Frøken Julie – i tolkning av Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller, Det Kongelige

Det är en påtagligt fallokratisk miljö som scenografen Bente Lykke Møller har tecknat för att inrama den svenska dramatikens mest berömda one night stand. Till Staffan Valdemar Holms regi för Det Kongelige Teaters Frøken Julie gör hon ett överbelamrat klassiskt herrgårdskök, allt dubblerat och färgat i dunkelt gråsvarta toner: rykande heta vedspisar, stående gjutjärnskaminer, stående golvur, sängar med ollonformade gavelknoppar. Det förstärker pjäsens undertext av fantasier och undermedvetna drömmar om svettiga begär och penetration. Eller ger möjligen ett visuellt bud på den manliga könsmaktsordning som råder.

Kirsten Olesens köksa Kristin är också en madam som bejakar sina kroppsliga begär. Hon kasar bredbent upp och ned längs kaminen som vore den en dancing pole på nattklubb, innan hon förföriskt grenslar sin fästman Jean som inte är sen att besvara hennes inviter. Detta är ett par som förenas av en delad lust till sex.

Men i övrigt är grevens tjänstefolk en äldre, ganska utnött duo – ibland känns de nästan hämtade ur en Beckettpjäs. De stora drömmarna har de lämnat bakom sig, nu lockar nog främst tanken om stundande pension och välbehövlig vila. Henning Jensens Jean är en äldre man, vars kropp är tung av kanske 50 års oklanderlig hushållstjänst. Det enda som kan väcka hans celler är erotisk glöd.

Uppväckta blir både Jean och Kristin denna midsommarnatt av den vibrerande självupptagna, förslagna och sprött neurotiska Julie, dottern i huset som valt att dansa med tjänstefolket hellre än att åka med pappa greven och fira hos släktingar.

Amanda Collin motsvarar en klassisk sinnebild av fröken Julie: skir, lång, smal, blond, oåtkomlig, men outgrundligt stark i sin skenbart försvarslösa hudlöshet.

Staffan Valdemar Holm understryker det oöverbryggliga i Julies och Jeans eventuella relation: han är väl cirka tre gånger så gammal som hon, och når henne endast till barmen när hon glider bort på sina platåskor och ställer sig utmanande framför honom.

Ändå drabbas de båda av köttets lustar, och här blir det rejält oskyddat sex, mitt på scen, både framifrån och bakifrån. Körsång med Gånglåt från Äppelbo flödar på hög volym, alltmedan Kristin, som nyss somnat, sveper runt över hela scenen som en sömngångare eller alltför klarvaken bedragen fästmö. Hon ser – eller drömmer –, fascineras och förfasas. För att drastiskt understryka hur offentlig vetskapen om detta knull är, skickar regissören dessutom in en scenarbetare till sängen, som dirigerar publiken att klappa i takt till den frejdiga folksången och huvudpersonernas höftrörelser.

Sedan följer uppvaknandet, drömmarna om gemensam flykt och hotell i Schweiz – som sarkastiskt ackompanjeras av Francisco Goyas absurt idylliska smörmusik Lac de Como. Men detta är ju knappast en match made in heaven, och den första att inse det är nog Jean. Henning Jensen tar fint fram Jeans sårbarhet som han också söker betvinga med en viss desperation, som om detta faktiskt är sista chansen att få ett spännande liv. När denne Jean stolt säger att han inte är född att böja sig för överheten uttrycker han raseriet hos en traditionellt kuvad arbetarklass, med rötter ända bak i Strindbergs samtid, då industrialismen bröt fram.

Det intressanta är då konfrontationen med Amanda Collins Julie, som är en ren produkt av vår tid: egensinnig, nyckfull, nyfiken på den obegränsade frihet livet erbjuder för de privilegierade, men samtidigt ansvarslös, livrädd och i grunden djupt osjälvständig. Hon formulerar en erfarenhet som jag tror att många unga kvinnor i dag kan känna igen sig i.

Julies diametrala motsats är Kirsten Olesens Kristin, med långt grått hår, ett rimligt mått av överklassförakt och trygg i sina Bibelcitat om kameler, nålsögon och vem som ska bli Guds utvalda. Hon daskar in vett i Jean med sin psalmbok, och hon är arg!

Men klasskampen kommer av sig, och någonstans försvinner också personer som Jean och Kristin ur historien. I dag rör vi oss alla i Julies ångestfyllt tyngdlösa tid, där social rörlighet och ovissa positioner tvingar oss in i självbekräftelse genom oöverlagd handling. Först efteråt vet vi om det var rätt eller fel, om vi kommer levande eller döda ur denna jakt på livet.

Frøken Julie

Text: August Strindberg, övers Sven Holm

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi, kostym: Bente Lykke Møller

Medv: Kirsten Olesen, Amanda Collin och Henning Jensen

Foto: Frøken Julie, Det Kongelige Teater, Camilla Winther

Publicerat exklusivt på theresabener.se, 11/1 2018

Uppsättningen spelas t o m 24/1 2018 men återkommer spelåret 2018/19.

Läs mer om Staffan Valdemar Holm/Bente Lykke Møller:

• Aida – av G Verdi iscensatt av Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller >>>
• Woyzeck – av Georg Büchner, regi Staffan Valdemar Holm, Det Kongelige Teater >>>
• Stuepigerne (Les Bonnes) av Jean Genet - regi Staffan Valdemar Holm, Det Kongelige Teater, Köpenhamn >>>
• Richard III - av W Shakespeare, regi Staffan Valdemar Holm/Bente Lykke Møller, Det Kgl Teater >>>
• Macbeth - av W Shakespeare regi Staffan Valdemar Holm, Dramaten/Det Kgl Teater >>>
• Intervju med Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm >>>

Läs mer om Fröken Julie här:

• Fröken Julie tolkad i europeisk teater 2012 – Thomas Ostermeier, Katie Mitchell, Patrick Marber, Frédéric Fisbach och Anna Pettersson >>>