Premio Europa 2017 – om skådespelaren Isabelle Huppert och scenkonstnären Susanne Kennedy

Mitt första möte med den franska skådespelaren Isabelle Huppert på en teaterscen var djupt förbryllande och fick mig att lämna Théâtre de l’Odéon indignerad. Det var i Paris 1993, då den amerikanske regissören Robert Wilson iscensatte henne i en lång monolog av Virginia Woolfs roman Orlando. Hupperts minutiöst kontrollerade och artificiella gestik, hennes röst som förvrängdes genom ljudmanipulationer – det verkade som om regissören hade satt en av Frankrikes främsta skådespelare i tvångströja. Det skulle dröja några år innan jag kunde förstå och inspireras av det radikala anslaget i denna rollkonstruktion. Isabelle Huppert formade sig i själva verket till en scenisk skulptur, inom ramen för ett rigoröst stiliserat regikoncept.

När Isabelle Huppert häromdagen mottog det stora europeiska teaterpriset Premio Europa per il Teatro prisades just hennes ovanliga förmåga att i möte med ett stoff, en regissör, medspelare och publik formulera ett alltigenom självständigt och oförutsägbart konstnärligt uttryck. Om Robert Wilson, som regisserat henne vid två tillfällen – förutom Orlando har hon spelat en suverän Markisinna de Merteuil i hans uppsättning av Heiner Müllers Quartett (2006) – förklarar Huppert att han ger henne total frihet som skådespelare. Eftersom han detaljreglerar scenerier, gester, rytm och ansiktsuttryck, samt hela ljud- och scenbilden, finner hon att han lämnar fältet fritt för hennes tolkningar av texten och de situationer som ska spelas. Hon framhåller dessutom att Wilsons abstrakt stiliserade scenspråk ger henne utrymme för ett slags figurativ gestaltning, där hon kan utforska de mest konkreta aspekterna av rollens tänkbara handlingar. I ett så stramt formaliserat konstverk skulle hennes spel ändå aldrig kunna upplevas som psykologiserande eller representerande något annat än det som sker just där och då. Huppert har jämfört Robert Wilsons iscensättningar med Mondrians målningar, där skådespelaren är ett av flera färgfält.

Isabelle Hupperts sätt att arbeta med en rollfigurs uppgifter och möjligheter ger mycket intressanta perspektiv på en skådespelares frihet och upphovsmannaskap i de kollektiva verk som teater och film är. Att inringa och framhäva hennes etik för skådespelarens roll som konstnär är också att ge en tänkbar respons på höstens internationella #metoo-debatter, där man ibland kunnat få intrycket att skådespelare används som viljelösa marionetter i en svårartat hierarkisk nöjesindustri styrd av lynniga regissörer och producenter.

Under en halv dag av den nyss genomförda Premio Europa-festivalen i Rom beskrevs och diskuterades Isabelle Hupperts skådespelarkonst, dels av en panel med europeiska kritiker och konstnärer från teater och film, dels i ett samtal mellan Huppert, den polske teaterregissören Krzysztof Warlikowski och fransk-rumänske teaterkritikern Georges Banu. Fyra ledord strukturerade analyserna: de kretsade kring skådespelarens nyfikenhet, djärvhet, behärskning av uppgiften samt enkelhet i uttrycket. Musikikonen Patti Smith vittnade från samarbeten med Huppert om dennas totala närvaro och fördomsfria utforskningar av nytt material. Hon kunde ha varit forskare, menade Smith, och talade om Hupperts oavlåtliga strävan att undersöka de yttersta punkterna av lycka eller smärta i sina rollfigurer. Den som minns hennes kompromisslösa arbete med Elfriede Jelineks pianolärarinna i Michael Hanekes film Pianisten (2001) har sett prov på detta till synes obesvärade umgänge med uttryck för mänskligt gränsöverskridande.

Passion är inte något som framställs artigt eller dekorativt hos Huppert. Det var den brittiske teaterkritikern Michael Billington som påpekade detta, apropå hennes vibrerande, brännande, hudlösa och hämningslösa komposition av Fedragestalten i Krzysztof Warlikowskis verk Phèdre(s) från 2016. I denna triptyk interfolierades den antika Fedramyten (omdiktad till en rå, arkaisk text av Wajdi Mouawad) med Sarah Kanes nutida Phaedra’s Love (1996) och ett kapitel ur JM Coetzees roman Elizabeth Costello (1999) där den fiktiva författaren föreläser om begär och sexuella relationer mellan gudar och människor. Fedraskildringen hade en resonans i ett tidigare samarbete mellan Warlikowski och Huppert, Un tramway (2011), ett sammansatt verk som med utgångspunkt i Tennessee Williams Linje Lusta undersökte begär, destruktivitet och sexualitet i ett djuplodande perspektiv genom den västerländska kulturhistorien. Här var Isabelle Hupperts Blanche på en gång gränslös, frivol, manipulativ, rädd, förförisk och psykotisk, men ändå hela tiden djupt mänsklig och begriplig. I en annan stark monolog, Sarah Kanes Psykos 4.48 (2002) i regi av Claude Régy, stod hon tvärtom orörlig i två och en halv timmar och lät sig genomströmmas av skiftande tillstånd hos en person på väg mot självmord.

