Paris erbjuder nya former i socialt engagerad teater: Joël Pommerat, Les Etonnistes, David Bobée, Théâtre du Soleil...

På teatern Paris-Villette samlas fyra personer på en mörk scen vid varsitt bord med stol. Vi åskådare sitter med hörlurar. De fyra på scenen börjar simultant berätta olika historier med skilda scenerier. De talar lågt i mikrofonmyggor, som är kopplade till publikens hörlurar, så vi följer olika personer samtidigt. Gruppen kallas Les Etonnistes (ungefär De som väcker häpnad) och avhandlar frågan: Är konsten oumbärlig? Les Etonnistes har sammanförts av dansaren Stéphanie Aubin men kommer från olika konstnärliga horisonter – koreografi, bildkonst, teater och skrivande. Var och en av de fyra redogör för hur den estetiska dimensionen kommit att bli livsnödvändig för dem. För någon har behovet uppstått i mötet med Eurydikes död i Glucks opera, ett evigt ögonblicks upplevelse av det sublima. För en annan var det en tavla av Watteau, minnet av hur han som pojke levde sig in i tavlan men samtidigt kände sig delaktig med besökarna på utställningen och plötsligt blev medveten om konturerna av sig själv.

Vi åskådare lyssnar på en person åt gången, ser hur de fyra på scenen gestaltar sina berättelser. Ibland sammanfaller deras rörelser som av en slump. Efter en halvtimme ändras inställningarna så att man följer en annan talare. Man får dock bara två per föreställning. Les Etonnistes möter den individcentrerade iPod-kulturen men väcker också en osäkerhet hos åskådaren. På teatern är vi vana att kollektivt kunna överblicka hela skeendet på scenen – här gör man medvetet en separation och splittring, som förtydligar att vi ändå alla möter scenens nu med olika förväntningar och olika nivåer av mottaglighet.

Teatern i Frankrike befinner sig för närvarande i en genomgripande förändringsprocess. Den postdramatiska teaterns principer för en icke intrigbaserad scengestaltning har skapat en frigörelse i de konstnärliga uttrycken. Det som alltid varit franska teaterkonstnärers styrka, formspråket, utvecklas i fantasifulla, komplexa verk med utgångspunkt från scenens mångtydighet. Hos många har denna flerdimensionella scenkonst kommit att förenas med ett starkt socialt och politiskt engagemang. Teatern blir ett offentligt rum som frigör språk och audiovisuella tecken från samhällets marknadskultur, där budskapen så ofta är resultatinriktade av producenter som har något att sälja (allt från livsstilar och politik till bredband och telefoner). På scenen skapas i stället oväntade kombinationer som bryter med vardagens trivialiserande rundgång och tillåter åskådaren att självständigt reflektera över ett sammansatt, motsättningsfyllt nu.

Hur utformas då en estetiskt förhöjd scenpoesi som samtidigt väcker ett engagemang för vår politiska och sociala verklighet? Hur ser dramatiken ut? Den franska teatertidskriften Théâtre/Public nr 184 (2007) ägnar ett helt nummer åt temat ”Théâtre contemporain: écriture textuelle, écriture scénique”, dvs ”Samtidsteater: textskrift, scenskrift”. Teatervetaren och scenkonstnären Clyde Chabot är redaktör för numret som gör en genomlysning av hur ett 30-tal auteurer i nutida fransk teater bygger upp sina verk: Skriver de en text? Utgår man från improvisationer? Finns det en ”skrift” som organiserar spel, koreografi, ljus, film, ljud, rum? Här intervjuas allt från den strikt textorienterade dramatikern/bildkonstnären Valère Novarina, som virtuost skriver om franska språket utifrån allitterationer, associationer och absurda ordlekar, till Eric Didry, som tillsammans med ljuddesignern Manuel Corsin har bearbetat texter till sceniska partitur baserade på ordens ljud. I båda fallen bejakar man språkets tyngd i vår kultur men upprättar en lek kring orden, som frigör nya möjligheter att förstå deras innebörd. Andra scenkonstnärer hämtar koncept från dans, rockkonserter, performance och bildinstallationer, för att vidga teaterns kontaktytor och komma undan konventioner som riskerar att passivisera åskådarna.

