Lazarus – musikal av David Bowie, King's Cross Theatre, London
David Bowie var inte bara en superstjärna som ständigt experimenterade med nya, originella, starkt teatrala uttryck i pop och rock. Med Lazarus, Bowies första och sista musikal, skapade artisten ett säreget drömspel som bryter med de flesta musikalklichéer.
Lazarus bygger på temat i Walter Tevis science fiction-roman The Man Who Fell to Earth som 1976 blev en bisarr kultfilm av Nicolas Roeg, med David Bowie i huvudrollen. Den skildrar en utomjordning, Thomas J Newton, som rest till jorden, blivit rik affärsman, förälskad i Marylou, övergiven och alkoholiserad. I Lazarus möter vi Newton instängd i hans New York-våning, där han i längtan bort från sig själv genomgår feberdrömmar och hallucinationer.
Bowie skapade stycket tillsammans med belgiske stjärnregissören Ivo van Hove och den irländske dramatikern Enda Walsh. Dess oroliga flöde av fantasier och oavslutade episoder liknar Strindbergs Ett drömspel. Michael C Halls huvudperson betonar (mar)drömmarens pumpande ångest i ett fascinerande universum av musik, videoprojiceringar och persondubbleringar.
Newton går på rundgång i sitt främlingskap, sjunger den smärtfyllda Lazarus, om längtan efter frihet från livet. Han fantiserar fram idealbilder av Marylou – en oåtkomlig blåhårig kvinna – och ser sig som astronaut i oändligheten. Detta kan självklart tolkas som den cancersjuke David Bowies känsla av overklighet i sin kropp och dröm om befrielse. Men det möter också de konstnärliga motiv med förvandlingar av persona och rymden som tillflykt som präglar hans skapande ända från albumet Space Oddity 1969.
Jan Versweyvelds enkla scenografi rymmer Newtons obäddade säng och ett kylskåp fullt av gin. Scenen är avdelad mot fonden av två panoramafönster som öppnar mot Tom Cawleys åttamannaband. Hela scenen bäddas in i rörliga bilder av allt från New Yorks skyline till färgstarka klubbmiljöer och tv-dokument från de senaste 50-60 åren.
Ivo van Hoves regi växlar snyggt mellan videoprojicerade figurer och skådespelare, ofta visuellt dubblerade, som hemsöker Newton. Kända Bowielåtar framförs i nya arrangemang, ibland likt surrealistiska ekon från fjärran, som This Is Not America. Ur denna sång och video föds en blond flicka, en ängel som ska hjälpa Newton bort. Denna Indras dotter – oskuldsfullt porträtterad av Sophia Anne Caruso – är skapad av drömmaren och sjunger i den dämpade, nyskrivna No Plan om ett idealliv bortom: Here, there’s no music here / I’m lost in streams of sound.
Änglaflickan tecknar på golvet en raket som ska befria Newton – och sjunger en smäktande version av Life on Mars?, vilket befäster musikalkvalitén i Bowies musik. Den genomsyrar också Newtons glädjesång When I Met You, om hur flickan öppnat hans liv när han var kringvandrande död och främling i denna värld. Då sker ett slags död och pånyttfödelse i samspel med Mefistofiguren Valentine, en leende massmördare. När drömflickan dör blöder hon mjölk som de båda lyckligt surfar i.
Lazarus är full av sådan scenisk surrealism som framhåller David Bowies genrebrytande skaparkraft. I Enda Walshs klaustrofobiska dramaturgi och Ivo van Hoves komplexa scenkonst blir hans ogripbara mångtydighet ändå logisk och konkret. Kanske var teatern Bowies rätta hem?
Lazarus
Musik, sångtexter: David Bowie
Text: Enda Walsh
Regi: Ivo van Hove
Musikalisk ledare: Tom Cawley
Scenografi: Jan Versweyveld
Medv: Michael C Hall, Sophia Anne Caruso, Michael Esper, Amy Lennox m fl
King’s Cross Theatre, London
Foton, Lazarus, Jan Versweyveld
Publicerad SvD 11/11 2016
