Det Frie Felts Festival 2018 – fri scenkonst i Danmark

Sanselighed är ett vackert danskt ord, motsvarande svenskans sinnlighet. Det betecknar ju att något tillhör sinnenas värld – vi upplever det genom våra sinnen, doft, smak, känsel, närvaro i rummet.

Sanselighed är det ord som kommer för mig när jag ska sammanfatta några nedslag på 2018 års upplaga av Det Frie Felts Festival i Köpenhamn. Kylan och det starka ljuset över klassiska vita skulpturer i gips och sten i ett kungligt lapidarium, doften av korv som steks i en panna, värmen under ett täcke jag har gömt mig i, smaken av våfflor, den lite fuktiga handen jag håller på en obekant medagerande i publiken, röken från en naken balettdansares cigarrett…

Det Frie Felts Festival samlar varje år kollektiv och aktörer från Danmarks fria scenkonstliv. I år har ett curatorteam (koreografen Kitt Johnson, regissören Jesper Pedersen och performancekonstnären Maja Lee Jensen) valt ut nio produktioner bland ett sjuttiotal insända förslag, och festivalen genomförs för första gången separerad från vårens CPH Stage (vars program den tidigare överlappat).

Kuratorerna har tagit fasta på produktioner som stimulerar våra sinnen, här och nu. I performance- och installationskonstnären Seimi Nørgaards Ven samlas publiken längs väggarna i ett rum på Warehouse 9 (ett scenkonstrum i kvarteret Kødbyen). Seimi talar lågmält i en mikrofonmygga och iscensätter publiken genom en rad olika fiktiva situationer. Vi iförs illgröna peruker och tas ut på konsert och disco, dras in i att bevittna slagsmål på gatan, eller delas upp i grupper av ”vi” och ”dom” där vi skanderar kollektiva slagord.

Seimi Nørgaard undersöker med publiken hur vi människor bildar flock och gemensamma plattformar. Hur vi identifierar en vän eller motståndare. Hur vi i grunden vilar i vår ensamhet och våra egna innersta hemligheter. Hennes tilltal är enkelt, och de uppgifter vi aktörer erbjuds drar in oss individer i en lek med delade fantasier. Vi ser varandra, vi vidrör varandra – och när jag återser åskådare vid andra föreställningar på festivalen hälsar vi igenkännande på varandra. Vi har ett delat minne, vi är i den bemärkelsen vänner.

Minnen står i centrum för There Is a Noise av och med den norsk-bosniska konstnärsduon Hestnes/Popovic. De har dukat upp ett mycket stort bord i ett rum på Corpus, en avdelning för Det Kongelige Teaters balettensemble. Bordet är fullt av små krigsfigurer, tanks, tunga vapen och fallna offer.

Publiken bänkar sig runtomkring, på alla sidor. Freya Sif Hestnes och Marina Popovic sitter bland oss och bakar våfflor. De talar konstlöst med varandra om minnen från sina familjer. Om en dansk mormors dagbok från fredsdagarna i maj 1945, och om hennes dödsögonblick många år senare, om en bosnisk farmor som eventuellt inte var rätt person i kistan på sin begravning (men ingen kollade), om en familjs flykt om vintern på 90-talet från Balkankriget till ett fredligt Norge där det bjuds på våfflor. Och just sådana asylvåfflor får också vi åskådare, medan vi begrundar ljus och skugga över det enorma slagfält som i någon mån är en bild av Europas mångåriga historia av konflikter.

There Is a Noise arbetar sig stillsamt och osentimentalt fram till ett slags större historieskrivning, uttryckt genom dessa unga kvinnors kroppar, minnen och föreställningar om sina familjer. Texten borrar sig inte direkt ner i några överraskande sanningar eller tankar, men i sitt anspråkslösa tilltal upprättar de två kvinnorna samband mellan då och nu, mellan de skilda berättelser som präglar Europa.

Och i grunden är vi ju alla del av en och samma molekylära existensmassa. Vi människor, våra röster, vår andning och den materia som oformlig eller utmejslad av vilja och tanke omger oss. Den tanken slår mig i Louise Haugaard Jørgensens poetiska performancemonolog Døde ting.

Vi sitter i Kongernes Lapidarium, ett ouppvärmt museum med kopior av gips- och stenskulpturer från 1500-1700-talet. Louise Haugaard Jørgensen talar polyfont i dialog med sin egen förinspelade röst i två högtalare. Hennes installation utforskar samband mellan artificiell, kroppslös intelligens och kroppslig närvaro. I grunden spelar det ingen roll om hon talar live eller i playback eller sitter tyst medan rösterna talar. Hon gör sig till ett slags medium för en högre medvetandeström, för vågor av energi som ibland tar form som kropp, ibland strömmar igenom oss utan att få fäste. Jag förstår inte intellektuellt allt hon formulerar, men min kropp förnimmer föreställningens rörelse genom just detta rum av förment döda ting.

Det Frie Felts Festival har en fjäderlätt organisation men rymmer ändå ambitionen att öppna sig för internationella gästspel. Programmet inleddes med den ungerska duon Sildenafil Fairy – koreograferna Márcio Canabarro och Csaba Molnár – och deras knäppa men allvarliga hybridverk Tropical Escape.

I ett inledande dansparti leker de med rum, sexualitet, kroppar och vätskor mot en fond av klassisk balett, kultfilmer och porrkultur. De fantiserar kring fetischisering av kroppar och beteenden i vår kultur. Och de håller en ytterst seriös performance lecture om de impulser och reflektioner kring genus och exotism som lett dem till de scener vi just bevittnat. Den rymmer kritiska tankar kring västerländsk bild- och scenkonst, som är intressanta men gör föreställningen en aning baktung.

Tropical Escape är dock konsekvent med de övriga verken i Det Frie Felts Festival, då den med små sceniska medel öppnar våra sinnen mot större tankar och föreställningsvärldar. Konstnärerna på denna festival är starkt förankrade i en uppriktig tillit till sina uttryck – i nära samspel med publiken.

Publicerad 22/1 2018 på theresabener.se. Det Frie Felts Festival pågick 17-21/1 2018 och är årligt återkommande.

Foton

1. There Is a Noise, Hestnes/Popovic, Freya Sif Hestnes
2. Tropical Escape, Sildenafil Fairy, Tom O'Doherty
3. Ven, Seimi Nørgaard
4. There Is a Noise, Hestnes/Popovic, Freya Sif Hestnes

Läs mer om Det Frie Felts Festival, 2016 >>>