teaterkritik - kulturproduktion

Aniara – av Blomdahl, Lindegren, Martinson, Malmö Opera

2017-05/aniara3-malin-arnesson.jpg

Den dystopiska världsbilden i svenska rymdoperan Aniara aktualiseras av vår tids klimathot. Theresa Benér tilltalas av Malmö Operas tydliga, avklarnade uppsättning.

Den modernistiska svenska kultoperan Aniara från 1959 tecknar ett postapokalyptiskt tillstånd, färgat av kalla krigets terrorbalans och de ännu akut olidliga erfarenheterna av Förintelsen och atombomben. När nu Stefan Johansson enkelt, rakt och tydligt sätter upp denna unika rymdopera i Malmö går den direkt in i vår samtids klimatupphettade hotbilder.

Kören, ett folk på flykt ut i evighetens galaxer, har lämnat den jord som aldrig blev till Guds rike. Diktaren Erik Lindegrens libretto tar vara på starka strofer ur Harry Martinsons versepos: ”Det var den sista vår naturen levde”, sjunger dessa vilsna överlevare i Aniara, det som ska bli en flygande sarkofag. Rymdskeppet har kommit ur kurs, kan inte återvända till den utsläckta jorden. Livet ombord blir en spegling av den kultur de lämnat.

Här litar man blint på superdatorn Miman, som likt våra mobiler och datorer skapar all kontakt med yttervärlden. Tre teknokrater – Bengt Krantz, Rickard Söderberg och Ole Aleksander Bang – tecknas parodiskt som snattrande experter och sedan som ett slags auktoritära överstepräster fulla av bortförklaringar när allt gått snett. Folket – liksom publiken – lyssnar andäktigt när Mimans abstrakt elektroakustiska ljud- och bildvågor sveper över scenrummet. Stefan Johansson använder här originalspåren från 1959 och förstärker känslan av att vi är i en tidlös kapsel.

Även Birgit Åkessons suggestiva solodans för piloten Isagel är hämtad från uruppsättningen, instuderad av Mariane Orlando med Tina Højlund. Hennes poetiska figurer med Torben Lendorphs snygga skuggspel möter musikens subtilt filmiska partier. Andra aktens ”Libidella”-dans framställs i en hologramliknande videoprojicering av scenografen Jan Lundberg och Carl Dieker. Dansaren Anna Näsström kommer fram ur intet likt en gudomlig apparition – det är magiskt.

Det tilltalande med denna Aniara är annars att den aldrig söker effekter eller att glänsa med high tech-lösningar. Tobias Ringborg och orkestern tar sig genom tolvtonsmusikens skär och dynamiska variationer med avklarnat lugn. Pauser och dova undertoner förtätar scenens stämning av ogripbar men ändå konkret verklighet. Stycket är ju samtida med Samuel Becketts Slutspel och Krapps sista band – pjäser om människan i spillrorna av en värld hon själv har förbrukat.

Mitt i denna undergång kommer så den blinda poetissan. Kostymtecknare Bea Szenfeld klär Alexandra Büchel i lång, vit Edith Södergran-klänning för att markera förebilden. Büchel ser ljuset i en skriande, ordlös aria och hon längtar till ”landet som icke är” – till det nya livet i döden. Daniel Hällströms Mimatekniker sörjer resignerat: ”Jag efter jag brast sönder och försvann”. Och vår resa genom evigheten fortsätter.

Aniara

Musik: Karl-Birger Blomdahl

Libretto: Erik Lindegren, efter Harry Martinson

Regi: Stefan Johansson

Dirigent: Tobias Ringborg

Scenografi, video: Jan Lundberg

Kostym, mask: Bea Szenfeld

Medv: Malmö Operakör, Daniel Hällström, Tina Højlund, Conny Thimander, Frida Engström m fl

Malmö Opera

Publicerad SvD 7/5 2017

Foton, Aniara, Malmö Opera, Malin Arnesson

Läs mer om Stefan Johansson:

  • Thaliapriset till Stefan Johansson för Reimanns Lear >>>
  • Luca Francesconi Kvartett – Malmö Opera >>>