” spelas av Nationalteatern från Lissabon och är en av de många pärlor man alltid kan finna på Avignons stora, stökiga och charmigt oemotståndliga teaterfestival.

Publicerad i SvD 16/7 2017.

Foton 1-6: Sopro, Die Kabale der Scheinheiligen, Unwanted, Les Parisiens, Antigone, Standing in Time. Fotograf samtliga: Christophe Raynaud de Lage

Läs mer:

• Avignonfestivalen 2017 (1) – gatuparader och buddhistisk Antigone >>>
• Avignonfestivalen 2017 (2) – bland levande dockor och rum >>>
• Avignonfestivalen 2016 – Ivo van Hove, Maëlle Poésy, Bérangère Vantusso m fl >>>
• Avignonfestivalen 2013 – nya verk av Sophie Calle, Katie Mitchell och Krzysztof Warlikowski >>>
• Avignonfestivalen 2012 – gränser mellan fiktion och verklighet, Sophie Calles installation Rachel, Monique, om moderns död >>>
• Bildkonst blir scenkonst - och tvärtom. Från Avignonfestivalen och Documenta 2012 >>>
• Teaterfestivalen i Avignon 2012: II – John Berger, Katie Mitchell, Christophe Honoré, Christoph Marthaler >>>