Macbeth, varietéteatern Barbès
![]()
Det finns få teaterregissörer som har intelligens och uthållighet att göra ett slags spektralanalys av Shakespeares texter, där de identifierar dynamiska energifält som de översätter och skriver in i en unik, personlig teatral grammatik. Peter Brook, Declan Donnellan, Thomas Ostermeier och Staffan Valdemar Holm är några som kan det.
Pelle Öhlund, som med Nina Jemth är konstnärlig ledare för Varietéteatern Barbès i Malmö, får nu räknas till denna exklusiva skara. Hans bearbetning och iscensättning av Macbeth har en totalt frigjord teatralitet i en fantastisk koordination av skådespeleri, scenografi och ljus, musik och ljuddesign. Öhlund och Barbès gör våldstragedin till ett kompakt, omtumlande ödesdrama, som förenar stilisering, distans och teknisk virtuositet med smärtfyllda rollporträtt.
Från första stund laddas föreställningen med våld, adrenalin och ångest. Mikael Gomilseks fysiska ljud- och musikpartitur slår an den oroliga rytmen och i skuggspel bakom fondens mörka tyllgardin utspelas strider i fält. När Macbeth och kompisarna Macduff och Banquo inträder på scen är de som testosteronstinna fotbollshuliganer. Det brölas, flabbas och utspelas grabbiga ritualer. Trion Mats Hellerstedt-Thorin, Matthias Thorbjörnsson och Pelle Öhlund pumpar upp varandra i en verbal torftighet men desto mer gängbekräftande ceremonier.
I enskildhet jagas Macbeth av de tre ödesdemonerna. Här är de finurligt videoprojicerade mot fondridån som svävande groteska andar. De projiceras även rakt på Macbeths mage som ett inre gift han inte kan värja sig från. Redan här blottar Mats Hellerstedt-Thorin rollfigurens skräck och tvivel inför det destruktiva projekt han programmerats till för att själv bli kung.
Hans liv blir inte tryggare av Lady Macbeth, som Nina Jemth gör till en infam, absurdistisk punkdrottning, med rostrött hår, tatueringar, lädertopp och kängor till den långa kjolen. Paola Billberg Johansson har för övrigt försett alla män med kjolar, vilket andas medeltid och Skottland men även möter pjäsens tema om manlighet och kvinnlighet. Nina Jemths Lady väser fram sina besvärjelser och styr över maken, som söker fly ut till oss i publiken.
Men ”blod kräver blod”, och när våldskarusellen är igång drivs den brutalt framåt ända till Macbeths ensamma död i slutscenen. Det dödas i stiliserad pantomim, svettig koreografi, med knivar och blodampuller, medan otryggheten förstärks av Ilkka Häikiös oavbrutet rörliga, expressionistiska ljusspel och Gomilseks ljudfond, som växlar mellan tung rock och kyligt oberörd lättsamhet.
Samtliga sju skådespelare är totalt närvarande i de tvära kasten mellan olika roller, inpass i korta talscener och koreografiska utspel i audiovisuella tablåer. Trots alla effekter har de ständigt fokus på rollernas oerhörda smärta och sorg. Varje död är ett hugg i mänsklighetens själ. Och när Mats Hellerstedt-Thorin till sist ligger som en förblödande tjur, medan Nina Jemth i ett inspelat musikspår sjunger Tomorrow, tomorrow (Macbeths berömda monolog) slår sorgen till på allvar. Den kommer att stanna i mig länge.
Varietéteatern Barbès, Inkonst Malmö. Text: William Shakespeare, övers Britt G Hallqvist. Regi, bearbetning: Pelle Öhlund. Scenografi, mask: Nina Jemth. Kompositör/ljuddesign: Mikael Gomilsek. Medv: Mats Hellerstedt-Thorin, Nina Jemth, Matthias Thorbjörnsson, Rasmus Johansson m fl