teaterkritik - kulturproduktion

La nuit des rois (Trettondagsafton) – Shakespeare, Thomas Ostermeier, Comédie-Française

2019-11/lanuitdesrois4-5-jeanlouisfernandez116.jpg

(Paris) Schaubühnechefen Thomas Ostermeier regidebuterar på franska nationalteatern Comédie-Française med Shakespeares Trettondagsafton. Pjäsens tematik om kön och sexuell identitet tolkas utifrån nutida genusteorier. Ostermeier skapar en charmig uppsättning med både poetisk fördjupning och burleska upptåg.

Mitt i en ohämmat frivol och uppsluppen festscen, där Sir Andrew, Sir Toby och narren Feste skapar stämning av rockkonsert i den anrika salongen på Comédie-Française, störtar ämbetsmannen Malvolio upprörd in på scenen. Han skäller ut både den skrattande publiken och det festande gänget på scen. ”Tänk på kulturarvet! På institutionen!”, ryter Sébastien Pouderoux prudentlige Malvolio. Han är skakad av att se Christophe Montenez depraverade Sir Andrew Gueule de Fièvre (Andreas Bleknebb) i berusad extas sjunga och dansa ut på en catwalk i publiken och dra ner byxorna i en obeslöjad mooning.

Malvolios indignerade försvar av traditionerna i denna kulturens högborg är en av flera nutida clins d’oeil(menande ögonblinkningar) till den franska publiken i Thomas Ostermeiers lättsamma, klarsynta uppsättning av Shakespeares förväxlingskomedi La nuit des rois ou Tout ce que vous voulez (Trettondagsafton, eller Vad ni vill). Dramatikern Olivier Cadiot har serverat en ny översättning på prosa, som tillåter en del lekfulla avvikelser från originalet och dessutom öppnar för rena improvisationsscener.

Testar publiken med stilkrockar

Detta är Schaubühnechefen Ostermeiers regidebut på den franska nationalscenen – efterlängtad, då hans tyska gästspel är mycket populära i Frankrike. Thomas Ostermeier är ju trygg med Shakespeare, vilket han visat med framförallt de mästerliga tolkningarna av Hamlet och Richard III på Schaubühne. Men här på Comédie-Française är det inte bara obekanta skådespelare, utan framför allt en publik han inte fullt ut känner.

La nuit des rois inleds sålunda försiktigt, poetiskt med en kärleksmadrigal av Monteverdi framförd av en kontratenor till teorb. Denna musikaliska duo, Paul-Antoine Bénos-Djian och Clément Latour, återkommer under hela föreställningen med stycken av bland annat Vivaldi, Gesualdo och Frescobaldi, vilket lägger en sökande grundrytm som skiljer sig från de mer energipackade toner vi är vana vid från Ostermeier.

Föreställningen gestaltar sig i ett växelspel mellan reflekterande lyriska scener och burleska upptåg. Dessa stilkrockar synliggörs redan i Nina Wetzels kostymer. Manliga rollfigurer har upptill på sig jackor, skjortor eller överdelar som andas 1600-tal – men under bältet har de bara vita kalsonger och i några fall strumpeband. Kvinnorna bär på motsvarande sätt korsett med strut-bh, à la Jean-Paul Gaultiers ikoniska scendräkt till Madonna, med någon lätt drapering eller negligé över axlarna.

Konstruerade genus och identiteter

Så handlar pjäsen ju också om hur människor upptäcker och presenterar sina biologiska kön och kulturellt konstruerade genus, tolkat i enlighet med Judith Butlers teorier om gender trouble. I centrum står den skeppsbrutna Viola som tror sig ha förlorat sin enda kvarvarande familj, en tvillingbror, och nu ska ta sig fram i främmande land. Förklädd till man tar hon tjänst hos Illyriens ledande hertig Orsino, och skickas med kärleksbud till den sörjande grevinnan Olivia, som nyligen mist sin bror.

Redan i sitt första möte etablerar Georgia Scalliet (Viola) och Adeline d’Hermy (Olivia) en stark attraktion som destabiliserar deras respektive självbilder. Viola upplever en reell förälskelse i Olivia och blir i sin tur av Olivias blick bekräftad i sin manliga potential. Men när Viola dessutom dras till sin chef, den melankoliskt kärlekskranke Orsino, utlöser det en inre splittring hos den unga kvinnan. Intressant nog spelas Orsino här av Denis Podalydès, som är betydligt äldre än hon, vilket skapar en annan sorts barriär mellan dem, trots att deras konstellation skulle följa heteronormen. Georgia Scalliet uttrycker Violas identitetskris med stor känslighet.