Men är det inte risk att man bara viftar runt i tomma poser? Nej, menar Clyde Chabot, tvärtom har formgivningen både politiska och sociala konsekvenser: ”När man bryter sig ut ur ramen och skapar en förskjutning av de befintliga formerna innebär det att man också modifierar den mentala ramen. Man skärper varseblivningen och vidgar möjligheternas spelrum. Att experimentera med former innebär att man öppnar sig mot det okända, inte bara i konsten utan inom en själv och i ens relation till omvärlden.”

I den pågående franska teatersäsongen finns några ypperliga turnerande uppsättningar som kan ge exempel på hur våra tolkningar av verkligheten berikas av teatrala formexperiment. De presenteras av teatermannen Joël Pommerat med Compagnie Louis Brouillard, duon Ronan Chéneau/David Bobee med gruppen Rictus, och Ariane Mnouchkine med det legendariska kollektivet Théâtre du Soleil. Joël Pommerat är 45 år, verksam som självständig teaterman sedan 1990, och fick ett rejält genombrott vid Avignonfestivalen 2006 med pjäsen Les Marchands. Den ingår i en trilogi med pjäserna Au monde (som även gästspelat i Sverige) och D’une seule main, som reflekterar över hur vi upprättar våra privata relationer och identiteter utifrån yrkesroller och arbete. Trilogin har för första gången spelats i ett svep på Théâtre 2 Gennevilliers utanför Paris (som f ö under ledning av Pascal Rambert aktivt ifrågasätter teaterns uttryck och initierar tvärkulturella projekt i förorten). Pommerats trilogi är på turné tillsammans med cabaretföreställningen Je tremble (1), som i sommar ska visas med en ny, andra del, på teaterfestivalen i Avignon.

Joël Pommerat skriver själv direkt för scenen och för den trupp som han givit det fiktiva namnet Louis Brouillard (brouillard betyder dimma). För honom är skrivandet och iscensättningen helt i symbios och det är ur en oftast diffus scenbild av dunkel och ovisshet som hans figurer antyds. De är nästan alltid namnlösa men definieras utifrån de funktioner de har i relation till varandra: arbetskamrater, bror, syster, föräldrar, bekant. Ibland dyker det också upp mystiska, ovidkommande gestalter som destabiliserar ett till synes slutet socialt sammanhang. Pommerat går rakt in i dramatiska situationer utan några presentationsrundor. I ovan nämnda tidskriften Théâtre/Public säger han att han intar positionen av en antropolog, en främling som fördomsfritt möter ett stycke okänd civilisation och utforskar det med publiken. Med en genomarbetad elektronisk ljuddesign, skulpterat ljus och tillspetsat men aldrig typiserande skådespeleri, skapar han en förhöjd, poetisk stämning som får i grunden banala skeenden på scenen att framstå som extraordinära.

I både trilogin och Je tremble (1) inringar Pommerat skeden där människor konfronteras med vår tids samhällsvärderingar. Han lyfter fram utslagna och arbetslösa, stenrika, framgångsrika och vanliga medelmåttor. Men ingen motsvarar några klichéer utan Pommerat arbetar hela tiden med paradoxer. Å ena sidan framförs retoriska påståenden som det Tjechovinspirerade mantrat ”vi måste arbeta, alla människor måste arbeta, vad skulle annars vår tid tjäna till om vi inte arbetade?”. Men de sätts mot situationer av mänsklig nöd eller framgång, eller mot metafysiskt obegripliga fenomen, där orden kommer att klinga som totalt overkliga och bristfälliga förklaringsmodeller. Pommerat förstärker ofta intrycket av figurerna som osjälvständiga statister i sina roller genom att låta dem tala i mikrofoner, som om de vore språkrör för en officiell diskurs. Ibland mimar de till playback, som plötsligt upphör och får dem att stumt gestikulera i den egna existensens tomrum. Publiken delar gestalternas förvånade främlingskap inför det de hör sig själva säga. Teaterarbetet, säger Pommerat, är ett sätt att placera sig i hjärtat av det mänskliga, att aldrig skygga för det motsägelsefulla och oförklarliga i våra liv.

