Mödrar! Där konst, verklighet och dikt blir ett...
Scenkonstnären Charlotte Engelkes kallar sitt senaste verk Min mamma – en dokumentärmusikal. Ensam på scen dansar, sjunger, diskuterar, reciterar och gestikulerar sig Engelkes genom bråddjup av känslor, minnen och tankar kopplade till en mor som nu är död och som möjligen inte var så lycklig för att leva medan hon gjorde det.
Vi väljer våra mödrar, påstår Engelkes i början av föreställningen. Vi väljer att uppleva dem som exempelvis galna, kärleksfulla, krävande, tjatiga, curlande, bullbakande, frånvarande och jag vet inte vad. Men hur vi än definierar dessa centralgestalter i tillvaron, så är det ju den bilden vi sedan tar spjärn emot för att formulera den vi själva tror oss vara.
I sedvanligt dråplig Engelkes-anda ligger smärta inbakad i de mest uppsluppna sceniska uttrycken. Scengolvet fylls efterhand av halvrökta cigarretter som dottern hittar i fickorna på alla de morgonrockar och kläder (kostym Anna Ardelius) som modern efterlämnar. En plastkasse töms också lättsamt på sitt groteska innehåll av psykofarmaceutiska mirakelpiller, avsedda att dämpa alla upptänkliga tillstånd av existentiell skörhet.
Ändå dansade den äldre fru Engelkes – särskilt på söndagar, till P2s Klingans världsmusik. Och hon fick för sig att sväva ut mot tillvarons större rum när hon en gång hoppade från sjunde våningens balkongreling. Charlotte kastar rastlöst runt sin uppstoppade rävboa på golvet några gånger, som för att lyssna till den där dova dunsen av det som kunde ha varit en moders kropp som landar.
Willi Bopps elektroniska musik, med fragment av opera och populära sånger, bäddar in denna mor och dotter i ett större kulturellt sammanhang. Musikalen är skriven av Engelkes tillsammans med Sophie Holgersson, så den modersgestalt som skissas är givetvis sammansatt av flera mödrar. Nu uppträder dock Inga Engelkes i flera scener genom ett projicerat videosamtal, där hon funderar kring modersroll, liv och död.
Charlotte Engelkes dokumentärmusikal Min mamma är ett kärleksfullt gravmonument över en mor som inte helt enkelt låter sig fångas i en enhetlig bild. Den för mina tankar till ett projekt av konstnären Sophie Calle: Rachel, Monique, en multimedia-installation presenterad 2012 på festivalen i Avignon. Även här stod en bortgången moder i centrum för en vuxen skapande dotters behov att förstå vad och vem denna mamma hade varit.
Sophie Calle – som i grunden är fotograf – hade ett behov att se sin mors död, för att kunna tillägna sig händelsen som något verkligt. Därför hade hon riggat upp en videokamera vid moderns dödsbädd, och med denna filmade hon de sista dygnen i mammans liv. Men till allas förvåning var det fysiskt omöjligt att urskilja när exakt den gamla kvinnan dog – hon gled omärkligt över från sömn till icke-liv. På samma sätt förblev hon ju levande fast ändå inte i sin dotters liv.
Rachel, Monique var två namn som Sophie Calles mor hade haft. Dottern hade alltid känt sig i skuggan av henne och var dessutom osäker på om Rachel Monique alls tyckte om sin dotter. För att övervinna sina blandade känslor satte sig Sophie Calle själv på utställningen och läste varje dag högt ur den avlidna mammans dagbok. I dessa högläsningar upptäckte Sophie vad moderns innersta tankar och känslor var – inför de lyssnande åskådarna fick hon mod att möta eventuella uttryck för att modern inte egentligen älskade henne.
Jag får intrycket att Charlotte Engelkes med sin mammamusikal gör något liknande: hon reser land och rike runt (turné med Dansnät Sverige) och lierar sig med olika publiker som blir en stor familj att hålla i handen, medan hon skapar sina egna levande scenbilder av ett arv och ursprung.
Konstnärer som Charlotte Engelkes och Sophie Calle tar avstamp i sina mest personliga och delvis smärtsamma erfarenheter – men de stannar inte i det privata, utan väver en diktad sfär, där vi alla kan mötas som mödrar och barn, i en brokig mångfald av minnen och upplevelser.
Min mamma – en dokumentärmusikal har just passerat Dansstationen i Malmö. Den turnerar under hösten.
Malmö 14 september 2017
Theresa Benér
Foton: 1. Min mamma, Charlotte Engelkes, Mats Bäcker
2. Rachel, Monique, Sophie Calle, Festival d'Avignon, Theresa Benér
Läs mer om Charlotte Engelkes här:
- Glädjen – eller småprat i svartvitt, av Charlotte Engelkes och Sophie Holgersson >>>
- Kahlo – the concert, Charlotte Engelkes på Republique, Köpenhamn >>>
- Kirsten Dehlholm och Charlotte Engelkes tolkar Wagner – Parsifal och All Is Divine>>>
- Svansångare - av Charlotte Engelkes, Helsingborgs stadsteater >>>
- The Tiger Lillies Perform Hamlet - Republique, København and European tour >>>
- Reportage om Charlotte Engelkes Flygande holländare till SVT Sverige! >>>
Läs mer om Sophie Calle här:
- Avignonfestivalen 2013 – nya verk av Sophie Calle, Katie Mitchell och Krzysztof Warlikowski >>>
- Teaterfestivalen i Avignon 2012:1 – Simon McBurney, William Kentridge och Sophie Calle >>>
- Bildkonst möter scenkonst – hur konstnärer som William Kentridge, Rabih Mroué och Sophie Calle agerar i scen- och bildkonst >>>
