Efter repetitionen/Persona – regi Ivo van Hove, Bergmanfestivalen 2018 (2)

Den internationellt hyllade belgiske teaterregissören Ivo van Hove var ursprungligen mest intresserad av film. Under sin uppväxt bodde han nära en bio, där han slukade allt i det ständigt skiftande programmet.

Är det månntro från film han har tillägnat sig ett så fokuserat, intimt tilltal, där man som åskådare verkligen kommer nära rollfigurerna, ja rentav in i deras innersta?

Ingmar Bergman, John Cassavetes och Luchino Visconti är några av de filmskapare som gjort djupast intryck på Ivo van Hove. Deras filmer har de senaste 20 åren fått ta stor plats i hans scenkonst.

Eller rättare sagt, inte deras filmer. När Ivo van Hove gör Bergmans Höstsonaten, eller Cassavetes Opening Night, eller Viscontis De fördömda, utgår han från deras skrivna manus och försöker snarast förtränga eventuella visuella minnen han har av filmerna.

Även om Ivo van Hove arbetar med utpräglat textdominerad teater är han nu inte en illustrerande iscensättare, hans syfte är inte att klä berättelser med bilder. Han är tvärtom en alltigenom gestaltande scenkonstnär. Orden, replikerna förmedlar en obevekligt framåtdrivande energi, men berättelserna byggs upp i täta sceniska block av skådespelarnas kroppar i samspel med ljud/musik, expressiva färgspel och ljus/video, i Jan Versweyvelds scenografier som ofta tar stora rum i anspråk.

Till årets Bergmanfestival kom Ivo van Hove med sin enastående ensemble från Toneelgroep Amsterdam och presenterade diptyken Efter repetitionen/Persona (Na de repetitie/Persona) av Ingmar Bergman. Uppsättningen hade premiär redan 2012 och ligger alltjämt i repertoar hos Toneelgroep.

Det är en intelligent kombination.

Bergmans sista tv-film Efter repetitionen (1984) och den mycket kända Persona (1966) handlar båda om villkoren för scenkonstnärer, för såväl skådespelare som regissörer. Hur mycket utrymme finns det för privata projekt, för personliga tillkortakommanden och missbruk, för föräldraskap och varaktiga relationer, om man samtidigt vill ge sig hän åt ett konstnärskap inom teatern?

Jan Versweyvelds spelplats är i första stycket trång, instängd. En ljudisolerad studio på en teater, med soffa, skrivbord, dator och buntar med manushäften. Här går den etablerade regissören Henrik Vogler (Gijs Scholten van Aschat) igenom sina anteckningar när han får besök av den unga, lovande skådespelerskan Anna Egerman (Gaite Jansen). Hon har frågor och tankar kring deras pågående samarbete med Strindbergs Ett drömspel.

Deras möte är som upplagt för en ”metoo”-situation: den unga, sökande aktrisen och den självsäkre medelålders regissören som förvärvar ett slags attraktionskraft utifrån sin konstnärliga status. De diskuterar sin konst, hennes scenbegåvning etc. Varje gång de närmar sig varandra sker en avtändning i form av att antingen Anna tycker sig se likheter mellan Henrik och hennes egen skådespelarpappa, eller att Henrik sammanblandar Anna med hennes mor, en skådespelerska han haft en affär med.

Pjäsen lyfter när det plötsligt uppstår en drömspelssekvens: Annas döda, missbrukande mamma, Rakel (Marieke Heebink) bryter in i scenen och destabiliserar allt det förutsägbart välordnade. Hon utmanar Henriks ideal om att skapa scenkonst som ”kirurgi”, med ”självdisciplin, renlighet, ljus och stillhet”.

Marieke Heebink – makalöst stökig! – hostar och orerar om att konst är skitig, medan hon fläker upp sitt inre i en outhärdligt självupptagen och djupt gripande smärta.

