Aida – av G Verdi iscensatt av Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller

Gång på gång återfinner vi Aïda ensam, i närbild, långt fram på scenen i Bente Lykke Møllers monumentala pelarsal. På knä står sopranen Kelebogile Besong, med händerna uppgivet sträckta framåt, mot gudar, publiken eller andra högre krafter, och med tårar flödande över den avgrundsdjupa smärtan i Aïdas liv. Tillfångatagen och förslavad av främmande makt står den etiopiska kungadottern i ett omöjligt dilemma. Antingen vinner hennes landsmän, etiopierna, kriget mot Egypten, och då förlorar Aïda sin hemliga kärlek, den egyptiske härföraren Radamès (Daniel Frank). Eller också bevarar Egypten sin makt, vilket kvarhåller henne som förtryckt slavinna och dessutom innebär att hon mister Radamès till den egyptiske faraons dotter Amneris (Tuija Knihtilä).

Tuija Knihtiläs Amneris, en bortskämd överklasskvinna som förvisso står på maktens sida och aldrig försummar en chans att utöva sitt arroganta översitteri mot rivalen Aïda, är olyckligt förälskad i Radamès. Trots att pappa kungen överlåter henne som krigstrofé när Radamès har kommit hem till Triumfmarschens berömda trumpeter, möts hon av krigshjältens obekväma undfallenhet. Han vill bara ha sin Aïda, vilket är omöjligt. När Amneris i en senare scen kämpar för den förräderianklagade Radamès frihet föses hon undan, som en obetydlig icke-människa. Kvinnor har inte röst eller makt i den manliga överhetens församlingar. Bilden är kanske inte så fjärran från dagens Egypten, även om den arabiska vårens revolutioner i hög grad handlade om att bejaka kvinnors rättigheter.

Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller skapar tydliga, rena motpoler mellan mäns och kvinnors världar. Den enda scenografin genom hela föreställningen är en sal inringad av breda, grågröna pelare, som en bild över ett orubbligt maktcentrum och tunga institutioner. Alla beslutsfattande män är i grå eller svarta kostymer, som vid vilket Arabförbundsmöte som helst. När de går till templet bär de långa vita galabiyyor och traditionell vit, virkad kalott, vilket givetvis för tankarna till Muslimska brödraskapet. Den politiska och religiösa makten är en och samma.

Alla hänvisar till gudars vilja, människor motiveras godtyckligt att döda varandra för att bevara just sina länders förment heliga mark. Radamès förses av översteprästen Ramfis (Taras Shtonda) med ett "heligt" svärd när han drar ut i fält. Sådana gudomliga imperativ känner vi ju igen i dagens fundamentalistiska retorik – men med Verdis opera, daterad 1871, påminns vi om att religiöst färgade slagord präglade även den europeiska nationalismen för inte så länge sedan.

Motpol till den manliga sfären är tempeldanserskorna, Malmö Operakörs kvinnor utsökt klädda i långa vita dräkter och vit slöja. De genomför en snyggt koreograferad sång och dans med speglar, till orientaliskt luftiga blåsklanger. Men denna uppsättning betonar aldrig någon kitschig orientalism, vare sig visuellt eller musikaliskt. Den är nedtonad, lågmäld, konkret.

Ett markant grepp tas till exempel på Triumfmarschen, som skildrar truppernas hemkomst från ett off stage-perspektiv: Vi ser festklädda människor som springer fram och tillbaka på scenen för att få bästa platsen att titta på krigshjältarna. Ett roligt solonummer av dansaren Louise Midfjord (i koreografi av Jeanette Langert) skildrar hur hon som hovdam tränar sig på de rätta gesterna för att hälsa makthavarna. Men här finns inget förhärligande av krigets vinnare.

Tvärtom betonas många gånger individernas förstummande ensamhet, mitt i en verklighet söndrad av krig. Detta förmedlas också briljant av Leif Segerstams musikaliska tolkning. Överallt där det är möjligt dämpar han utspelen, håller förtätade pauser som dunkla rum för eftertanke, andhämtning och sorg – kongenialt med Torben Lendorphs sobra ljusdesign i dovt gråvita eller grönblå toner.

Hela det konstnärliga teamet visar sålunda att Aïda kan spelas intimt, på individnivå, utan bombastiskt överlastade masscener. Det är något av en triumf för Malmö Opera.

Aïda

Musik: Giuseppe Verdi

Libretto: Antonio Ghislanzoni

Regi: Staffan Valdemar Holm

Dirigent: Leif Segerstam

Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller. Medv: Kelebogile Besong, Daniel Frank, Tuija Knihtilä, Taras Shtonda m fl

Malmö Opera

Publicerat 26/3 2015 exklusivt på theresabener.se

Läs mer om Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller: