teaterkritik - kulturproduktion

Made by Malmö (4): Sincerely Solo, av Helena Engberg, PotatoPotato

2017-11/sincerely1-alexandra-hall.jpg

Vi kommer in i teaterrummet till rytmiska beats och en scen delvis lagd i rök. Klubbkänsla, fast ändå med den prydliga uppdelningen scen-publik.

Bakom ett bord med imponerande DJ-batteri står en cool tjej med hörlurar, mest uppfylld av att hålla koll på knappar och rattar till musiken. Ibland tittar hon inåtvänt ut mot publiken.

Hon rör sig i en typisk DJ-koreografi, där hon vaggar och känner in, liksom blir ett med de lyckade övergångarna mellan olika låtar, mellan olika stämningslägen.

Discjockeyn är en oåtkomlig person, som likt en kameleont tycks vara del av alla de skiftande röster och instrument hon framkallar ur sitt mixerbord. I det suggestiva ljusspelet och röken blir hon ibland en vag silhuett, men trots detta utstrålar hon auktoritet, kontroll och integritet.

Är det nu hela sanningen om denna DJ?

Nja, inte riktigt. Helena Engberg från scenkonstkollektivet PotatoPotato har antagit denna scenpersona för att undersöka ambivalensen i singellivet. Samtidskulturen ger bekräftelse åt den starka individen, den starka, oberoende kvinnan. Aldrig förut har våra västerländska samhällen haft så många ensamlevande.

Ändå skyr människan ensamheten. Genom musiken från scen hörs efterhand röster med frågor hämtade från dejtingportaler på nätet: ange ålder, längd, stjärntecken, intressen etc, så kanske Tinders algoritmer ska kunna trolla fram en kompatibel partner. På tv söker bönder fruar, och public service skapar underhållning kring första dejten mellan singlar. Vi lever i en kakofoni av budskap om normaliteten i att vara två.

Helena Engberg fortsätter växla mellan låtar – kör plötsligt en medley där vi får ta del av en hel popindustri kring den krisande ensamheten: It’s a hard life, I’ll do anything for love, to feel free

Förutom det faktum att det är bättre att vara ensam på engelska än på svenska (torftigheten i de svenska låtarna ger i alla fall mig singelångest), så inträffar det paradoxala att musiken, trots ordens banalitet, förmedlar en energi och frenesi som trots allt blir oerhört livsbejakande. Jag minns när jag själv hade mist en närstående och en tidig morgon spelade operasångerskan Kiri Te Kanawa på högsta volym – det blev en besvärjelse som gjorde mig euforisk och optimistisk.

PotatoPotato har ett löpande konstnärligt utvecklingsprojekt – Contemporary Performing Beats – där de via en DJ-estetik söker nya uttryck för scenkonsten. Helena Engbergs Sincerely Solo, som Freja Hallberg medregisserat, gestaltar på ett betvingande sätt den hypnotiska rundgången i samtida musik- och mediekultur, samtidigt som den placerar kvinnan vid kontrollbordet.

En DJ är inte bara vår tids version av en ensam cowboy, hon är den som har makten att bryta med populärkulturens klichéer och öppna kontaktytor genom musik. Så intressant om PotatoPotato skulle kunna utforska denna potential.

Sincerely Solo

Idé, koncept, medverkande: Helena Engberg

Regi: Freja Hallberg och Helena Engberg

Ljus: Christoffer Lloyd

Musik för verket: Frida Alkestrand

PotatoPotato, Inkonst

Del av Transistorfestivalen 4

Publicerat 21/11 2017, exklusivt för theresabener.se
Del av serien Made by Malmö >>>

Foto, Sincerely Solo, Alexandra Hall

Läs mer om PotatoPotato:

  • Historia 1b – scenkonstkollektivet PotatoPotato >>>
  • Radikal vänskap – av PotatoPotato scenkonst >>>