På Théâtre de la Cité Internationale i Paris har duon Ronan Chéneau/David Bobee med gruppen Rictus just spelat uppsättningen Cannibales. Chéneau/Bobee är båda runt 30 år och delar med Pommerat intresset för att undersöka hur individer i dagens politiska och socioekonomiska verklighet kan upprätta självständiga identiteter. Rictus förenar text, dans, cirkus, musik, video och David Bobee har verkat bl a i ett ”Laboratoire d’imaginaire social” på regionteatern i Normandie, där han laborerat med att integrera politisk debatt i konstnärliga experiment. Chéneau och Bobee skapar tillsammans en ”scentext” av olika element. Cannibales är den tredje delen i en trilogi om 25-30-åringar i dag och inleds med ett par i ett läckert designat high tech-hem som begår självmord. Man ser dem som silhuetter i motljus, hör en laddad musikkuliss. De klär av sig, omfamnar varandra som till en kärleksakt – men häller bensin över sig och tänder på. Föreställningen blir en undersökning av den livsstil som förde dem till denna tragiska handling.

Ensemblens sju personer kombinerar olika sceniska specialiteter i en unik teatral mosaik som på olika nivåer belyser parets verklighet. En manlig och en kvinnlig akrobat gör fysiskt avancerade, poetiska scener i en stång eller på lina som skildrar lockelse, begär, längtan, möten och separationer. En man jonglerar med bollar och skapar en metafor för lätthet och flöde i relationen. Plötsligt dansar alla extatiskt i parets säng i galen lycka. Ett rutinmässigt äktenskapsgräl illustreras koreografiskt av en man som till sist snubblar runt i sitt eget ältande. I textstycken berättar det unga paret om sina liv men refererar till sig själva som ”han” och ”hon”. Andra textpartier beskriver politiken, den globala ekonomin och uttrycker ett raseri mot att vi är inlåsta i system av konsumism som vi ofrivilligt underhåller varje gång vi handlar en möbel eller äter mat. En film projiceras över hela fondväggen med en allt snabbare färd i mörker på en motorväg, medan en aktör gör en poetry slam där han i vilt accelererande takt beskriver den moderna människans stress. Till sist är detta par så fångat i ett förutsägbart mönster av arbete-pengar-konsumtion-tidsbrist att de inte längre ser några möjligheter till fria och självständiga handlingar. De har alla yttre tecken på lycka och framgång men upplever inte att de själva skapar sina liv. Självmordet blir för dem ett sätt att erövra ett handlingsinitiativ.

På legendariska Théâtre du Soleil i Paris går man nu mot slutet av en omfattande spelperiod, även med världsturné, av den senaste produktionen Les Ephémères. Ur medlemmarnas personliga liv har gruppen hämtat dokumentärt material som man kollektivt improviserat och dramatiserat till korta scener. I två fyratimmarsföreställningar framställs ett 40-tal avgörande ögonblick av födelse, död, glädje, skräck, separationer och möten – sådant som förändrar en människas liv. Scenmiljöerna byggs upp naturalistiskt på små platåer, ett slags flyttpallar på hjul, precis som i Soleils förra produktion, Le dernier caravanserail. De rullas in av medspelare och snurras sakta runt medan vi följer scenerna. Sammantaget blir dessa öar av individuella dramatiska situationer speglingar av en större samhällshistoria som spänner över 50 år, med en undflyende, motsättningsfylld historiebild i ständig rörelse och förändring. Aldrig förut har Ariane Mnouchkine arbetat med ett så intimt, personfokuserat scenspråk, som samtidigt berör ett stort, ogripbart nu.

Föreställningarna inleds med att en liten platå byggs upp scenografiskt i minutiös detaljrikedom. De slutar med att de många tomma scenerna skjuts tillbaka över spelplatsen, som snabbspolningar av efemära minnesbilder. Till sist klär ensemblen av en av scenplatåerna. Kvar finns då bara en liten lastpall av nakna bräder på hjul i mörkret i det stora teaterrummet. Det är en osentimental redovisning av att all teater är en tillfällig, skör konstruktion av mer eller mindre komplexa tecken och utspel, sammansatta i en kollektiv process.

Publicerad Under strecket SvD april 2008

Läs mer om Joël Pommerat:

• Joël Pommerat – teater om arbetet som gemenskap, livsluft och förtryck >>>
• Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – om Joël Pommerats La réunification des deux Corées >>>
• Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>
• Nyskapande totalteater i Paris Festival d'Automne 2008 - Complicite, Théâtre du Radeau, Joël Pommerat m fl >>>