Jeanne d'Arc – av Lucas Svensson, regi Staffan Valdemar Holm

Man kan knappast föreställa sig en tydligare bild av kvinnans situation gentemot mäns strukturella makt än den scendisposition som ges i Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Møllers Jeanne d’Arc på teater Republique i Köpenhamn. Den franska jungfrun från Lorraine, intensivt gestaltad av Danica Curcic, står mitt på scen i en jordhög, omgiven på tre sidor av en kompakt, putsad stenmur, utan öppningar. Längs med hela ovankanten av denna mur står en svartklädd manskör utspridd. 25 män som ser ner och försöker styra allt hon gör och är.

Mot dessa enfaldigt (i motsättning till mångfaldigt), enstämmigt koordinerade mansröster reser sig den ensamma unga kvinnan, för redan som 13-åring får hon budskap från högre ort. Gud talar till henne, genom ett vertikalt ljus som besjälar henne, fyller henne med det mod som krävs för att hon, Jeanne, ska dra ut i väpnad strid mot anfallande engelsmän och ena Frankrike.

Utgångspunkten för denna Jeanne tecknas klart. Jordhögen, får som ska vaktas – kören gör deras bä-läten; patriarkatets kyrkklockor slår – kören igen, bong-bong; pappa står med sliten, böjd bonderygg över Jeanne och delar ut påbud som saltas patriarkalt av hans mörkt befallande röst; byprästen förstår inte vad det är för inre röster flickan hör; och modern, en i stycket frånvarande kvinnoförebild, beskrivs som en ”rygg som vaggar från sida till sida”. Peder Holm Johansen axlar alla de individuella mansrollerna, från pappa till präst till kung till dömande biskop.

Hur finner då en kvinna, mitt i detta fallokratiska set-up, kraft att tänka självständigt? Hur ska Danica Curcic trovärdiggöra Jeannes väg från välartad dotter med lång, vit linneklänning och huckle till krigare i tights, tröja, harnesk och svärd? Lider flickan kanske av bipolär sjukdom med ett skov hypomani som blockerar hennes förmåga att avväga risker? Är hennes samtal med ärkeängeln Mikael och heliga Katarina egentligen hallucinationer och överhettade fantasier?

Nej, det vi får se i Staffan Valdemar Holms pregnanta tolkning av Lucas Svenssons oratorielika pjäs är absolut inte någon sjukdomshistoria. Tvärtom uppfattar jag det som ett allvarligt försök att definiera kvinnlig – kanske mänsklig? – auktoritet, en auktoritet som bryter genom konventionella flockbeteenden. Flera gånger säger kören att ”de måber”, och då står alla med vanmäktigt gapande munnar.

Jeanne skapar sig själv utifrån en okuvlig integritet. Hon anser sig uppfylld av Guds bud, men vad är detta bud om inte den livsbejakande potential vi alla föds med?

”Jag är påsken”, säger hon till le Dauphin (kronprinsen) när folket samlas för sina icke förpliktande ritualer. Hon är också tron på det närmast omöjliga uppdrag hon entusiasmerar trupperna att utföra. ”Mitt begär är Frankrike!”, säger Jeanne, och Danica Curcic drar ett svärd genom sitt sköte så att vi nästan ser blodet (men hos duon Holm/Lykke Møller spills inget vulgärt teaterblod).

Manskollektivet i kören försöker hejda denna kvinna, ryta så att hon tystas ner. Det är stundtals mycket högljutt, och när kören övergår till att agera engelsmän i strid drar männen upp sina hoodies (förlåt, huvor!) och brölar ut sina talkörer av BITCH!, WHORE!, CUNT! med en överton av våldsladdad nationalism som vi känner igen från vissa fotbollsläktare. Helt följdenligt hoppar också dessa huliganer ner på scengolvet för att visa sin manlighet i en gruppvåldtäkt av Jeanne.

Efter vederbörlig sädestömning kallar de henne för häxa och kättare. För vad kan vara mer pisse-irriterande (för att använda ett bra danskt ord) för härskarflocken än en ensam individ som vägrar klä sig i undergivenhetens klänning och vägrar avsvära sig sin gudsrelation? Självklart ska hon dö – eller?

Trots att vi vet utgången för den revolutionärt modiga tonårsflickan Jeanne d’Arc (1412-1431) skapas det en reell spänning på scenen, när kören besinningslöst skriker "Afsværg dig!” och Jeanne vägrar. Skådespelaren utstrålar här en totalt fokuserad energi som punkterar kraften i körens enstämmighet. Bara för att de är fler och har traditionen på sin sida betyder det inte att de måste vinna kampen.

Detta är centralt i stycket och en grundläggande anledning till att myten om Jeanne d’Arc behöver berättas och gestaltas om och om igen. Hos franska Nationella fronten hyllas hon årligen för sin hjältinneroll i Frankrikes enande. Men frontisterna samlas kring henne enbart för att bekräftas i ett nationalistiskt gruppbeteende, mot ”dom andra”.

Här på den danska teatern med det franskklingande namnet Republique blir Jeanne tvärtom en förebild för alla som vågar formulera sig själva och ta ansvar för sina egna livsuppgifter, även om de bryter mot givna normer. Med starkt stöd i en stram text och radikal iscensättning ger hon ett inspirerande och trovärdigt bud på vad det innebär att vara en fri kvinna.

Jeanne d’Arc

Text: Lucas Svensson, övers till danska Johanne Lykke Holm

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi, kostym: Bente Lykke Møller

Ljsudesign: Egil Barclay Høgenni Hansen

Medverkande: Danica Curcic, Peder Holm Johansen, Simon Riemann, Malik Persson, Julian Barragan Gutierrez m fl

Teater Republique, Köpenhamn

Foto, Jeanne d'Arc, Republique, Per Morten Abrahamsen

Text publicerad 7/3 2018 exklusivt på theresabener.se.

Läs mer om Staffan Valdemar Holm/Bente Lykke Møller:

• Fröken Julie – i tolkning av Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller, Det Kongelige >>>
• Aida – av G Verdi iscensatt av Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller >>>
• Woyzeck – av Georg Büchner, regi Staffan Valdemar Holm, Det Kongelige Teater>>>
• Stuepigerne (Les Bonnes) av Jean Genet - regi Staffan Valdemar Holm, Det Kongelige Teater, Köpenhamn >>>
• Richard III - av W Shakespeare, regi Staffan Valdemar Holm/Bente Lykke Møller, Det Kgl Teater >>>
• Macbeth - av W Shakespeare regi Staffan Valdemar Holm, Dramaten/Det Kgl Teater >>>
• Intervju med Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm >>>