Kvinnorna dubblerar varandra, som en yngre och äldre version av samma person. Texten övergår sedan i en dialog mellan Anna och Henrik om vad som skulle ske i deras teaterarbete om de också hade en privat relation. De kringgår därigenom sina första impulser och sätter sig faktiskt kreativt över det erotiserade kraftfält som situationen erbjuder dem.

Efter repetitionen är ett psykologiserande konversationsstycke som får sin fulla kraft av att följas upp med Persona. Här går Ivo van Hove över i ett poetiskt abstraherat språk. Elisabet Vogler (samma Marieke Heebink som Rakel i den första pjäsen) ligger naken, paralyserad och stum på en kal sjukhusbrits. En utdragen ljudton och ett isgrått ljus förstärker känslan av att hennes kropp har avstannat.

Syster Alma uttolkas lämpligt nog av Gaite Jansen, som nyss var den unga Anna. Det handlar återigen om hur de två kvinnorna smälter samman till en – och ändå inte. När den utbrända skådespelerskan Elisabet reser med Alma till en ö faller sjukhusrummets klaustrofobiska väggar isär och spelplatsen omringas av vatten i det vida, öppna scenrummet på Subtopia.

I ett spektakulärt regnoväder – med tre vindmaskiner på fullt blås! – dansar de euforiskt till frisläppt pianomusik (av Nils Frahm?), och där börjar också ett slags symbios mellan den alltmer frispråkigt talande Alma och en road Elisabet.

Central i deras utbyte – och Marieke Heebink är trots sin tystnad ett levande monument av skiftande, mångtydiga uttryck – är frågeställningen om hur man ska kunna tro så starkt på något att man vill leva för det och inget annat. Lever jag för mitt barn? För min konst? För att vårda andra människor? Eller blir allt det som verkar oavvisligt viktigt i någon mån relativiserat, när vi väl befinner oss mitt i det?

Ljuset och färgerna mot den stora fondväggen/horisonten varieras i takt med scenernas sinnestillstånd, och en elektronisk ljudinstallations dovt rytmiska slag (Roeland Fernhout) avbryts ibland av tystnad eller överspelas av låtar.

Även här bryter en tredje person in, Elisabets make: regissören från första akten, alltjämt spelad av Gijs Scholten van Aschat. Hans oförstående vanmakt inför hennes identitetskris får en djupare resonans av det vi sett i Efter repetitionen. En stormig relation, ett oönskat barn, ett konstnärskap som börjat gå på tomgång…

På så sätt knyter Ivo van Hove samman skildringarna till något helt: om individer som hämtar näring till sin konst i livet och som skapar sina liv genom sin konst.

Det är utsökt, utmanande, kanske självupptaget också – men det är framför allt ett bud på hur vi med Ingmar Bergmans stoff självklart kan undersöka vad som ger mening åt våra liv i dag.

Na de repetitie/Persona (Efter repetitionen/Persona)

Text: Ingmar Bergman, övers Karst Woudstra/Peter Van Kraij

Regi: Ivo van Hove

Scenografi: Jan Versweyveld

Medv: Gaite Jansen, Marieke Heebink, Gijs Scholten van Aschat och Lineke Rijxman

Toneelgroep Amsterdam, gästspel på Bergmanfestivalen 2018, Dramaten

Foton, Na de repetitie/Persona, Toneelgroep Amsterdam, Jan Versweyveld

Publicerat 9/9, exklusivt på theresabener.se

Läs mer om Ivo van Hove här:

• Paris teaterhöst 2016 – tid, tanke, fördjupning >>>
• Lazarus – musikal av David Bowie, regi Ivo van Hove >>>
• Avignonfestivalen 2016 – Ivo van Hove, Maëlle Poésy, Bérangère Vantusso m fl >>>
• Shakespeare 2016 – om nutida makthavare och politik >>>
• Ruhrtriennalen 2015 – mångdimensionell scenkonst av Warlikowski, Ivo van Hove och Johan Simons >>>