teaterkritik - kulturproduktion

Ein Volksfeind – En folkefiende: Ibsen rakt in i nuet, bearbetad av Thomas Ostermeier

Thomas Ostermeier, regissör och konstnärlig ledare för Schaubühne Berlin, är en av de regissörer som får Henrik Ibsens välsvarvade 1800-talsdramatik att bryta rakt in i vår småborgerliga samtid. Via drastiska mord och självmord i Ett dockhem, Hedda Gabler och John Gabriel Borkman har han nu nått fram till En folkefiende (1882). Denna gång med en nutida bearbetning av Florian Borchmeyer, som punkterar vår trygga övertygelse om att sanning alltid ska vinna över halvruttna politiska och ekonomiska kompromisser.

Grunden är densamma som hos Ibsen. Kurläkaren Thomas Stockmann har upptäckt att vattnet i den lilla ortens kuranläggning är förgiftat, av utsläpp från en fabrik. Thomas bror Peter, som är borgmästare och engagerad i diverse intressegrupper relaterade till badet, vill tysta ner denna upptäckt. En stängning och upprensning skulle medföra kollaps i turismen, bostadspriser skulle falla, arbetslöshet vidta med mera. Men Thomas hävdar förstås att man inte långsiktigt kan bygga en ekonomi kring en verksamhet som är rutten och hälsofarlig.

I Ostermeiers version är Thomas och hans fru, lärarinnan Katarina (man har slagit ihop Stockmanns fru och vuxna dotter till en roll) representant för en yngre medelklass av idag. De har ett jämställt äktenskap, spelar tillsammans i ett rockband, där två redaktörer från lokaltidningen också ingår, Hovstad och Billing. Meningen är att en text där Thomas avslöjar sin upptäckt ska publiceras i tidningen. Redaktörerna är mycket entusiastiska inför att deras tidning ska kunna gå ut med nyheten. Alla är sålunda sammansvetsade av musik, delade övertygelser om vad som är rätt och fel och likartade värderingar om hur man bäst lever tillsammans i vår samtid.

Men i Ibsens oerhört välkomponerade drama kommer de att glida isär. När borgmästaren Peter, iförd affärskostym kontra de andras mer avspända jeans och läderjackor, framhåller konsekvenserna i form av kris och kraftiga skattehöjningar, blir publicisterna oroliga. De tvekar för övrigt heller inte att publicera hyllande artiklar om miljöskadliga multinationella företag, så länge dessa annonserar i tidningen… En ironisk scen visar hur Katarina (Eva Meckbach) konfronterar Hovstad (Christoph Gawenda) med hans redaktionella inkonsekvens, så typisk för dagens mediekoncerner, där annonsörernas pengar till syvende och sist har avgörande betydelse för vad som ska skrivas.

Den vältalige politikern Peter (Ingo Hülsmann) använder sig av hela vår samtids krisretorik, söker skapa förtroende för kompromisslösningar, där man successivt skulle rena ortens vatten, alltmedan Thomas och Katarina står alltmer ensamma. Detta förstärks efter fjärde aktens brandtal, där Ostermeier har integrerat en text från den kontroversiella franska essän L’insurrection qui vient (Det stundande upproret), publicerad anonymt 2007 av le Comité invisible. Det är en revolutionär text som hävdar att hela samhället är organiserat på förgiftade grundvalar, att det är själva ekonomin som är krisen.

Stefan Sterns blonde, idealistiske läkare står ensam på den stora scenen i en talarstol och fördömer det globala ekonomiska system som gjort oss alla korrupta i våra livsval. ”Ert samhälle förtjänar undergången!” dundrar han. Publiken dras in i dialogen, applåderar doktor Stockmann, men hans motståndare i pjäsen kastar färgbomber på honom. Jan Pappelbaums scenografi, tre väggar av svarta tavlor, blir fulla av rinnande färg och illustrerar ett hem som vandaliserats.

Med denna bearbetning av Stockmanns försvarstal, och den brutna illusionen i form av verklig publikdebatt mitt i pjäsen, radikaliserar Thomas Ostermeier sin kritik av sig själv och sin egen generations inkonsekventa politiska agerande. För han pekar på hur vi alla tvekar att stå kvar på sanningens och det hållbara samhällets sida när det drabbar vår egen komfort. Thomas och Katarina har en liten baby, som de stolt visar upp för vänner och familj. När de i slutet av denna ytterst komplexa pjäs får en ”förgiftad” gåva av Katarinas far, en fabriksägare (som också står för miljöfarliga utsläpp), ställs de inför valet att säkra sin och sitt barns ekonomiska trygghet. Gåvan är en stor andel aktier i kurbadet. Vill Thomas verkligen agera för en stängning och ombyggnad med följden att aktierna blir värdelösa, eller acceptera kompromisser om stegvisa förändringar – med risken att folk under tiden fortsätter bli sjuka när de kommer på kur?

Ostermeier lämnar oss där, i den obekväma frågeställningen om vårt eget, individuella ansvar för att vända logiken i en värld som gått ur led. Med Ibsen i hand pekar han på politikernas svåra roll och på vikten av att vi alla gör oss medvetna om vilken sida vi ställer oss på. Elegant, stramt och som vanligt lysande genomfört av Schaubühnes skådespelare.

Ein Volksfeind
Schaubühne gästspel på Théâtre de la Ville, Paris 27/1 2014

Text: Henrik Ibsen, bearbetning Florian Borchmeyer

Regi: Thomas Ostermeier. Scenografi: Jan Pappelbaum. Medv: Stefan Stern, Ingo Hülsmann, Eva Meckbach, Christoph Gawenda, David Ruland, Moritz Gottwald och Thomas Bading

Uppsättningen hade premiär på Avignonfestivalen 2012. Den turnerar internationellt och spelas i repertoar på Schaubühne i Berlin

Text publicerad exklusivt på webben 29/1 2014.

Läs mer om Thomas Ostermeier:

  • Fröken Julie tolkad i europeisk teater 2012 – Thomas Ostermeier, Katie Mitchell, Patrick Marber, Frédéric Fisbach och Anna Pettersson >>>
  • Hamlet, regi Thomas Ostermeier - Schaubühne på Kronborg Slott >>>
  • Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès... >>>
  • Avignonfestivalen 2004 1/3 - Schaubühnechefen Thomas Ostermeier gästande konstnärlig ledare >>>