Hur är det då möjligt att uppnå en sådan nyansrikedom och total närvaro – som ju i lika hög grad kännetecknar hennes arbete på film? Enligt Isabelle Huppert själv bottnar det i att begreppet rollfigur inte existerar för henne. Hon finner det sterilt, begränsande och ointressant. I hennes möte med ett dramatiskt material söker hon enbart stoffets rörelser, konkreta uppgifter och utmaningar, vilka hon gör till sina egna. I den bemärkelsen är allt teaterarbete självbiografiskt, säger hon, därför att dessa handlingar naturligtvis emanerar från och förankras i henne själv medan de pågår på scen eller framför kameran. Samtidigt betonar hon att skådespelaren, även när hon uttrycker sorg eller desperation, måste arbeta med ”kalla” känslor, helt utan sentimentalitet, för att ge åskådaren öppningar till ett känslomässigt engagemang. Hennes teknik utgår från språket, vars rytm och sinnlighet hon integrerar med sin kropp. Hon refererar till den legendariske polske teatermannen Jerzy Grotowski (1933-99) som utforskade metoder för skådespelaren att låta sig genomströmmas av rollens stoff för att färdas genom olika nivåer av verklighet; mellan inre och yttre, mellan teaterns och samhällets, mellan fiktionens och spelplatsens verkligheter. Isabelle Huppert utforskar nyfiket och förutsättningslöst rollernas tillstånd snarare än deras eventuella biografier eller moraliska egenskaper.

Det europeiska teaterpriset Premio Europa initierades 1986 av Europakommissionen och syftar till att uppmärksamma ledande scenkonstnärer och grupper i Europa. En internationellt sammansatt jury ger förutom stora priset – som nu delades mellan Isabelle Huppert och brittiske Jeremy Irons – sex priser till Theatrical Realities som premierar nytänkande i sceniska uttryck och konstnärskap. I årets upplaga gick det till ryske regissören Kirill Serebrennikov (som är i husarrest), Berlinverksamma israeliska regissören Yael Ronen, estniska gruppen Teater NO99, tyska scenauteuren Susanne Kennedy, slovenske regissören Jernej Lorenci och italienske bild- och scenkonstnären Alessandro Sciarroni.

Utöver Isabelle Huppert är det bland dessa väl utvalda pristagare främst 40-åriga Susanne Kennedy som sticker ut med ett radikalt, överraskande scenspråk. Hennes konstnärskap har utvecklats under 2000-talet mellan Holland och Tyskland, först med inspiration från Frank Castorfs ystert provokativa sceneruptioner och Christoph Marthalers postdramatiska collage. Detta har hon nu lämnat bakom sig och arbetar i format som har drag av performance och multimedial installation. Kennedys säregna estetik utmärker sig med skådespelare som rör sig minimalt och långsamt, bär tunn mask (som en andra hud) och konstlade peruker samt mimar i playback till sina egna förinspelade röster. Susanne Kennedy undersöker nutidsmänniskans främlingskap inför sig själv och den alltmer medierade, artificiella verklighet vi är del av. Hur formulerar vi våra drivkrafter och självbilder? Är jaget något autonomt eller något som andra projicerar på mig? Hon ser teatern som en plats där aktörer och publik är både subjekt och objekt för varandra i en klaustrofobisk rundgång av upplösta gränser mellan dröm, fiktion och verklighet. Hon har satt upp bland annat Rainer Werner Fassbinder, Elfriede Jelinek, Enda Walsh och Harold Pinter.

I år tillträdde Susanne Kennedy den nya, omstridda konstnärliga ledningen för Berlins Volksbühne, och det är kanske symptomatiskt att hon med sin visuellt avancerade totalteater om den nutida människans planlösa rörelser i en värld av bilder och yta avlöser en Frank Castorf, vars teater förmedlar människans desperata tro på konstens förmåga att upprätta nya förbund med utopiska ideal. I Kennedys sköna nya fantasivärld är människan lik avatarer i spel på internet – säljbara produktpersonligheter formade av bilder, röster och moden. Hennes scenkonst söker fördomsfritt ge bud på hur individualitet och gemenskap yttrar sig i denna nya verklighet, vilka ritualer och möjligheter vi har med varandra för att leva och dö, och hur alls vi definierar liv och död i en tid där vi på konstgjord väg kan reproducera inte bara hud, kroppsdelar, celler och intelligens men även kloner.

Denna typ av teater, som i Rom presenterades med den fascinerande uppsättningen The Virgin Suicides (efter Jeffrey Eugenides roman), kräver också skådespelare som är beredda att göra sig till antinaturalistiska gestalter i samklang med den visionära regissörens totalitära koncept. Att spela med röst och kropp separerade skapar andra förutsättningar för skådespelarnas närvaro och samspel på scen. Det vore egentligen intressant att få se en Isabelle Huppert i Susanne Kennedys installationsteater. Precis som i arbetet med Robert Wilsons stiliserade scenkonst skulle hon troligen upptäcka och formulera egna uttryck för den nya människans omförhandlade autenticitet.

Publicerad Under Strecket, SvD Kultur, 28/12 2017

Läs mer om Isabelle Huppert:

• Phèdre(s) – av Krzysztof Warlikowski, Odéon, Paris >>>
• Les fausses confidences – Marivaux kyligt uttolkad av stjärnensemble på Odéon >>>
• Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>
• Moderna kvinnoporträtt i fransk teater – Isabelle Huppert och Audrey Tatou >>>
• Hamlet och Medea i teaterns nu. Uppsättningar av Peter Brook, Jacques Lassalle och Deborah Warner >>>

Läs mer om Premio Europa:

• Premio Europa per il Teatro 2011 – teaterfestival med Kristian Smeds, Vesturport, Farm in the Cave, Katie Mitchell, peter Stein m fl >>>
• Premio Europa per il Teatro 2009 - stora Europeiska Teaterpriset till Krystian Lupa >>>