Monicas vals – av Klas Abrahamsson, Malmö stadsteater

Det stora teaterrummet på Hipp har förvandlats till jazzklubb i höst, med danske stjärnsaxofonisten Benjamin Koppels kvartett i centrum. De svänger loss i det rika musikaliska universum som formade artisten Monica Zetterlund.

Hela 22 sångnummer framförs i Monicas vals, Malmö stadsteaters nya scenfantasi om Monica Z, skriven av Klas Abrahamsson. Mari Götesdotter, som under tre timmar berättar och sjunger fram Monicas liv, utför ett imponerande kraftprov.

Götesdotter sitter först som den åldrande, rörelsehindrade artisten och minns tillbaka. Hon arbetar sig fram genom rollfigurens biografi med ett batteri av peruker, tidsenliga klänningar, jumperset och läckra showkreationer (snyggt kostymarbete av Lisbeth Burian). Hon reser från värmländska Hagfors ut i större och mindre världar, sjunger, sjunger, dricker och sjunger, deppar och sjunger.

Regissör Heinrich Christensen backar upp Götesdotter med en mångsidig, infallsrik ensemble. De får agera artistmiljö, Nalentjejer och kändisar. Med skivomslag som ansiktsmask kan de få den amerikanska jazzeliten att passera revy. Blixtporträtt formas och upplöses: Johannes Wanselow är Beppe (precis som i Per Flys film Monica Z), Sven Boräng Tage, Linn Mildehav Catrin, Hans-Peter Edh ”Dompan”, Magdi Saleh Marlon, Katarina Lundgren-Hugg Sonya – och många, många fler.

Klas Abrahamsson kallar detta ett drömspel, har inte velat skriva biografi. Men förloppet drivs faktiskt helt av Monica Z:s liv. Talscenerna redovisar fakta, möten och funderingar om hennes konstnärliga val mellan jazz, revy och kabaré. De utforskar aldrig djupen i hennes komplexa personlighet av kreativ urkraft och destruktivt självtvivel. Dialogerna är också märkligt stumma och splittrar ofta den energi som sångnumren byggt upp, så att skådespelarna måste skapa en ny rytm.

Vissa sånger är fint gestaltade, som Siv Larssons dagbok, med kontorsslavar i rapp skrivmaskinskoreografi av Lidia Wos, eller Jag vet en dejlig rosa, där Monicas kära döda vänner omringar henne med huvuden som stora rosor. Och scenen där Monica minns filminspelningen av Utvandrarna, med Liv, Max och Allan, är likaså en pärla.

För oss som vuxit upp med Monica Zetterlunds sensuella jazzröst och originella repertoar finns det givetvis gott om nostalgistoff i Monicas vals. Men det levandegörs bäst genom sångerna och texterna, i Benjamin Koppels nya arrangemang. Kanske skulle materialet ha lånat sig bättre till en renodlad teaterkonsert, enligt danskt koncept? Inramat av Lisbeth Burians eleganta scenografi och Ulrik Gads färgstarka ljusdesign kunde detta ju blivit ett jazzigt, energiladdat drömspel.

Monicas vals

Text: Klas Abrahamsson

Regi: Heinrich Christensen

Scenografi, kostym: Lisbeth Burian

Kapellmästare, arrangemang: Benjamin Koppel

Malmö stadsteater, Hipp

Foton, Monicas vals, Malmö stadsteater, Emmalisa Pauly

Publicerad 23/9 2018 i SvD.