Thomas Ostermeier komplicerar begären även för Violas tvillingbror Sebastian. Han överlever ju skeppsbrottet och får hjälp av sjömannen Antonio (Noam Morgensztern). Här betonar Cadiots översättning Antonios kärlek till Sebastian, vilken också flyktigt besvaras. Men Julien Frisons Sebastian är i ett skede där andras förälskelse i honom (oavsett den älskandes kön) mer tycks smickra hans självkänsla än utmana hans sexuella identitet.

När Shakespeare så i pjäsens slutscen parar ihop de älskande enligt rätt klassindelning och heteronormativa mönster uppstår förvirring hos alla – ty deras erfarenheter har öppnat dem för en mångfald av genuskonstruktioner och identiteter.

Ordlekar och publikfrieri

Denna gestaltning av dramats upplösning är ett av Thomas Ostermeiers markanta regigrepp i en föreställning som annars framhäver textens utforskningar. Olivier Cadiot, som tidigare sysslat med bland annat Gertrude Stein, har en utsökt känsla för att utveckla ord som både ljud och bild. En längre sekvens leker med ordet fou – galen – som utvecklas hos både Malvolio, Sebastian, Orsino, Antonio och Narren. Just Narren – le Fou på franska – har också tidigt sin klassiska replik: ”Mieux vaut un fou raisonnable qu’un raisonneur fou.” (Hellre en resonabel/förnuftig Narr än en galen resonör).

Även om Ostermeier här är ovanligt välartad är han inte enbart resonabel. Med hjälp av Narren och de två suputerna Sir Toby och Sir Andrew drar han ofta iväg mot både standup, slapstick och fars. Ett av kvällens mest bejublade inslag är när Laurent Stocker (Toby) och Christophe Montenez (Andrew) ställer sig vid mikrofoner och improviserar ordlekar om dagens franska nyheter. När jag såg föreställningen skojade de om inrikesministerns avgång och president Macrons lättsinniga uttalanden om att man hittar nytt jobb bara man går över gatan.

Många publikfriande växlar dras också när de lurar den uppblåste Malvolio. Sébastien Pouderoux spelar rollen som en arrogant, karriärlysten énarque (de högre franska ämbetsmän som gått elithögskolan ENA), men luras att sminka sig med läppstift och klä sig i guldgula leggings med bar stjärt och satyrpenis. Det körs i ett hysteriskt nummer på den långa catwalken i salongen.

Man kan förlåta Thomas Ostermeier att han på detta sätt vill skämta med de konservativa Comédie-Française-abonnenterna (och skolklasserna), även om denna typ av humor inte är i nivå med hans intelligenta sarkasmer hemma i Berlin. La nuit des rois är som helhet en charmig uppsättning om kön och identitet, där Shakespeares poetiska bottnar möter vår samtids normer och nöjeskultur.

La nuit des rois ou Tout ce que vous voulez

Text: William Shakespeare

Översättning: Olivier Cadiot

Regi: Thomas Ostermeier

Scenografi, kostym: Nina Wetzel

Musik: Nils Ostendorf

Medverkande: Georgia Scalliet, Adeline d’Hermy, Denis Podalydès, Stéphane Varupenne, Sébastien Pouderoux, Christophe Montenez m fl

Comédie-Française, 4/10 2018, i repertoar.

Publicerad i Norsk Shakespearetidsskrift 3-4/2018, på theresabener.se november 2019.

Foton La nuit des rois, Comédie-Française, Jean-Louis Fernandez.

Läs mer om Thomas Ostermeier

  • Ein Volksfeind – En folkefiende: Ibsen rakt in i nuet, bearbetad av Thomas Ostermeier >>>
  • Berlinteater 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
  • Fröken Julie tolkad i europeisk teater 2012 – Thomas Ostermeier, Katie Mitchell, Patrick Marber, Frédéric Fisbach och Anna Pettersson >>>
  • Hamlet, regi Thomas Ostermeier - Schaubühne på Kronborg Slott >>>
  • Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès... >>>
  • Avignonfestivalen 2004 1/3 - Schaubühnechefen Thomas Ostermeier gästande konstnärlig ledare >>>

Bildtexter La nuit des rois ou Tout ce que vous voulez

Foto: Jean-Louis Fernandez, coll. Comédie-Française

Bild 1. Från vänster Adeline d’Hermy (Olivia) och Georgia Scalliet (Viola)

Bild 2. Från vänster Denis Podalydès (Orsino), Adeline d’Hermy (Olivia), Georgia Scalliet (Viola) och Julien Frison (Sebastian)

Bild 3. Från vänster Anna Cervinka (Maria) och Laurent Stocker (Sir Toby)