Giant Steps – Den Kongelige Ballet med Wayne McGregor, Jiri Kylian och Akram Khan

Det kan vara smått riskabelt att sammanföra tre giganter från internationell samtida dans i ett och samma helaftonsprogram. Tänk om stjärnkoreograferna Wayne McGregor, Jiri Kylián och Akram Khan skulle spela ut varandra med sina skilda stilar och temperament? Hur förena McGregors modernt klassiska pas de deux-figurer och tåspetsskor med Kylians kroppsintelligenta biomekanik och Khans arkaiskt besvärjande dansriter?

I Den Kongelige Ballets nya triptyk Giant Steps blir dessa koreografers konstnärliga särarter en tillgång. Deras verk, Infra (2008), Falling Angels (1989) och Vertical Road (2010), som samtliga får Danmarkspremiär, ger varandra kontraster och resonans, så att de enskilda delarna växer och blir större.

Det börjar med Wayne McGregors Infra, en studie av storstadsmänniskor i rörelse. Över scenen placerar den brittiske konstnären Julian Opie en LED-animation av vita digitala mans- och kvinnosilhuetter som går horisontellt, från höger till vänster och tillbaka. De ger en typologi av vardagens anonyma pendlare, som vanemässigt, icke kontaktsökande, schematiskt förflyttar sig från punkt A till B i det urbana rummet.

Under dem på scenen träder dansare fram och skulpterar sina kroppar i vridningar och möten som pekar på en annan mänsklig komplexitet än den vi ser i de digitala stereotyperna. Max Richters musik, som har en grund av skorrande missljud från illa reglerade radiosändare, får kompletterande melodiska sekvenser av cello och stråkar till de levande dansarna på golvet.

De flesta agerar parvis, man och kvinna, i korta fragment med snabbt utförda gester. I förstone kan det förefalla som konservativa rollspel, där mannen lyfter kvinnan och får henne att snurra på sina tåspetsskor. Men det blir snart tydligt att dessa kvinnor tar över initiativet, då deras kroppar utstrålar beslutsamhet och en målmedveten, urbant självständig attityd. Att de kan skjuta upp benen i luften blir något offensivt, inte behagsjukt. Men paren är också efterhand alltmer styrda av stress och slutar forma sina gester i nuet. Deras liv och relationer dikteras av en yttre rytm.

Wayne McGregor skapade Infra som en reaktion på terrorattentaten i London 2007. Hans skildring leder också fram till en krissituation. Återkommande larmvisslingar hörs genom musiken och en kvinna stannar upp, avbruten i sina rörelser, alltmedan en mängd människor nu passerar förbi henne över scenen, precis som Opies figurer. Den ensamma kvinnan är som osynlig för dem, men hon har hejdats i sina rutiner, nedtyngd av sorg och utanförskap.

Har vi utrymme för avvikelser i den hårt reglerade moderna storstadstillvaron, eller är vi alla formade som den teknologiska bilden av en ”lyckad” människa på väg i livet? Det är en fråga som väcks av detta verk.

Jiri Kyliáns Falling Angels har en liknande grundkonflikt. Här iscensätts åtta kvinnor till Steve Reichs minimalistiska men rytmiskt komplicerade Drumming. De ser ut som gymnaster eller simmerskor från 1930-talet, i prudentliga svarta baddräkter, och följer lydigt trummornas asymmetriska variationer med gymnastisk dans som påminner om den ryske teateravantgardisten Vsevolod Meyerholds biomekaniska scenspråk från 1920-talet. Den handlade om att skapa människan utifrån och in genom tydliga fysiska handlingar gränsande till akrobatik. Kvinnorna tycks drivna av prestationslust, att vara ”duktiga”, men det finns också en ironisk underton i allt de gör. Kylián pekar på det komiska i deras inbördes konkurrens, och visar hur de en och en söker sticka ut från gruppens gemensamma språk, som för att visa ”jag är bäst”. Samtidigt utgör de åtta kvinnorna ett starkt kollektiv, i koreografens hyllning till kvinnan.

Sist ut i detta program kommer Akram Khans kraftfulla Vertical Road, driven av Nithin Sawhneys monomant dunkande elektroniska slagverk som en förstärkt tickande livsklocka. Tolv dansare insvepta i jordfärgade dräkter med mycket tyg (kostym Kimie Nakano) för tankarna till migrerande stammar. De dansar och rör sig tungt och samordnat, närmast rituellt betvingande, i moln av rök och damm.

Alla utom en, solisten Sebastian Haynes. Han skiljer sig ut från kollektivet, agerar annorlunda, bryter rytmen. Han försöker få uppmärksamhet från gruppen, peka på ett annat sätt att leva och vara. När en vertikal ljuspelare skapas som en länk mellan honom och en högre verklighet får jag tankarna att han är en profet. Och denne profet lyckas då och då övertyga individer att bryta sig ur det mekaniska flocklivet för att söka tillvarons andra dimensioner. Han vaggar dem, får dem att sakta ner till slow motion en stund. Men de återvänder snart till den igenkännbara gemenskapen och bekräftelse i kampsportsliknande dans.

Så förbyts allt: stråkmusik svävar upp från den dånande elektronikan och ”profeten” börjar snurra runt, runt, som en dansande dervisch. Ett halvtransparent membran avdelar scenen och han står som en ensam, mörk silhuett på gränsen mot döden, eller mitt i en andlig värld som omfattar både liv och död.

Akram Khan gör här en utsökt scenisk skildring av hur människan blir ett med tillvarons olika dimensioner, inspirerad av sufismens tankar. Med detta verk knyter han också samman kvällens teman om människans livspotential i ett kraftfält mellan rutin, maskin, prestation och förhöjd närvaro genom individuella val och handlingar.

Genom de skilda stilar och temperament som präglar Giant Steps målar Den Kongelige Ballets ensemble en större bild av existensens mångfald. Det är både tänkvärt och livsbejakande.

Giant Steps

Infra av Wayne McGregor, iscensättning Jenny Tattersall

Falling Angels av Jiri Kylian, iscensättning Roslyn Anderson

Vertical Road av Akram Khan, iscensättning Akram Khan

Det Kongelige Teater

Medverkande: Alexander Bozinoff, J'aime Crandall, Gregory Dean, Holly Jean Dorger, Kaledora Fontana, Stephanie Chen Gundorph, Sebastian Haynes, Andreas Kaas, Marcin Kupiñski, Alba Nadal, Ida Praetorius, Liam Redhead, Ji Min Hong, Kizzy Matiakis, Birgitta Lawrence, Heather Dunn, Amy Bale, Caroline Betancourt, Marina Minoiu, Astrid Elbo, Wilma Giglio, Jonathan Chmelensky, Tobias Praetorius, Oliver Marcus Starpov, Damir Emric och MacLean Hopper.

Foton: 1-3 Infra, 4 Falling Angels, 5-7 Vertical Road, Det Kongelige Teater, Costin Radu

Publicerat 20/3 2017, exklusivt på theresabener.se

Läs mer om Akram Khan:

• DESH – av och med Akram Khan, gästspel Det Kgl Teater >>>
• in-i – dansteaterverk av och med Akram Khan och Juliette Binoche, National Theatre, London >>>

Läs mer om Wayne McGregor:

• Teater i Bryssel, Berlin och London – hemmavid >>>