Minnesstund – av Alejandro Leiva Wenger, Malmö stadsteater
Minnets outgrundliga vägar belyses i Alejandro Leiva Wengers finstämda Minnesstund. Martin Rosengardtens uppsättning på Malmö stadsteater behandlar pjäsen med ömsint omsorg.
I den konst som skapas av teaterns evigt undflyende nu kan det vara intressant att studera minnets mekanismer. Vad minns vi av en föreställning? Vad var det som formulerade fiktionens hållpunkter? Vilka relationer och situationer var bärande?
Teater är ju som livet självt, en serie ögonblick som på olika sätt fäster sig i enskilda individers inre. Vi väver gemensamma minnen till det vi kallar historia, genom att omförhandla och koordinera det var och en tror sig minnas av en given företeelse.
I Alejandro Leiva Wengers finstämt absurdistiska pjäs Minnesstund belyses dessa individuella och kollektiva minnesprocesser. En ung man, Sackarias, är död. Under en minnesstund över honom försöker hans närstående beskriva för varandra vem han var.
Alla kommer med skilda bud. Mamma Minna (Katarina Lundgren-Hugg) förgyller minnena och förskönar foton på sonen. Pappa Hugo (Michalis Koutsogiannakis) är arg på att Sackarias var med i knarkargäng. Systern Lethe (Susanne Karlsson) går i terapi för ett traumatiskt barndomsminne hon delat med brodern, och känner sig nu övergiven. Jon (Alexander Abdallah) har helt glömt sin gamle skolkompis men försöker desperat dikta fram honom. Kujje (Alexander Jubell), som kanske stod den nu döde närmast, är intellektuellt söndertrasad av missbruk och finner inga ord. Jons flickvän (Karin Lithman) tror att vi alla bär med oss minnen från tidigare liv, i en större väv.
Martin Rosengardtens regi behandlar alla figurer med ömsint omsorg. Likt en arkeolog samlar han deras utsagor som små skärvor av verklighet till en större berättelse. Scenen har Rosengardten täckt med en vägg av flyttkartonger – den dödes ägodelar – som stuvas om och töms. De blir en bild över minnen som nedmonteras och byggs upp i nya formationer. Kartongerna illustrerar också Hugos monolog om daggmaskar som vänder på jorden och får forntidens artefakter att begravas och bevaras till kommande generationer.
I Minnesstund förs många resonemang om hur minnen lever i oss, men också hur de undflyr oss. Över hela scenfonden visas under föreställningen Johan Sundéns videofilm där skymningen sakta sänker sig över Malmö. Den är ett dokument över tidens rörelse, tid som formar och sorterar bort minnets spår.
Minnesstund
Text: Alejandro Leiva Wenger
Regi, scenografi, ljud: Martin Rosengardten
Kostym: Josefin Lindskog
Ljus- och videodesign: Johan Sundén
Medv: Katarina Lundgren-Hugg, Alexander Abdallah, Karin Lithman, Michalis Koutsogiannakis, Susanne Karlsson och Alexander Jubell
Malmö stadsteater, Intiman
Publicerad i SvD 22/9 2019.
Foton, Minnesstund, Malmö stadsteater, Emmalisa Pauly
